Usch- nu är det verkligen inte kul att vara Birgitta, hästägare.

Ingen ridning, mörkt ute innan man lämnar jobbet och som lök på laxen regnar det- IGEN!

Förhoppningsvis blir det bättre imorgon; då har jag i alla fall semester och får börja skritta på hästen.

Idag blev det tömkörning i ridhuset och det är också något att vara tacksam över- ridhuset.

Hur folk kan klara sig utan ridhus övergår mitt förstånd men så brukar de inte heller rida ”seriöst” i ur och skur utan kan lika gärna skippa ridningen då och då. Man gör ju som man vill….

Idag har mina tankar ganska ofta gått till den stackars 17-åriga flicka som avled i ridhuset på Hvuderups gods igår.

Än vet man inte hur olyckan har gått till men för i alla fall hennes närmaste spelar det kanske inte så stor roll- bara det faktum att flickan inte längre lever måste vara fullständigt förödande.

Så bräckligt är livet ibland och i DET sammanhanget kanske en halt häst och lite regn inte är något att oja sig över….

Dagen idag gick i ungefär samma fotspår som gårdagen och inleddes med stallbesök där jag släppte ut Archie i hagen, mockade och fixade med hans foder.

Strax innan utsatt tid 09.30 anlände jag till Järavallen och tog en liten promenad med Soya på egen hand innan Robban dök upp.

När vi sedermera körde hemåt hade jag och Soya gått konstant i 2 1/2 timme och då var i alla fall jag ganska ”mätt” på att vandra omkring.

Soya är ju outtröttlig så det är inte ens lönt att tro att man kan gå henne trött även om det idag även blev både en kortare kaninjakt och en del spring med Åsas whippar.

Hemma passade jag på att vara lite huslig (ovanligt) och till-lagade hela 8 portioner av mat som jag tänkte ha med mig på luncherna på jobbet.

Förutom pasta och köttfärssås blev det även pasta med lax och spenat-röra.

Senare på eftermiddagen blev det en ny tömkörningssväng med Archie i ridhuset även om den suddiga bilden ovan är från igår.

I kväll brukade jag lite allvar 🙂 med Archie för första gången på länge och det blev ett tömkörningspass i skritt i ridhuset under överseende av coach Soya.

Hade lovat att kvällsfodra i båda stallen och när detta var avklarat åkte jag och maken och köpte lite lördagsgodis.

Soya har under vårt mumsande sprungit som en skottspole mellan oss, sitt godis (läs: ett halvt paket kokt skinka) slök hon i en tugga och när varken maken eller jag ville dela med oss sprang hon demonstrativt upp på övervåningen- fyyy vilka grymma ägare hon har stackarn!

Dagen började med att Soya och jag åkte till stallet för att mocka och pyssla lite och jag passade på att försöka ta ett kort på ett av Soyas nya täcken på whippet-Åsas begäran.

Tyvärr blev det inte bättre än så här Åsa- kinesen vägrade att posera i leran så det fick bli ett ”foto i flykten”.

Jag vill ändå be er att notera den lilla polo-kragen- hur sött är inte det på en skala :)?

Som jag har berättat tidigare har några gymnasietjejer, varav en från ”mitt” stall valt att genomföra en pay-and-ride-tävling som ett skolprojekt och detta ägde rum idag.
Livs Ri (16 år), här med medryttaren Ida, representerade vårt 7-hästars stall med den äran och genomförde en klockren felfri ritt.

Vi hade dessförinnan fått beskåda tjusiga och klockrena byten på framridningen vilka både jag och Liv suckade hänfört över- så får gärna också våra långt yngre adepter byta den dagen de börjar tävla medelsvår.

Tänk vad roligt (eller inte…) det hade varit om man i alla fall ibland kunde läsa hästars tankar.

Jag undrar så vad Archie tänkte där han stod i sin hage. Antingen:

”Åhhh…den som fick vara med och visa upp sig. Jag som är så bra på att hoppa” eller

”Fy fan vad skönt att stå här i dyngan och slippa studsa över dom där löjliga träpinnarna- hur kan någon tycka att det är kul”.

