Morgonen inleddes som alla mina helgmorgnar- jag åkte till stallet för att mocka till Kreon, fixa med hans mat och släppa ut honom i hagen. Vi hann även med lite gräsätande (Kreon åt och jag tittade på).

Redan klockan 8 kändes det att det skulle bli en av årets varmaste dagar och jag skänkte de hästar som fick gå ut i hagen med fodrade regntäcken en medlidsam tanke- Kreon fick på sig ett flugtäcke eftersom han ju numera är väldigt ”fast” i sin lilla fålla och inte kan värja sig mot eventuella kryp.

När allt stallfix var avklarat åkte jag hem för att invänta Åsa, Trillik och Gandi- Soya och jag hade lovat att hålla dom sällskap under dagens whippetrace-träning i Halmstad.

Generöst nog får man träna på denna bana helt gratis det första året vilket innebar att även Soya fick springa och det tänkte jag att hon kunde få roa sig med- hon som inte sprungit på en whippetrace-bana på ganska exakt 2 år.

Jag tävlar ju numera inte alls med Soya även om vi förutom whippetrace (som gick bra ) även har provat på Lure Corsing (som gick ännu bättre) och rundbana (som gick otroligt dåligt- läs: Soya sprang långsammast genom tiderna).

Anledningarna skulle jag kunna skriva en bok om men ett av de främsta skälen är att det handlar om otroligt långa avstånd om man vill tävla och det finns liksom inte på min karta att köra 30-50 mil, jag som avskyr bilkörning, för att Soya ska springa i inte ens en minut.

Idag följde jag alltså med som sällskap, slapp köra och kunde ta det som en prestigelös rolig grej och Soya var som alltid verkligen med på noterna.

Hon hade inte glömt något- tvärtom- och kastade sig in i startboxarna som den mest rutinerade ringräv, det var väldigt roligt att se.

Hur snabb/ långsam hon är idag kan i alla fall jag inte svara på då hon sprang med en mycket snabb hund och i jämförelse med honom var hon ”så klart” långsam.

Målgången på whippetrace sker i en sandgrop som tar upp hundarnas fart.

Banan är en ”rakbana”, 137 meter lång och gräsbelagd. Start sker från boxar likt de på rundbana.

En deltagare :), här utan den obligatoriska munkorgen i läder som alla hundar måste bära.

Soya ”när lammen tystnar” Karlsson- här med sin mask.

Soyas ”motståndare”- om jag minns rätt…fast jag kan ha fel…hette han Apollo?

Så här ser startboxarna ut. En genomskinlig plexiglas-skiva framtill och en lucka som stängs bakom hunden innan starten går.

När alla ägarna till de 11 deltagande hundarna satt och fikade hördes plötsligt någon ropa att en hund var lös.

Jag förstod instinktivt att det var Soya och när jag vände mig om besannades mina farhågor.

”Hur har hon kommit ut” undrade Åsa och jag förundrat eftersom Åsas hundar var kvar i bagage-utrymmet där vi även hade sett Soya senast.

Förklaringen ser ni ovan; Soya den smarta kvinnan hade sett något som inte de korkade karlarna hade begripit- om man pressar sig tillräckligt hårt mellan en av bilrutorna och gallret som skiljer bagageutrymmet från baksätet kan man komma ut den vägen och sedan var det bara att springa till Mammi eftersom dörren till en av bakdörrarna var öppen pga värmen.

Efter träningen körde vi ner till en sandstrand i närheten där de som ville (läs: INTE Soya) fick svalka fötterna i vattnet. Soyas make Trillik var mer badbenägen.

Idag är det många som är lediga gissar jag- undertecknad är det i alla fall.

Så jag dök inte upp i stallet förrän strax efter 7 🙂 och släppte då ut Kreon i sin lilla fålla, mockade och gjorde i ordning hans mat innan jag styrde kosan mot Dalby där jag hade stämt träff med Bodil och saluki-Salli.

Vi hade ett mycket behagligare promenadväder än vad Åsa och jag hade igår, solen sken och det var riktigt varmt till skillnad från igår då både regn och hårda vindar kylde ner ganska bra.

Salli tog sin vana trogen ett svalkande fotbad och….

…Soya satte sig sin vana trogen på behörigt avstånd från vattnet :).

Varför kan inte folk ta med sin ”skit” hem?

Idag var jag för ovanlighetens skull på en hundrastplats med Soya och insåg i samband med detta vilka hundfördomar jag har; något jag tidigare inte riktigt reflekterat över.

Innan jag släppte in Soya i rastgården tyckte jag på håll att hunden som redan var där såg ut som en Amstaff-korsning och jag hann tänka ”no way” flera gånger innan ägaren hann berätta vad det var för korsning i stället (en massa andra raser, dock inga kamphunds-diton).

Mötet gick bra, hundarna var tämligen ointresserade av varandra men efteråt funderade jag på just detta varför i alla fall jag dömer vissa raser på förhand.

Jag ska erkänna att det är just kamphundar som skrämmer mig även om de säkert kan vara hur snälla som helst.

Det har väl stått för mycket negativt om kamphundar i massmedia som har påverkat mig för jag känner inte en enda kamphund som jag kan relatera till.

Och jag upplevde ju samma sak när jag hade en schäfer; vissa människor var livrädda bara de SÅG henne, det spelade ingen roll att hon var så snäll som en hund bara kan bli.