När jag köpte min första häst för ca 20 år sedan var det mer eller mindre KÖ för att få plats i privatstallet på ridskolan.
Vi hade ca 30 privathästar och antalet var mer eller mindre konstant under många år även om det alltid fanns folk och hästar som ”kom och gick”.

För några år sedan började en markant nedgång i antalet privathästar att märkas, de tomma boxarna fylldes inte upp utan förblev tvärtom fler och fler.

Som minst har vi inte ens haft hälften av det antal privathästar vi hade under våra glansdagar och det har så klart märkts på flera olika vis.

Den enda fördelen som jag har tyckt har varit med färre hästar har varit att vi sluppit det tjafs om hagar/hagtider som var frekent när vi hade som mest hästar men inte lika många hagar som nu men annars tycker jag bara att det har varit trist med tomma boxar.

Jag har ju alltid mer eller mindre skött mig själv vad gäller ridning (rider på udda tider då ingen annan skulle få för sig att komma till stallet, typ 06.30 en lördag morgon) och hagutsäpp men har ändå saknat inspiration och ”snack-sällskap” då jag varit i stallet.

Nu får jag ju mycket motivation, inspiration, råd och dåd via internet-vänner, bloggar och diskussionsforum men det har känts väl ensamt i stallet ibland.

För ett tag sedan insåg ridskolan att något måste göras för att locka fler privathästar till oss och detta arbete är ännu bara i sin linda men har redan börjat visa lite resultat.

Vi har, som jag tidigare nämnt, delat av våra hagar så att de blivit dubbelt så många och erbjuder nu in och utsläpp som ett tillägg i stallhyran (kostar 500:–/ månad). Tidigare fick man sköta detta själv eller deala med personalen/ andra hästägare och jag tror att det för i alla fall vissa upplevdes som bökigt och opraktiskt.

Fortfarande tror jag att vår konkurrenskraft har dalat betydligt sedan ”fornstora dar” (på 80-talet tex) eftersom det numera är snarare ovanligt än vanligt att ridanläggningar tex bara har ett ridhus. En del har till och med tre! Dessutom finns det på många ställen jättefina utebanor (vår är dålig) och bra hagar (våra är små och saknar gräs), uteridningsmöjligheter osv. Så det vi kan konkurrera med är tex det centrala läget vilket inte är fy skam om man tex saknar bil och/ eller körkort eller är minderårig men ändå har häst/ponny.
Dessutom har vi fantastiska uteridningsmöjligheter trots att vi finns i Sveriges tredje största stad, man kan dels rida ”hur långt som helst” på fält och stigar och dessutom utnyttja Jägersros träningsbanor som hålls i toppskick året runt!

Att ha tillgång till varmvatten för både hästen och sig själv (inklusive omklädningsrum), cafeteria 7 dagar i veckan och närhet till alla möjliga affärer (Hööks och EKO tex) är inte heller fy skam.

Hur som helst börjar stallet alltså åter fyllas på med nya hästar och det tycker jag är jättekul. Kanske dyker det till och med upp någon som är dressyrintresserad som jag kan plåga med mina tirader om träningar och tävlingar i allmänhet och Archie i synnerhet?

Det senaste tillskottet kom igår förresten och min vana trogen har jag redan döpt om det lilla ponny-djuret.

Det nya namnet blir:…..tadaaaa….. LILL-ARCHIE!

Så nu förstår jag varför Corre som ofta kommenterar här på bloggen blev så förtjust i Archie när hon såg utlagda bilder: det är nämligen Corre som flyttat till ridskolan med sin ponny och han är som det nya namnet antyder mycket lik en annan svart skönhet i stallet :=)!

Idag har Lina tagit lite kort på ”mina” hästar i hagen och jag vill gärna visa dom eftersom jag tycker att korten verkligen visar gossarna så som de är.

Först en bild på Archie. Han ska alltid fram först och är väldigt intresserad av det man gör! Notera att dalmas-luggen är intakt :=)!

