Redan för några dagar sedan såg jag en skata äta på något som jag då trodde var skalet av en kastanj på min utebana. Inte för att vi har några kastanjeträd i närheten av Ryhus men jag visste att vi inte heller har några träd som ger gröna äpplen någonstans och inte heller några päronträd. Jag hann inte titta närmare på skatans byte eftersom jag red och sedan glömde jag av det hela.

Idag utspelade sig ett likartat scenario med skillnaden att jag redan från sadeln var ganska säker på att det var ett päron som skatan hade droppat på min bana och när jag hoppade av Vicke för att titta närmare bekräftades min misstanke; det var ett päron.

Jag la päronet under min uppsittningspall, hoppade upp i sadeln igen och jag hann knappt sätta Vicke i rörelse förrän skatan dök upp med ett nytt päron !?!?

Det jag inte fattar är varifrån dessa päron kommer!?!?

Den enda logiska förklaringen är om våra närmaste grannar möjligen har ett päronträd men även om så vore fallet är det minst 500 meter mellan deras trädgård och min utebana fågelvägen!

Att en fågel orkar flyga med en så tung frukt är ganska fascinerande och jag förstår inte heller varför min utebana har blivit vald som fika-plats av alla öppna ytor som omger Ryhus!?!

I dag inträffade ett näst intill helgerån på Ryhus!

Jag som i vanliga fall kastar mig ut till stallet för att släppa ut hästarna så tidigt som möjligt valde att inte kasta något annat än var sin hösilage-tuss till båda och sedan lämna kvar dom i deras boxar!

Det hällregnade och jag kände bara ”nej” så det blev inte utsläpp förrän klockan 9 vilket inträffar typ 1 gång om året!

Jag har annars i alla år haft nästan mani på just ”utsläpp så tidigt som möjligt” vilket delvis härstammar från nästan alla tidigare stall jag stått i där hagtiden varit mer eller mindre ganska begränsad så det gällde liksom att få ut så många timmar som möjligt på morgonen i alla fall.

Sedan vill jag gärna mocka och ”göra i ordning” stallet direkt på morgonen så det bidrar också medan jag däremot tack och lov inte alls upplever att mina hästar, så som en del hästägare hävdar med sina djur ”vill riva stallet” om de står inne för länge. Inte det minsta faktiskt.

Det hade varit väldigt intressant om man i alla fall temporärt 🙂 hade kunnat ge hästar talförmåga och fråga vad de tycker. Då hade det måhända låtit så här i mitt stall:

Utsläpp i ösregn NEJ: nej, vet du vad! Tycker du inte att vi har det inte bättre här inne med möjlighet att sova på mjuka bäddar, äta hösilage och slippa regnet. Det tycker vi!

Utsläpp i ösregn JA: äh….vad du sjåpar dig kära ägare! Vi klarar väl vatten utan att det går någon nöd på oss! Tror du vi är gjorda att sockervadd?

Utsläpp i ösregn KVITTAR: gör som du vill….oss spelar det ingen roll! Vi kan äta i boxarna eller ute….så länge vi kan stoppa något i gapen är vi nöjda!

Om jag ska döma utifrån djurens agerande när det börjar ösregna och de redan är ute måste jag tro att de hade valt “inne-alternativet” eftersom framför allt Vicke är väldigt snabbt på att ställa sig vid grinden och ser ömklig ut men vad vet jag?

Ibland är man tacksam för de små tingen; som när det började ösregna bokstavligen 10 sekunder efter att jag hade tagit in hästarna från hagen.

Dessförinnan var det så pass bra väder att jag kunde rida på utebanan utan jacka.

På bilderna lilla Gulligullan med sin papi ❤️!

Man skulle nästan kunna tro att det är jag som bestämmer Skånes väder just nu; det är precis som jag vill ha det för att vara nästan mitten på oktober.

Sol, förhållandevis varmt, vindstilla, inte en insekt i sikte och en under natten av regn vattnad utebana så att underlaget är precis lagom fuktigt.

Jag har dessutom så mycket gräs i hagarna att jag nästan skulle behöva en tredje häst som betade ner det lite. Lyxproblem.

Tog dessa bilder nyss och så länge det ser ut så här (även om löv också har börjat lägga sig över gräsmattorna) så känns hösten ändå helt ok.

Vicke har vilodag och själv har jag ägnat en stund åt att rycka upp gräs runt ridhuset samt dutta i färg på ställen som jag upptäckte att vi missade i somras.

Det är lustigt det där hur man i efterhand kan upptäcka hur mycket missar som helst; så är det ibland när jag klipper Vicke också. Plötsligt upptäcker man en stor hårtofs och tänker ”men herregud…hur har jag kunnat låta bli att se detta”!?!

