I morse när jag red dressyr i ridhuset kom som vanligt den person som brukar harva det på helgerna och skulle göra just detta, dvs harva.

Archie tvingade jag redan som 3 åring att acceptera att man kan rida samtidigt som traktorn harvar i hasorna, skulle jag alltid vara tvungen att vänta till detta moment var avklarat hade jag inte hunnit rida i ridhuset många gånger eftersom harvningen just sker på de tider då jag brukar rida.

Men Soya har faktiskt aldrig stiftat närmare bekantskap med traktorn förrän i morse och jag var lite fundersam över hur det skulle gå.
Skräckscenariot hade varit om hon hade fått för sig att jaga harven och i denna ”lek” kanske också fastnat i den! Jag har också funderat över om hon kanske skulle välja att springa ut ur ridhuset eftersom dörrarna är vidöppna medan traktorn är där inne och det hade jag inte heller velat eftersom jag ju då inte har någon koll på henne medan jag själv sitter till häst.

Men min oro visade sig vara helt obefogad; snällare hund kunde jag inte önska mig eftersom Soya under hela harvningen låg lugnt och stilla och mer eller mindre sov medan traktorn jobbade runt henne! Ännu en sak mindre att bekymra sig över i framtiden med andra ord!

Något som jag inte heller behövde bekymra mig någon längre stund över var om den envisa hästen som jag berättade om i gårdagens blogginlägg skulle inse att jag är ”the boss” och följa med mig in i sin transport.

Det gjorde han med bravur, 4 hela gånger till och med och sedan var jag nöjd, liksom ägaren givetvis!

I just denna hästs fall handlar det enligt mig uteslutande om ett ledarskapsproblem, hästen är inte det minsta rädd för sin välavpassade, nya, rymliga transport och den har inte heller råkat ut för något trauma i samband med transportering (som sker frekvent eftersom detta är en häst som både tränar och tävlar regelbundet).

Nej, den stygga hästen, som alltid har varit lite ”knepig” vad gäller en del hantering (nästan omöjlig att klippa och spruta, kan vända baken till om vissa människor går in i boxen osv) tror jag har börjat testa sin ägare för att se hur långt den kan gå och nu gäller det att snabbt bryta detta mönster innan det har gått för långt.

Och efter dagens lastning som inte ens tog 10 minuter är jag övertygad om att vi tillsammans mycket snabbt och lätt kan lära gossen var skåpet ska stå eller att det är ”den som betalar som också bestämmer” (mitt mantra i hästlivet).

Vi kommer nu att träningslasta hästen med täta intervaller vid några tillfällen och målet ska då vara att ägaren själv ska lasta medan jag bara står och tittar på.

Ägaren har också fått i uppgift att i all hantering framöver verkligen se till att hästen lyder och accepterar det som ägaren vill om det så bara handlar om att hästen när den blir ledd ska stanna på sekunden när ägaren säger åt den och inte först dra iväg lite hur som helst.

Det var nämligen så lastningen började; redan då transportskydden skulle på började hästen flyga omkring på stallgången. När jag sedan skulle leda ut den ur stallet försökte den att dra mig längst gången och det är sådant som man bara inte får acceptera.

Precis som Corre var inne på i en kommentar till mitt föregående inlägg så är ledarskapet här A och O och jag hyser som sagt inga tvivel om att hästen inom en mycket snar framtid åter kommer att vara lika lättlastad som den var innan den fick för sig att börja leka med sin ägare :=). För som hästägare finns det vissa lekar som man gärna slipper och absolut den där hästen vill leka ledare!

Ni som har följt bloggen ända från början kunde den 16 januari 2008, dvs för mer än 1 år sedan läsa om hur jag fick hjälp med att lasta min från början nästan omöjliga häst Menelli.

Sedan jag fick hjälp med henne anser jag mig vara något av en självutnämnd lastningsexpert och jag kan knappt räkna de gånger då jag har fått skrida till verket, oftast ombedd men ibland faktiskt även o-ombedd då jag inte kunnat stå ut med att se människor försöka lasta hästar så tokigt att vem som helst kunnat begripa att det aldrig skulle lyckas.