Som sagt: ”Störst går först”. Det finns inte i sinnevärlden att Birk skulle våga/vilja (?) tränga sig före Arch. Han är alltid steget bakom och verkar trivas med den rollen. Han står också alltid i lä bakom Archie när det regnar/blåser: då är det säkert skönt att ha en större kamrat att gömma sig bakom.

Här tycker jag faktiskt att Birk ser lite ”slug” ut -men det är nog skenet som bedrar :=). Han är mycket snäll och foglig!

Den mest talande bilden! Archie som bara måste kolla vad Lina håller på med medan Birk säkert ”skiter i vilket” (notera avståndet).

Så är det alltid när jag och Lena städar hagen från bajs. Vi brukar köra in med en stor skottkärra och var sin spångrep och sedan sätter vi igång. Archie är oss hack i häl hela tiden, ”hjälper till” medan Birk inte ens verkar reflektera över att vi är där.

Tack Lina för korten!

Idag när jag kom till stallet väntade en present på mig; ett dressyrschabrak från Eskadron med bifogat brev:

”Hej Birgitta! Stort tack för dina insatser för klubben under 2008! Vi önskar dig också nya framgångar 2009. Varma hälsningar Malmö Civila Ryttarförening”.

Jag måste säga att jag blev oerhört och mycket positivt överraskad!

Tydligen har man inom vår mer eller mindre insomnade dressyrsektion beslutat att på detta vis uppmuntra det fåtal som tävlar dressyr för vår klubb, om jag förstod saken rätt 5 ryttare inklusive undertecknad. Och ska jag vara ärlig gissar jag på fullt allvar att jag ensam gjorde fler starter förra året än de övriga tillsammans så klubben vibrerar inte av dresssyr precis :=)!

Hur som helst tyckte jag att detta var ett mycket trevligt initiativ, ett schabrak har man ju alltid nytta av och dessutom är det för mig i detta fallet mycket bara själva tanken som räknas. Jag hade blivit överlycklig för nästan vad som helst! Och i och med gåvan har jag åter brutit sviten av vita, vita och enbart vita scahbrak (övriga färgade har Archie vunnit) men allt klär ju en skönhet och dessutom kanske det inte är sååå jättefarligt att vara lite wild and crazy ibland och prova…..som i detta fallet…ett GRÅTT schabrak!

Dagens ödmjuke skribent!

Vessla/hyena/hund

Hallå alla läsare!

Idag är det jag, Archie, som står för dagens blogginlägg.

Birgitta påstår att hon inte har en endaste sak att skriva om, kanske har hennes inspiration sinat eller så är hon helt enkelt fortfarande för uppfylld av den där lilla svarta saken som jag har sett att hon har haft med sig ett par gånger.

Birgitta har en konstig (o)vana att ge alla djur smeknamn; själv är både ”buse”, ”monster” och ”lille häst” (för att bara ta några exempel) och nu hörde jag att det lilla svarta djuret kallas för både vessla och hyena trots att det i mina ögon inte ser ut som något annat än en HUND (fast det var tusan vilken klenis den är….inte alls så muskulös som vissa andra hm hm….).

På tal om muskler vägrar jag att släppa ifrån mig min enorma hingsthals trots att jag numera inte får äta hur mycket mat jag vill. Min mage har därmot blivit mindre och jag orkar faktiskt spring lika fort som förut (allting är relativt ha ha) trots att jag inte får något kraftfoder.

Nu äter jag mängder med morötter i stället och om ni frågar mig så är det mycket godare än den där havren som jag aldrig riktigt kastade mig över.

Än så länge har jag sluppit träningen för Birgitta och det tackar jag inte nej till. Tränar-Birgitta tvingar mig att arbeta hårdare än ägar-Birgitta, jag ska springa i sidled, sträcka ut benen allt vad jag orkar, böja mig allt som går och jag vet inte allt. Fast jag ska inte klaga….23 timmars vila och 1 timmes arbete per dag är ju faktiskt inte för mycket begärt.