Jisses….här slås det rekord till höger och vänster!

Härom dagen rekord i antal byten i varje (42) och idag rekord i hur länge jag har varit ute och skrittat- hela 3 (TRE) timmar!?!?

Men i fullkomligt underbart väder och med toppensällskap av Ida på Jocke flög tiden förbi och i ärlighetens namn red vi liiiite vilse också 🙂 !

Nu är jag en aning öm i rumpan ska erkännas men det var det absolut värt.

Jag tror inte att jag suttit i sadeln så länge sedan jag i tonåren var med och red ner min ridskolas hästar från Malmö till Falsterbo där deras ”sommarfilial” var på den tiden och hade jag ridit ensam idag hade jag definitivt inte varit ute så länge men eftersom jag nästan alltid rider ensam passar jag liksom på när jag väl har sällskap ha ha.

Jag nämnde för Ida hur tacksamma vi bör vara över våra väldigt medgörliga hästar som vi båda rider med fullt förtroende.

Och eftersom det var jakt i skogen idag var det nog tur att vi satt på dessa stensäkra gossar för förutom skotten som hördes på håll så mötte vi både en massa jaktfordon, jägare med hundar och några släp lastade med skjutna dovhjortar.

Det sistnämnda var ingen syn för ”blödiga” kan jag säga men stammen behöver reduceras; det ser ju jag kring Ryhus om inte annat där det vimlar av dovisar.

Är inte detta ”a sight for sore eyes” så säg 🙂 ?

Nästan så att man inte vill ”förstöra” den nyharvade ytan genom att rida på den och det gjorde jag inte heller utan jag red på (den välharvade) utebanan i stället.

Det har varit så soligt och fint idag att jag absolut ville passa på att rida ute; jag gissar att detta blir ett av de sista passen på banan för i år.

Jag vet inte hur många gånger genom åren jag skrivit att jag varken tycker om hösten eller framför allt vintern men dagar som idag kan jag absolut förstå de som hävdar motsatsen.

Om solen skiner och det är relativt behagliga temperaturer samtidigt som man omges av denna fullkomligt fantastiska färgprakt kan även jag sucka hänfört, absolut!

Jag ska inte gå så långt som att påstå att jag suckade hänfört under eller efter dagens träning för Nina men det kändes ”good enough”.

Jag fyller år idag och fick ett par nya ridskor av Henrik (svarta Ariat), väldigt snygga och bekväma så nu kunde jag kasta ett par andra som jag har haft i flera år än ni skulle tro (men de såg också ut därefter ha ha ha).

Dagens bild från Ryhus får illustrera hur mina hagar ser ut just nu; som jag nämnde härom dagen har jag inte börjat fodra med hösilage ute ännu.

Om jag ska gissa (obs gissa!) så är inte gräset i mina hagar varken det godaste eller mest näringsrika eftersom ingen av mina hästar liksom kastar sig över det eller drar benen efter sig när det är dags för intag.

Men med tanke på lillens fång i somras tycker jag bara att det är bra att han strövar omkring och letar ätbart gräs i hagen hela dagarna; hade han kunnat stå på en och samma fläck dagarna i ända och ändå bli mätt hade det inte fungerat.

Vicke är sitt gamla vanliga bortskämda jag och verkar inte superintresserad av gräset fast det finns mer i hans hage än i den lilles men han får tillräckligt med stråfoder i boxen så jag är inte orolig för honom heller.

På tal om boxen är det verkligen lyxigt att ha gratis spån tycker jag och hoppas på att detta samarbete med snickeriet jag hittade aldrig ska ta slut.

Sedan mockar jag inte slarvigare än tidigare och tar inte ut mer rent strö eftersom min gödselstack inte rymmer hur mycket gödsel som helst och jag vill, som jag tidigare har berättat till varje pris undvika att den behöver tömmas med en traktor och släp som båda i så fall kommer att köra itu stora ytor av gräs runt om.

Smultron den 5 oktober och även en hel del sommarblommor är fortfarande hur fina som helst!

Eftersom jag igår gjorde 42 ”ettor” passade jag idag på att göra 42 piruetter på stället!

Nej…jag skojar så klart….jag gör sällan ens EN helpiruett utan brukar nöja mig med halvpiruetter.

Idag ökade jag i alla fall svårighetsgraden så till vida att jag såg ut en bestämd punkt och gjorde halvpiruetten ”precis vid det gula lövet” tex.

Annars gör man halvpiruetterna i MSV A:1 mellan 2 bokstäver så man har några meter att ”spela med” och det kan vara svårt nog ändå, i alla fall för mig.