Efter stallbesöket hastade Soya och jag vidare till Järavallen där vi skulle träffa Robbans och Åsas whippar och det räckte med att köra de 2-3 milen för att det skulle vara i alla fall lite mer vitt på marken.

När jag och Robban hade promenerat färdigt tog jag och Soya en extra runda och hamnade då i denna täta björkskog. Efter ett tag fick vi dock vända tillbaka samma väg som vi kom, stigen blev plötsligt bara en stor gyttja och jag hade ingen lust att förirra mig i detta lite märkliga landskap.

Det är alltså här vi går- otroligt nära en mycket trafikerad motorväg (den som tar en till Göteborg eller Ullared tex) och jag tror få bilister anar vad som döljer sig bakom träd och buskar- det underbara Järavallen!

Fy vilket väder det har varit!

Jag vaknade flera gånger i natt av att regnet piskade mot rutan och när jag körde till stallet hade detta övergått till en snöblandad sörja.

Sedan har det regnat och snöat om vartannat så gott som hela dagen och gör så fortfarande.

Jag vågar inte ens tänka på hur våra grus (läs: GYTTJE)-hagar ser ut men Archie hade tack och lov gått i gräshage idag så han slapp både ler-drunkningsdöden och att motionera ytterligare.

Jag nöjde mig med en genomborstning av den nu utväxta och något matta pälsen- längtar redan efter att raka bort eländet men vill vänta tills jag i alla fall kan börja trava, dvs om lite mer än 1 vecka.

När jag kom hem berättade maken föga förvånande att 100 vilda hästar knappt hade lyckats få ut sockervadds-Soya i det eländiga vädret och han lyckades inte mycket bättre.

10 meter från där man parkerar sin bil börjar man den branta klättringen uppför backen- snacka om att INTE ”mjukstarta” :).

Trots ”pinne i ögat” (egentligen en klen liten gren) i söndags så lyckades jag ju hitta en del nya promenad/ joggingstråk kring Dalby/ Torna Hällestad och idag tänkte jag att jag kunde utforska dessa vidare.

Sagt och gjort- det blev en hel timmes jogging och ungefär en halvtimmes promenad med Soya och det finns fortfarande hur många vägar som helst som vi inte har ”provat”. Men det kommer…jag tröttnar snabbt på att springa samma runda så ju fler alternativ jag har desto bättre.

Det bästa är att man knappt träffar på någon under dessa turer, idag mötte vi endast en ekorre som raskt kilade upp i ett träd när Soya kom springande och några stavgående pensionärer som dock inte kilade upp i träden utan bara hejade glatt :).

Efter ett stallbesök med mockning och foderfix åkte jag hem och beklagade mig i föregående blogginlägg över att de täcken jag beställt till Soya ännu inte kommit (det var sagt att de skulle komma i slutet av förra veckan eller början på denna) och se där; mitt gnällande gav genast resultat för 2 timmar senare kom brevbäraren med det efterlängtade paketet.

Och täckena är sååå fina! Till skillnad från tex bloggläsaren Görels ena hund som hellre skulle förfrysa rumpan än iklä sig ett täcke så har Soya inget emot att agera fotomodell så hon stod tåligt medan jag bytte från det ena täcket till det andra under mina förtjusta ”oooo”-ande och ”aaaa”-ande.

Ska försöka komma ihåg att ta bilder till helgen när det är lite ljusare så att ni får se skönheten :).

Senare på dagen passade vi på att inviga det ena täcket när vi åkte till stallet där jag tvingade alla att säga att Soya var sååå fin :).

Vi tog en kort promenad med Archie i ridhuset och begav oss därefter hemåt igen.

I morse såg jag åter den reflexlösa golden retriever-rastaren när jag körde till stallet.