Jag misstänker att Birgitta i alla fall har planerat in någon tävling snart; tyckte jag hörde henne viska lite med skötar-Lina härom dagen. Eftersom tävlingarna är en form av vilo-pass för min del (jag blir aldrig nervös och så behöver jag bara ridas 20-30 minuter) så kan det nog bli kul att åka på en liten resa.

Sist men inte minst (fast han är mycket mindre än jag) måste jag berätta om min elake vän Birk! Så stöddig den lille skiten har blivit under tiden jag var sjuk!

Jag har alltid fått leka lite som jag vill med honom och som ni vet är min älsklingslek ”jaga gumpen” men nu har Birk plötsligt fått för sig att han både ska bitas och sparkas när jag vill ha lite kul. Förra veckan sparkade han mig jättehårt (blodet rann… buhu….) och nu kanske vi ska gå i var sin hage i stället. Jag har berättat för Birk vad som väntar om han inte coolar ner sig- hoppas han fattar att det blir värst för honom själv om han inte lyssnar!

Det var allt från mig kära fans! Vill ni veta något mer, ha en autograf eller hälsa på så är det bara att höra av sig!

Snart börjar det i alla fall i mina trakter att närma sig säsongsdebut för dressyrtävlande och förutom att se till så att hästen är erfoderligt vaccinerad så kan man förbereda sig genom att titta igenom tävlingskalendern för att se vilka tävlingar man lämpligen kan/ ska anmäla till samt uppdatera sig kring tävlingsreglmentet som på ett eller annat vis ändras mer eller mindre varje år.

Ibland känns det som att en del ändringar har tillkommit för att någon skulle ha något att pyssla med på Ridsportförbundet medan andra ändringar varit välkomna och välgrundade.

Själv har jag som ryttare någon gång önskat förändringar som jag inbillar mig skulle gagna oss som tävlar och någon gång har jag haft svårt att förstå logiken i en del bestämmelser.

För att ta uppklassningssystemet som ett exempel så undrar jag om det är någon som har en teori om, eller rent av vet varför de nuvarande uppklassningsreglerna ser ut som de gör, dvs att placeringar på lokala tävlingar inte räknas över huvud taget?

Min egen teori är att detta beror på att man inte behöver hästlicens när man tävlar lokalt och att det därför skulle vara svårt att registrera poäng/placeringar tagna på denna nivå?

Ja, inte vet jag men personligen hade jag tyckt att det bästa vore att använda sig av ett system som var likadant på alla nivåer. Antingen slopar man uppklassningen helt eller så gäller den fullt ut.

Varför finns uppklassning egentligen? Är det för att man inte ska kunna ”harva runt” på en för låg nivå hur länge som helst och ”stjäla rosetter” från mindre duktiga ekipage? För i så fall är det ju precis vad man har möjlighet att göra på lokala tävlingar om man nu skulle vilja detta.

Sedan tror jag inte att det är sååå himla vanligt att ryttare gör på detta vis år ut och år in; de flesta vill väl komma vidare i sin utveckling och inte tävla samma klasser hur länge som helst om de egentligen är överkvalificerade, eller?

Det som nu begränsar ”rosettjägare” till en viss del är bestämmelsen att
”Häst som erhållit 100 poäng eller mer från Lätt A-klass eller högre är uppklassad ur inbjudnings- och lokaltävling” men det hindrar ju ändå inte tex de som tävlar regionala LB-klasser att plocka ”tusen” poäng där men ändå kunna tävla lokalt?

Vad gäller annat i TR kan man om man studerar årets ändringar läsa att
”vid framridning/träning på tävlingsområdet samt vid prisutdelning får ett ridspö bäras med en total längd av max 1,20 m”.

Jag minns när man för några år sedan gjorde en ändring i TR om hur långt ett dressyrspö fick vara. Kontrollanter gick runt och mätte spön på framridningar och klippte med en medhavd sax av den bit som hos vissa ryttare var för lång!

Jag undrar: Gör det mer ont på hästen om man piskar med ett 1.30 m långt spö än ett som är 10 cm kortare eller är det ”armens kraft” som avgör smärtan?

Nåja, någon maxlängd måste man kanske fastställa?