Eget beröm sägs lukta illa men jag har faktiskt aldrig misslyckats med att lasta någon häst även om det ibland har tagit lite tid och jag inte alltid använt mig av samma metod på alla hästar.

Som jag skrev redan i inlägget från den 16 januari är det viktigaste då man lastar en ”svår” häst att man har gott om tid och inte hamnar i affekt och det är också samtidigt något av det absolut vanligaste när folk lastar, dvs tiden rinner iväg och lastarna blir till slut galna av ilska och agerar omdömeslöst. Dömt att misslyckas anser jag! Visst…man kan säkert lyckas lasta på alla möjliga (våldsamma) vis men som jag också skrev: man ska alltid tänka på att det ska komma en nästa gång!
Och hur kommer det då att gå om man har halvt slagit ihjäl hästen för att få in den? Inte bra…det kan jag lova!

Hur som helst så var det nu något år sedan jag fick uppdraget att lasta en odräglig häst. Det var ett stort sto på ridskolan och hon var verkligen ”a piece of work” som stegrade sig till höger och vänster bara man petade på henne i ett försök att få henne att gå mot transporten. Men även den stygga hästen insåg till slut att det blev väldigt (fysiskt) tröttsamt att stå på två ben utan att lastaren (jag) gav sig och för att göra en lång historia kort går hästen sedan dess att lasta utan problem.

Utan problem kan man däremot tyvärr inte säga att en annan hästägare i stallet är just nu för hennes häst har fått för sig att den inte ska låta sig lastas. Hästen är en mycket bestämd herre och nu har jag lovat att se om mina (lastning)takter fortfarande sitter i eller om jag till slut har mött min överman (över-häst?).

Det vore ju ytterst pinsamt att bli besegrad när jag nu har skrutit om mina lastningsbravader så jag får verkligen hoppas att jag fortfarande vet vad jag gör.

Mina egna hästar har ju inte fodrat några större insatser vad gäller lastningsövertalning så där har jag inte kunnat ”träna”- Archie går sedan länge både in och ut ur transporten mer eller mindre utan någon hjälp från mig.

Jag lovar att rapportera hur det gått med lastningen vilken ska ske imorgon, om jag blivit helt bortgjord eller om lasntingen gått som jag vill! Håll tummarna!

….eller så har jag verkligen en gloria som drar solstrålarna till sig :=)!

I förrgår eftermiddag var jag ute och red i underbart sommarväder. Jag njöt verkligen av ridturen och tänkte på vilken tur jag har som har två så snälla djur, Archie och Soya som går så fint tillsammans. Archie ”tvingas” ju att arbeta medan Soya mer eller mindre kan flumma omkring som hon vill så länge hon inte kommer för långt bort från oss men båda verkar alltid genuint nöjda under våra turer.

Som ni säkert har läst till leda brukar jag alltid ha en väldig tur med vädret och under denna ritt besannades detta ännu en gång.

Ca 30 minuter efter att jag hoppat av hästen och precis när jag tog tag i handtaget till bilen för att köra hem fick jag ”från ingenstans” den första regndroppen på mig och medan jag makade mig tillrätta i sätet bröt helvetet, jag menar regnet ut för fullt! Bara sådär!

Det kom i strida strömmar, ungefär så som när folk i efterhand konstaterar att de haft översvämning i sin källare av allt regn.

Jag kunde knappt hålla undan allt vatten med vindrutetorkarna och tackade åter vädergudarna eller glorian för att jag undkommit än en gång.

Jag såg för mitt inre öga hur det hade kunnat se ut om jag hade varit ute i detta regn:

Om jag inte själv hade spolats av/ slitits loss ur sadeln av allt regn så hade jag säkert fått stå och böna/be/skrika/hota/ vädja/ locka på Soya som troligen hade letat upp en stor kaninhåla eller något annat att gräva ner sig i och sedan vägrat att komma fram allt medan regnet piskade min genomvåta kropp (Archie är inte så bortklemad så honom hade jag inte behövt bry mig så mycket om).

