Ja, som rubriken säger så har Kreon och jag besökt ännu ett nytt ridhus, denna gången på Bökebergs (www.bokeberg.com) anläggning.

Bilderna nedan kan inte tillnärmelsevis göra ridhuset rättvisa, det är ett av dom finaste jag ridit i. Måtten är gigantiska, 80 x 33 meter och estetiken går verkligen inte av för hackor.

Trots den främmande platsen och massor av solkatter var det mormorshästen Kreon jag satt på vilket gör mig ännu mer övertygad om att det är mer andra hästar än något annat som stressar honom.

Jag hade en sådan tur att en ”cowboy-ryttare” kom in och skulle rida när jag bara hade varit i ridhuset 1-2 minuter och jag förvarande honom på hur Kreon kan bli med tanke på att han planerade att träna lite slide-stops och dylikt :).

Men som sagt; hade min mormor levt hade hon lätt kunnat rida Kreon trots att hon aldrig suttit på en häst och detta ändrades inte trots att western-ekipaget lämnade oss efter en stund.

Då hade 2 halvblod hunnit komma in och Kreon brydde sig inte om dom heller utan gjorde de bästa övergångarna galopp-skritt-galopp över medellinjen, hur många gånger som helst.

Underlaget är nog mer anpassat efter westernridning tror jag- det var inte så djupt men ändå lite kompaktare än vad jag brukar rida på och detta bidrog nog till de fina övergångarna, Kreon liksom ”satte sig” bättre.

När jag hade ridit klart ville jag vänta på att de 2 halvbloden skulle gå ut för att provocera fram lite stress-träning hos Kreon och mycket riktigt tvärstannade han när de lämnade ridhuset och blev jättestel i kroppen. Kanske inbillade jag mig men jag tyckte att hans hjärta började bulta hårdare men jag lät honom stå blickstilla (hade jag i det läget krävt att han skulle gå tror jag han hade exploderat) och pratade lugnande med honom i kanske 1 minut och sedan kunde vi skritta vidare som om ingenting hade hänt.

Något gott för allt detta körande med sig- Kreon som var lätt att lasta innan har blivit ÄNNU lättare med detta moment nu och springer nästan in i transporten.

Huruvida träningen med att acceptera att andra hästar ”kommer och går” kommer att gå lika snabbt återstår att se men det tror jag tyvärr inte.

Idag blev det en skrittrunda med min lilla häst- samma runda som vi har vandrat trettioelva gånger.

Det finns fortfarande enstaka ställen där Kreon kan stanna upp men nu behövs det knappt några snurrningar (egentligen bara på ett ställe i början av rundan) vilket, om inte annat, sparar en hel del tid ha ha.

Men för oss är dessa skrittrundor fortfarande inget man ”bara gör” utan jag måste ändå rida aktivt eller hur jag ska säga.

För några veckor sedan slöade jag till och fick för mig att jag kunde prata i telefon och skritta samtidigt (läs: hålla tyglarna i en hand) och se….det passade inte Muppman alls.

Så fort han kände att jag inte höll i tyglarna som jag skulle började han bromsa och vägra gå så det telefonsamtalet fick avslutas fortare än kvickt.

Tänk vad ”lustigt” (hmmm…näääää….) det kan bli ibland.

Jag har i alla år velat rida ensam, ensam, ensam och i görligaste mån undvikit sällskap av andra ekipage i ridhuset.

Nu när jag behöver träna på detta och VILL ha sällskap så är det som förgjort…var f..n är alla undrar jag ständigt, så även idag.

Har tidigare hört att det brukar vara mycket folk i ridhuset innan onsdagens hoppträningar sätter igång så jag tänkte passa på och häst-träna Kreon lite men tror ni att det dök upp några djur…tja..till slut dök EN (1) häst upp.

Kreon gick fint och jag tränade på slutor och galoppfattningar mest och när jag var nöjd tänkte jag avsluta med att rida lite i vår paddock.

Tyvärr eller tack och lov, beroende på hur man ser på saken, var en stallkamrat ute och ledde sin konvalescenta och laddade häst i närheten av paddocken och det var som att trycka på en knapp- Kreon blev precis så dum som på tävlingen sist på en sekund, började hoppa och studsa, bocka och var nästan inte kontaktbar för en stund.

Jag fick gå in i ridhuset igen där han lugnade sig på bara några minuter och när jag kom ut igen och gjorde ett nytt försök att rida i paddocken gick det faktiskt bra efter en stund.

Denna gången provade jag något jag inte brukar göra men som jag såg hade effekt när Mini red igår; jag piskade till Kreon lite lätt på baken som för att väcka honom ur hans trance och det hjälpte.

Tricket är att inte ”slå” honom- då blir han bara vansinnigt upphetsad utan man använder spöt mer som en förstärkning, lite lagom kännbart så att säga.