En annan ändring som jag blev lite fundersam över är följande:

”Som huvudbonad gäller godkänd hjälm, med hakbandet i funktion, och den ska bäras både vid ritten och vid ridning inom hela tävlingsområdet.
I Msv B-klasser och högre får seniorer, förutom hjälm enl ovan, bära hatt eller kubb under ritten.
Vid ridning inför Msv B-klasser och högre inom hela tävlingsområdet, får seniorer bära annan huvudbonad”.

Vad menas med ”annan huvudbonad” undrar jag? Keps? Mössa?

Ja, detta var lite funderingar kring årets TR, har ni fler får ni gärna hojta till!

I dagarna har jag fått ett oangenämt bekymmer att grunna över:

Ska jag abrupt avsluta Birks och Archies vänskap innan Birk gör detsamma?

Som vi diskuterat tidigare är mycket man gör i livet farligt och ett kalkylerat risktagande. Ibland är det lätt att vara efterklok och ibland ångrar man också bittert att man gjorde på ett eller annat sätt.

Se på Archies fång….

Hade jag inte varit så ivrig med havreskopan hade vinterns traumatiska månader kanske aldrig varit ett faktum. Vem vet? Ibland vet man säkert, ibland tror man och ibland är det rena spekulationerna….

Vad gäller hagvistelse tillsammans med andra hästar är detta enligt mig en kalkylerad risk man tar som hästägare. I min värld är det tveklöst en större skaderisk att ha hästen gåendes ute tillsammans med en eller flera hästar mot om hästen går ensam. Och jag tror också på att ”ju fler kockar desto sämre soppa” = större risk att skador uppstår ju fler potentiella ”skadare” det går i hagen. Detta om man ska generalisera.

Det finns absolut flockar med måååånga hästar som fungerar ypperligt och där inte ett hårstrå kröks någonsin liksom det finns hästar som ensamma i hage skadar sig var och varannan dag.

Själv var jag under de år jag ägde Décima extremt tacksam över hennes ”o-hästiga” beteende, hon tycktes helt ha missat att hon var ett flockdjur och föredrog absolut ensamheten.

Även om detta var onormalt så var det för mig som hästägare oerhört praktiskt och mindre riskfyllt; jag behövde aldrig samordna mitt utsläpp med någon annans och behövde inte heller frukta sönderbitna täcken, sparkad häst och dylikt.

När Archie inköptes, 3 år gammal dessutom, var ensamgående i hagen inget alternativ som jag ens övervägde trots att han redan första dagen betäckte ett 4-årigt sto 2 gånger vilket fick mig att fatta beslutet ”aldrig mer med ett sto i hagen”.

Jag ville att Archie skulle gå tillsammans med EN snäll valack och så har det också varit under de 2½ år jag ägt honom.

Mitt enda bekymmer under denna tid har varit Archies enorma förkärlek till att valla hästar i allmänhet och nosa dom i baken i synnerhet.

Hur många gånger hästarna än visat att detta inte uppskattas har han inte tagit den minsta lärdom utan fortsatt med sitt ”gump-jagande”.

Jag har haft ute Archie med minst 5-6 olika valacker genom åren och samtliga har kickat efter honom i större eller mindre omfattning.

Birk har hittills visat det största tålamodet och även Archie har väl dämpat sig efterhand och springer inte konstant runt vallar och nosar.

Mot bakgrund av ovanstående ska jag äntligen komma till saken, dvs ämnet för dagens blogginlägg:

Vi har under julen delat av våra redan ganska små hagar så att de numera är hälften så stora (läs: små).

Archie har denna vecka, 2 dagar i rad som vi vet blivit ganska hårt sparkad av Birk och den ena gången orsakade sparken ett ganska djupt men tack och lov litet sår på ett framben. Detta framben är nu tämligen svullet och även om Archie inte är halt så känns det så klart rätt så obehagligt och tankar à la ”vad händer nästa gång” och ”när blir nästa gång” väcks oundvikligen.