Soya håller ju på att dö bara en droppe regn vidrör henne så jag kan ju tänka mig hur hon hade reagerat på skyfallet i förrgår!

Hade hon inte dött i rena förskräckelsen hade hon som sagt säkert gömt sig någonstans och vägrat att röra sig en milimeter och hur/ när skulle vi då ha kommit hem?

Nej, jag verkligen glad att vi satt torra och glada i bilen (och Archie i boxen) och tyckte väldigt synd om de som inte hade samma tur!

”Vägen till en mans hjärta går genom magen” säger man ju ibland och vill väl då antyda att om man erbjuder en god kost så har man ”halva inne” hos objektet ifråga.

Huruvida detta stämmer eller det finns annat som lockar mer kan man säkert dryfta i det oändliga; själv är jag ju ett matvrak av stora mått (maken också faktiskt) så personligen skulle jag väl instämma i alla fall delvis :=).

Vad jag däremot skulle instämma i till 100 % är att ett mycket säkert sätt att framstå i extremt god dager hos en djurägare är att vara välvilligt inställd till just djuret ifråga :=)!

Härom dagen var jag på en LC-träning med Soya och efter att hon hade sprungit sitt andra lopp (båda loppen var för övrigt klockrena- extremt kul!!!!) så säger en manlig funktionär till mig:

”Har du tävlat med den?” (Soya)

”Näää” svarar jag

”Det borde du göra!” svarade han mycket entusiastiskt och dessa fyra ord lät banne mig som den ljuvaste kärleksförklaring i mina öron. Att en vilt främmande person helt oombedd komenterade min (super) hund i så positiva ordalag lät härligare än om han hade sagt att jag var den snyggaste tjejen han sett på år och dar (det hade jag förstått var en lögn medan allt positivt om Soya sväljs ner förbehållslöst och utan något som helst ifrågasättande).

Så om ni vill ställa in er hos en djurägare, flörta, få personen i fråga att ställa upp på vilka tjänster som helst eller vad ni nu råkar ha för lömska planer så är mitt tips alltså att rapa upp något fint om deras djur.

Till både hund och hästägaren kan ni tveklöst säga saker i stil med:

”Det var en snygg hund/ häst du har”

”Det är inte ofta man ser en så flott hund/ häst” eller

”Det måste vara roligt att ha en så lydig hund/ häst” osv osv.

Tveka inte att använda alla superlativ ni kan komma på för 99 % av alla djurägare är precis som undertecknad tämligen omdömeslösa vad gäller det egna djuret. Även om hunden/ hästen skulle råka var ful som stryk så är den ändå i djurägarens ögon snyggast i hela världen så risken att ägaren på er kommentar om ”otroligt snygg hund/ häst” skulle svara ”nej, det är det verkligen inte” kan jag garantera är icke-existerande!

….fusk eller djurplågeri?

Ja om både gramanen och andra hjälptyglar kan man tycka mycket och det gör många ryttare också.

Som rubriken antyder finns det de som tycker att ridning med graman är att fuska, det är ingen ”riktig” ridning utan man drar bara ihop/ ner hästens huvud för att man inte klarar av att rida ordentligt.

En del tycker också att graman är för fegisar som behöver några extra snören att hålla sig i medan andra går så långt att de tycker att det är att PLÅGA hästen att använda hjälptyglar (brukar vara samma ryttare som anser samma sak om sporrar och spö).

Slutligen har i alla fall jag insett att man kan använda sig av gramanen om man vill lära hästen lite Spanska ridskolan-konster, dvs lite mer eller mindre avancerade skolor ovan mark :=).