Jag måste göra bloggläsaren Prick besviken; din förhoppning om att denna i dubbel bemärkelse oupplysta person skulle ha insett att reflexer är något bra kom fullständigt på skam: människan var lika osynlig som vanligt men hoppade till min glädje nästan ner i diket utmed vägen när jag kom körande. Helt rätt tycker jag: bara VÄCK från vägen!

Väl på jobbet emotsåg jag mycket spänt rapport från maken gällande Soyas hälsotillstånd.

Igår kväll blev doggy oförklarligt halt hemma, hon började hoppa på 3 ben och ville knappt stödja på det ena bakbenet.

Jag klämde så klart igenom hela benet och tassen utan minsta reaktion men något måste det ha varit eftersom hon gick som hon gjorde.

Förmodligen har Soya bara sträckt sig för efter ett tag gick hon nästan normalt och lättnaden var stor då maken ringde och avgav rapport: ingen som helst hälta i morse!

Archie har tydligen fördrivit även denna dag i gräshage så det fick räcka som dagens motion.

Jag tog av bandaget som sattes på igår efter injektionen och det såg jättebra ut och nu får han gå olindad.

Annars inget nytt under solen…..

Även idag blev jag visad nya promenad och rastningsställen- otroligt vackert var det vilket inte riktigt syns på bilden. Järavallen och dessa omgivningar bjuder på enorma ytor för hundarna att rasa omkring på- underbart!

Alla whipparna fångade på samma bild.

Skönt med ännu lite mer semester, eller?

Som ni kanske förstår var det mer än ett ögonbryn som höjdes vid morgonens möte på jobbet då undertecknad dök upp iklädd dessa:

Gårdagkvällen fördrevs med ett rinnande öga som gjorde ont, ont och under natten vaknade jag x antal gånger av att jag var öm i hela vänstra delen av ansiktet.

När jag åkte till stallet i morse hade jag fortfarande den lapp man hade satt på på sjukhuset för ögat och jag kände mig ganska ämlig måste jag säga.

Att köra vidare till jobbet gick hyfsat och när jag väl dristade mig till att ta bort lappen märkte jag att jag faktiskt hade långt mindre besvär av ögat utan den; det enda problemet var att jag kände mig enormt ljusskygg och helst hade velat sitta i ett nersläckt kontorslandskap.

Eftersom detta inte låter sig göras då jag delar rum med flera kollegor samt givetvis även själv måste kunna SE min dataskärm tex ringde jag till en kollega och frågade om hon inte kunde ta med sig några solglasögon (jag kunde inte hitta mina egna) eller någon baseball-keps som skulle avskärma lysrören.

Och så fort de lånade solbrillorna satt på näsan kände jag mig så gott som vanligt!

Efter jobbet hämtade jag Soya och vi gick därefter en riktig powerwalk med Archie som av och till taktade iväg, for omkring och var allmänt ”störig” (är det ett skånskt uttryck tro?).

Han brukar aldrig bry sig om Soya i vanliga fall men idag for han i luften flera gånger när hon kom springande bakom och jag bad en bön att han inte skulle få för sig att sparka bakut samtidigt- något han aldrig gjort men någon gång kan ju vara den första -och förs Soyas del i så fall den sista :(.

Nu känner jag mig faktiskt i princip till 100 % återställd i ögat och funderar över hur smart naturen är.

Min teori är att ögat gjorts så smärtkänsligt just för att man verkligen ska akta det men om man väl skadar ögat så läker det väldigt fort eftersom man behöver det för sin överlevnad (kanske inte i dagens samhälle men ”i tidernas begymmelse”).

Vad tror ni om den teorin :)?

Efter en längre promenad kom jag fram till detta naturreservat. Kort därefter mötte jag 2 hundägare och ställde den måhända lite märkliga frågan ”Ursäkta men var är jag egentligen” på vilken de svarade ”Torna Hällestad” – en håla i närheten av Dalby varifrån jag utgått.

De nya stigar och vägar jag hittade var väldigt kuperade och inbjudande.