Ingen skugga över Birk i detta; när han tappar tålamodet hade en mindre tålig häst gjort det för länge sedan men frågan är ändå hur länge jag ska våga chansa på att det aldrig blir allvarligare än det varit hittills?

Min och stallchefens teori är att sparkarna är en konsekvens av att hagarnas yta decimerats kraftigt = mindre chans för hästarna att ”komma undan”.

Det jag beslutat hittills (i samråd med Birks ägare) är att byta hage från en ganska ”torr” liten hage till en långt, långt dyigare men större dito.

Det känns så klart inte kul med sämre ”kvalité” på den nya hagen men den är i alla fall lika stor som den som hästarna gick i innan hagdelningen.

Om inte detta hjälper så måste jag nog bryta Archies och Birks ihopgående även om i alla fall Archie, som är hälften så gammal som Birk, säkert kommer att sakna sin vapendragare.

Men som ni vet så har jag aldrig köpt häst för hästens skull utan för min egen, dvs jag ska kunna nyttja den och ha glädje av den.

Jag minns en internetbekant som i flera år rapporterade om diverse skador som hennes häst ständigt drog på sig där den gick i en underbart stor och på alla vis härlig hage med många hagkompisar (medan min häst gick i en liten gräslös hage utan sällskap). Men min häst var alltid ridbar medan hennes nästan aldrig var det och till slut tog jag bladet från munnen och frågade henne helt krasst ”Vill du vara en ledande eller en ridande hästägare” (hon gjorde inget annat än var ute och promenerade med sin skadade häst tycktes det mig).

Jag gav henne rådet att kraftigt reducera antalet hästkompisar åt hästen och då hon följde mitt råd ökade hennes ridtimmar också markant :=)!

Även om jag ofta stolt berättar om Archies tjocka, vågiga svans med inslag av röda slingor är det inte någon missriktad fåfänga som gör att hans hår nu består av extra mycket röd färg.

Jag målade hela boxen häromdagen och skrattade lite när jag såg en stor röd fläck i Archies fejs, förmodligen hade han pillat på någon vägg som ännu inte torkat.

Fläcken har redan skavts av men igår såg jag att även svansen fått sig en del stänk av den röda färgen. Det kommer säkert också att gå bort snabbt- färgen är vattenlöslig men nu vet ni som eventuellt besöker den svarte gossen vem/vad som är boven i dramat :=).

Detta får mig förresten att tänka på en fd stallkamrat som hade en isabellfärgad häst med kritvit svans. Eftersom hästägaren var FRISÖR hände det faktiskt att folk frågade om han hade färgat hästens svans; den såg liksom väteperoxidbehandlad ut à la Pamela Anderson :-)!

För många år sedan anklagade en dåvarande pojkvän mig för att ha hund som ett barnsubstitut. Kanske hade han rätt- jag har aldrig velat ha barn medan jag däremot under många, många år ville ha hund och även hade 3 hundar i 20-års åldern. Sedan om man ska kalla detta substitut eller ej -tja….det är väl upp till var och en att bedöma.

Hur som helst blev jag nyligen påmind om att djuren också kan ha oss människor som substitut för artfränder.

Archie har alltid varit väldigt tillgiven men han gnäggar sällan och visar inte själv att han är kelig; man kan gosa med honom hur länge som helst (gärna när han ligger ner) men det är liksom aldrig han som ”tar initiativet”. Förmodligen får han utlopp för sitt ”gose-behov” med Birk i hagen.

När han fick fång märkte jag en markant skillnad. Inte nog med att sällskapet med Birk upphörde temporärt, Archie blev ju också understimulerad på andra vis genom att ha boxvila och inte motioneras. Då plötsligt började han gnägga tämligen ofta och när jag borstade honom började han också ”fnatta” mig så som man ser att hästar gör på varandra. Nu gjorde han förvisso detta bara när jag masserade honom men detta hade aldrig hänt förut och nu sedan livet återgått till det vanliga med Birk och daglig motion har även fnattandet upphört (skönt för gossen var ganska ”hårdhänt”- jag välte nästan, ha ha) .