För att börja med det sistnämnda som jag hoppas ni förstår var skämtsamt skrivet har jag ibland noterat att det som kan vara faran med en graman är om man för hårt/ mycket drar ihop hästen så att den får panik och börjar stegra, hoppa omkring osv för att försöka komma fri från den fastlåsta positionen som ju en graman kan försätta den i. I dessa fall har man, anser jag, använt gramanen felaktigt då det om inte annat kan bli farligt (och givetvis också oerhört stressande för hästen) när den känner sig låst. Det är därför viktigt att inte dra för hårt i gramanen och också se till att man hela tiden har en ärlig bjudning. Desto mer framåt hästen går desto mindre är dess möjligheter att börja med diverse cirkuskonster.

Att graman eller annan hjälptygelridning skulle vara att plåga hästen tycker jag verkligen inte, det är snarare en större ”plåga” att låta hästen springa med huvudet rakt upp i vädret om man inte förmår att rida hästen i form.

Men självklart kan alla former av ”hjälpmedel” (spö, sporrar, hjälptyglar, you name it) orsaka hästen skada felaktigt använda men om man använder dom rätt är de ju just ett hjälp-medel.

När jag var yngre kunde jag också i min okunnighet tycka att de som red med graman ”fuskade” men detta har jag alltså helt omvärderat.

Om inte annat insåg jag, då jag började rida på Archie 3 år gammal att jag behövde någonting som hjälpte mig att hålla ner hans huvud som han då gärna viftade i skyn med. Eftersom våra ridpass när han var så ung och precis inriden pågick under kanske 20 minuter behövde han snabbt komma i rätt position under ridning och jag redde inte ut detta utan hjälp av en gummisnodd som direkt visade var huvudet skulle vara placerat.

Efter bara någon vecka med detta hjälpmedel har Archie allt sedan dess varit så superstadig i formen som man någonsin kan begära och detta utan att jag har behövt ”tjafsa” med honom en sekund. Och det är det jag vill komma till: varför tjafsa och bråka om det inte behövs?

Jag ser ibland ryttare som antingen låter hästen springa med huvudet vart den vill (oftast i en mycket hög position) eller så sitter de och hivar och drar i tyglarna i försök att få hästen att gå i form, böjer och bänder åt alla håll och kanter allt medan hästen spjärnar emot, viker halsen, skallrar med bettet, tar ut tungan, gapar, vevar med huvudet upp och ner, kör ner huvudet mellan frambenen osv osv. I sådana fall anser jag absolut att man bör prova att använda någon form av hjälptygel för att se om man lättare får hästen att arbeta korrekt för det tar så mycket energi från både häst och ryttare att tjafsa på detta vis.

Och ni vet ju vad jag anser om ridning! Det ska vara så enkelt och roligt som möjligt och icke att förglömma: för både häst och ryttare!

I förrgår när jag var ute och red fick jag se något som jag tyckte var lite läskigt: en ryttare som red med hörsnäckor i öronen, troligen lyssnandes på musik!

Alltid när jag har med mig Soya på uteritterna så brukar jag, om jag möter ett annat ekipage eller någon som är ute och går med sin hund ropa ”jag har en lös hund här”. Soya går ju ofta tätt bakom Archie och är säkert inte lätt att se alla gånger och jag vill undvika obehagliga överraskningar för andra som kanske både har hundrädda hästar eller hundar som inte är så vänligt sinnade.

När jag nu mötte denna från omvärlden avskärmade ryttare insåg jag att hon inte hade uppfattat vad jag ropade. Dock såg hon nog att jag hade ropat något för hon stannade hästen och drog ur snäckorna ur öronen och så ropade jag en gång till varpå hon hajade till.

Själv skulle jag aldrig våga stänga ute yttre ljud genom att lyssna på musik när jag rider, inte framför allt för att riskera att inte höra någon människa tilltala mig men det finns ju tusen andra saker som det kan vara bra att höra när man sitter till häst, eller hur?