Efter en stund kunde vi galoppera även i höger galopp där han verkar låsa sig mest och jag gjorde säkert 5-6 fattningar där vi sedan bibehöll galoppen medan han från början som sagt var helt hysterisk och bara kastade sig hit och dit.

Så det känns som att jag har fått en ny strategi att tillämpa- fortfarande den bestämda men nu med hjälp av spö eftersom han i dessa lägen skiter helt i skänklarna.

Sedan sitter jag och säger ”braaaaa, braaaa” hela tiden, liksom jag för övrigt gjorde inne på tävlingsbanan i söndags vilket nog en del undrade över eftersom de säkert hellre hade gett hästen en fet smäll i baken :).

Men JAG tror inte att det hjälper det minsta och jag vill dessutom inte riskera några olyckor utan kör därför vidare på min mjukare stil.

Idag tyckte jag att Kreon kunde få ta det lugnt efter gårdagens bockningar :).

Kanske hade dom gett honom träningsvärk tänkte jag och lät honom därför enbart skritta på töm i det fina vädret.

Lite motion blev det för undertecknad och det är ju aldrig fel.

När vi kom tillbaka till stallet tog jag äntligen tag i Kreons något vildvuxna hår och återställde det till en frisyr som anstår en dressyrhäst :).

Idag valde jag att göra något jag sällan gör: longera.

Longering har för mig egentligen ett oförtjänt dåligt rykte: många använder det när de är för stressade eller rent ut sagt för LATA för att rida och då brukar det bli därefter, inget som egentligen ”ger” hästen något annat än möjligen en avrastning.

För min egen del var planen att Kreon skulle få årsinviga vår grusbana utan mig på ryggen; jag ville se hur fladdrande ensilagebalar vid banans ena kortsida och ibland all möjlig trafik på dess andra kortsida påverkade honom.

Jag tyckte att det gick bra, visst for Kreon iväg några gånger i galoppen men lugnade sig snabbt.

Longering tillhör helt klart Kreons komfortzon, liksom tömkörning, han går väldigt lätt i en fin och ospjärnig form och spänstar på bra utan att behöva anstränga sig. Kul för honom :)!

Efter longeringen gick vi på en promenad ute och även där var Kreon mycket avslappnad och lufsade så fint bredvid ägaren.

Tro det eller ej men även idag har Kreon och jag varit ute och farit- något ska man ju hitta på när hästen har lite vilovecka i övrigt :).

Skämt å sido- ”vilan” är ju vald utifrån att det kanske är lite jobbigt rent mentalt för Kreon att besöka nya platser och det har känts väldigt behagligt att rida kan jag säga.

Nu har jag ju inte ridit mer än ca 30 minuter per dag men även om jag inte har gjort några rörelser så har jag ju ändå krävt korrekt form, tempoväxlingar och korrekta vägar och det har fungerat mycket bra och även utan att Kreon plötsligt blivit dement och glömt vad galoppskänkeln betyder.

Vi har helt klart befunnit oss i komfortzonen hela tiden, i alla fall rent fysiskt för Kreons del, att det ändå påverkar honom lite i skallen tycker jag att lite lös-bajsande i ridhuset är tecken på liksom att han när jag börjat trava gjort detta lite ”avvaktande”, inte riktigt med den bjudning han vanligtvis har men dock utan tecken på istadighet eller att vilja bryta av.

Nu ska jag inte träna på denna anläggning mer på ett tag tänkte jag utan i nästa vecka bär det av till nya främmande platser :).

Åhhh…. vilken bedrövelse det var att vakna till ett vitt Skåne och köra till stallet med mikro-snöflingor piskande mot rutan.

Men som så ofta i detta landskap kunde man vid lunchtid inte ens ana morgonens puder- allt hade smält bort och det var det nog ingen som sörjde.

Jag och Muppis kunde köra till vår ”nya” anläggning för ännu en omgång av främst mental träning, denna gången i det andra av de 2 ridhusen.

Dagens 30-minuters pass var veckans bästa och Kreon mindes direkt hur man fattar galopp- halleluja!

Som jag sa till Mini när jag kom tillbaka till stallet har dessa dagars träning om inte annat visat att Kreon lätt kan tas med för träning i andra ridhus.

Tyvärr har denna anläggnings ridhus varit väldigt tunnsådda på ryttare på de tider jag kommit och jag börjar undra om det är främmande hästar mer än miljöer som stressar Kreon?

Jag får börja rida senare för att även träna detta men är hitills mycket nöjd med utfallet av mina övningar med den galopp-glömske:).

Brrr…vad skulle jag göra utan min värmefilt?

Idag kommer den väl till pass; jag sitter helt stelfrusen invirad i den och skriver.

Jag har varit ute och skrittat och det blåste kallt i vinden så nu lär det ta sin tid innan jag tinar upp.

Hörde något om ”snö” på radion….måtte jag ha missuppfattat!