En arbetskamrat berättade igår att deras nymfparakit-hane som de haft i flera år och som varit otroligt kelig helt slutat kela med henne och hennes sambo sedan de köpte en hona åt honom! Borta är de mysiga stunderna med fågeln som nu bara har ögon för sin artfrände.

Arbetskamraten är inte så nöjd men fågeln är desto nöjdare :=)!

Om några veckor börjar de första dressyrtävlingarna för säsongen och jag skulle därför vilja framför mina tips och önskemål till de som arrangerar dessa.

Jag, som har tävlat i många år, har full förståelse för att det är tack vare många frivilliga och oavlönade krafter som vi tävlingsryttare över huvud taget kan tävla och det finns mycket som man som arrangör inte kan råda över (vädret tex) eller har ekonomiska förutsättningar att åtgärda (underlag, tillgång till bra parkering, flera ridhus osv).

MEN: om jag fick komma med några önskemål, som dessutom inte kostar något och är mycket lätta att uppfylla så här i internets tidsålder så är det följande:

Anmälan till tävling:

Här skulle jag önska att ALLA klubbar (vissa tillämpar det redan) stänger klasser för fortsatta anmälningar när man uppnått ett visst antal, förslagsvis 42 (någon stryker sig ALLTID). Som anmälare i god tid känns det mycket tråkigt och orättvist att bli bortlottad till förmån för någon ryttare som kanske anmält sig sista dagen.

Planering bör gynnas; det borde genomsyra allt som har med hästar att göra för den delen.

Publicering av domare i propositionen:

Som arrangör gissar jag att man oftast redan då man publicerar en proposition vet vem som ska döma de olika klasserna, annars är det också en brist på planering. Och om man vet vem som ska döma kan man lika gärna publicera namnen, eller?

Kristianstad ridklubb har gjort detta i åratal och jag undrar varför inte fler följer deras exempel?

Publicering av startlistor i GOD TID:

Nu sedan (väl?) alla klubbar slutat med utskick via post utan endast publicerar startlistor via nätet undrar jag varför man inte kan göra detta i god tid, dvs SENAST en vecka innan tävlingen?

Även om startlistorna är preliminära så får man i varje fall ett HUM om NÄR ungefär man kan tänkas starta och i förekommande fall OM man ska starta över huvud taget eller man har blivit bortlottad.

Det är inte alla som likt undertecknad mer eller mindre kan ta hästen under armen och åka iväg till tävling. Vissa behöver hyra släp och/ eller engagera en eller flera medhjälpare och då är det inte bara att komma 3-4 dagar innan tävling och tro att det både finns släp kvar till uthyrning och personer som kan ställa upp med kort varsel.

”Jakt” på de som inte sköter sig:

Jag hoppas att alla arrangörer ”jagar” de ryttare som bara struntar i att dyka upp på en tävling utan att ens meddela sig per telefon. Detta är ett jäkla ofog tycker jag, särskilt om man tvingats lotta bort andra ekipage som gladeligen hade dykt upp för att tävla.

Skicka räkning till de som uteblir så kanske de skärper sig framöver!

Låt ryttarna välja priser:

Under den tid jag tävlat har jag sett de finaste/fulaste/billigaste/ konstigaste/ you name it priser som tänkas kan (tandkrämstuber och chipspåsar tex).

Och smaken är som baken- det som jag tycker är jättefint tycker någon annan ryttare är gräsligt och det som någon annan ryttare skulle ha stor nytta av kommer jag aldrig att använda.

Några klubbar har inför den smarta lösningen att man efter prisutdelning får VÄLJA sitt pris av de priser man kan välja bland. Den som vunnit klassen får välja först, tvåan står sedan på tur, därefter trean osv. Mest rättvist tycker jag och på så sätt så kanske fler blir nöjda och slipper byta priser med varandra.

Jag har tex själv bytt bort en säck havrefritt foder då det i min stallhyra ingår i princip fri tillgång på kraftfoder = för mig fullständigt värdelöst pris medan en annan ryttare uppskattade det mycket.