Om jag köpte Décima TROTS hennes färg (fux) så var en bidragande orsak till att jag redan vid första ögonkastet ”föll” för Archie hans fina, näst intill kolsvarta hårrem. Detta var i maj för 3 år sedan och sommaren hade redan anlänt men gossen var alltså mycket mörk och jag minns att jag länge tänkte på honom som ”den lille svarte” (i passet står han som mörkbrun men enligt ”de som kan” räknas hästar som föds älggrå som svarta= Archie) .

Nästa sommar blev Archie betydligt mer solblekt och var tämligen brun. Jag konstaterade att 5 veckors hagvistelse från tidig morgon till sen eftermiddag/ kväll hade gjort sitt för kulören och tyckte inte det var så konstigt.

Sommaren därpå (dvs förra året) var/ blev Archie ÄNNU ljusare och det var nästan obegripligt att han under resten av året är så svart.

Och i år har hästen blivit ytterligare en nyans brunare och jag börjar undra hur det ska sluta?

Kommer Archie om några somrar att se ut som en jättefjording?

När Soya inköptes i januari i år poängterade jag ofta hur bra hon och Archie matchar eftersom BÅDA är SVARTA. Hade man hört mig fälla den kommentaren NU hade man trott att jag är färgblind för det finns inte ett strå hos Archie som ens skiftar i svart :=)!

Jag hoppas att ni uppskattar mina försök att illustrera texten genom dessa vältagna (hmmm…) bilder. De konstiga ”mönster” man ser på Archies bog och mage är halmavtryck efter att han legat och sovit :=).
Magen….
Och en liten del av vänster öra :=)!
Min blivande fjording?

Sedan jag började att rida för Ebba i våras tycker jag att jag har blivit bättre på 2viktiga saker som rör ridningen: moroten och piskan!

Om vi börjar med piskan så har alla hästar jag ägt varit av den lugnare sorten, dvs inga frustande och självgående maskiner som man har fått sitta och BROMSA utan man har snarare fått driva mer eller mindre.

Jag har efter alla dessa år blivit så van vid detta ständiga drivande att jag knappt reflekterat över det, trots att det är jobbigt (fysiskt ansträngande) men det är ju också så att ju mer man driver desto mer avtrubbad blir ju hästen för hjälperna till slut (en självklarhet, jag vet….).

En av de första sakerna Ebba påpekade när hon såg mig rida första gången var just mitt ständiga klämmande på hästen. Och inte gick det fortare för det!

När jag rannsakade mig själv insåg jag att jag aldeles för ofta ridit ungefär så här:

”Oj vad sakta det går…ja, väldigt sakta….oj, oj så långsamt, sakta var det ja….hmmm varför går det inte fortare….saaaaakta” och så vidare och så vidare.

IDAG rider jag så här:

”Oj vad sakta det går” PANG!!!! PANG!!!!! PANG!!!! med skänkel eller spö. ”SÅDÄR JA, nu går det väldigt fint framåt igen”.

Förstår ni skillnaden?

Det gör Archie i alla fall för nu låter jag det inte ta ”hundra år” innan jag åtgärdar eventuella segheter. Och jag ger akt på att inte ständigt sitta med benen ihopvirade runt honom utan att jag bara driver när det behövs och då med snabba hjälper som måste ge snabba reaktioner.

Och om vi ska gå över till moroten i rubriken så är det ju faktiskt minst lika viktigt att tala om för hästen när den gör något bra som när den gör något dåligt, som att såsa sig fram.

Även här märkte jag att om jag jämförde med hur JAG rider och hur Ebba rider att hon är mycket snabbare med att berömma Archie ”handgripligen” (ordentlig klapp på halsen) än vad jag är. Och det är inte för att jag är en jätteelak person som aldrig är nöjd med min häst utan jag är helt enkelt så koncentrerad på annat att jag faktiskt glömmer att berömma.

Och precis som människor blir gladare av positiv än negativ kritik så är jag övertygad om att djur reagerar likadant och att man därför inte berömmer ”i onödan” utan att hästen faktiskt upplever en behaglig känsla av beröm.