Gissa om jag var tacksam över mina halkskydd när jag sprang min mil i Skrylle idag!

Även om man hade sandat hela slingan så hade det känts otroligt ”risky” att springa utan broddarna medan jag nu kunde springa helt obehindrat.

När jag gick en sväng med Soya på eftermiddagen var jag ännu tacksammare över dubbarna- varenda väg där vi bor är omvandlad till total isgata så vida jag inte ska gå på 80-vägen :(.

Utan halkskydden hade jag antingen fått nöja mig med typ 3 minuters promenad eller trippa fram- livrädd att ramla och slå mig.

Archie är ju broddad dygnet runt sedan några veckor tillbaka och även han märker säkert skillnaden mellan broddar och obroddat.

Förvisso är han alltid väldigt försiktig och går sakta om det är halt men det märks stor skillnad på hur han tar ut steget med broddarna.

Idag skrittade vi ut en timme och medan vårt sällskap, oskodde Harley var tvungen att vända hemåt väldigt snabbt pga att han nästan ”stod på öronen” så traskade Archie på väldigt pigg och orädd.

Nu har jag precis avslutat en favvo-middag, wokade grönsaker med cashewnötter, från byns kina-restaurang och på djurfronten återstår bara att åka och kvällsfodra tillsammans med lilla Pippi som tack och lov verkar klara sig bra utan broddar:).

Vägen utanför vårt hus är numera en bokstavlig isgata. Jag är väldigt tacksam över mina broddar kan jag säga!

Jag har svårt att tro att vädret kan växla lika snabbt i andra delar av Sverige som här i Skåne men jag kanske har fel?

Tills igår låg ju snön djup nästan överallt men en liten plusgrad, regn och otroligt kraftig blåst under natten har effektivt reducerat massorna så att fälten ”lyser” gröna på sina ställen medan exempelvis vår stallplan kan användas till skridskoåkning.

Jag förbannade att mina halkskydd låg kvar hemma när jag trippade ner till hagarna i morse men var i alla fall glad att Archie var broddad.

När vi åkte till Skryllegården begick jag inte samma misstag utan trädde på människobroddarna och jag måste än en gång sjunga deras lov! Snacka om skillnad mellan att gå med och utan.

För Archies del blev det ett dressyrpass även idag och vi fortsatte arbetet med bytena sedan gårdagen.

Idag gjorde jag ganska många byten och de flesta blev jättefina så jag var mycket nöjd.

Archie tyckte dock efter ett tag att ”nä…nu vill jag byta hela tiden oavsett vad du gör” så då fick jag i stället koncentrera mig på att inte låta honom byta vilket jag gjorde genom att kräva ökad galopp utmed långsidorna, något som Archie först inte alls var intresserad av utan gjorde lite byten här och där i stället.

Sådan här olydnad fäster jag inte så stor vikt vid- dels fick jag honom att sluta tramsa efter ett tag och dels vill jag ju att han ska byta (om än inte hela tiden) så den viljan vill jag inte straffa bort även om målet givetvis är att bytena ska ske exakt när jag vill :).

Passet kändes över lag fint och jag var nöjd som en lärka efter 45 minuter och hoppade av för att gå mig varm som avslutning i stället.

På tal om ingenting alls så kan jag förresten nämna att jag nästan började känna mig som ensam i hela Skåne idag.

Maken och jag mötte förvisso ett fåtal motionärer i Skrylle och jag träffade även stallägarna, Lina och en annan tjej i stallet men mycket mer var det banne mig inte.

Nyårsdagen verkar vara den mest urlakade dagen av alla- jag undrar hur många som egentligen red idag och hur många som bara valde att masa sig till stallet för mockning och foderfix eller rent av bad någon annan ombesörja detta?

Ja, jag bryr mig inte, jag är bara glad när jag får ha ridhuset för mig själv men lite öde kändes det allt.

Morgonen inleddes med stallfix och utsläpp av Archie och Harley i var sin hage innan jag hastade iväg till en morgonpromenad i Skrylle med resten av familjen.

På eftermiddagen, mol allena eftersom alla var färdiga i stallet inför respektive nyårsfirande, avverkade jag ett dressyrpass i ridhuset och övade idag ganska mycket på galoppombytena.

En del hästar byter ju bara man lägger om vikten det minsta lilla vilket säkert kan ha sina både för och nackdelar medan jag måste ge väldigt distinkta hjälper för att Archie ska byta direkt.

Slarvar jag det minsta kommer det inget byte alls eller så kommer det 1 galoppsprång efter själva byteshjälpen.

Jag tycker att jag börjar få till min kroppskontroll rätt så bra nu- bytena från höger till vänster har alltid gått att få bra mycket lättare så målet är nu att få bytena från vänster till höger lika bra och säkra.

Efter 45 minuter kände jag mig nöjd och hoppades i mitt stilla sinne att dagens pass ska bli representativt för nästa års diton :).

Nu har jag precis kommit hem efter att Soya och jag har varit och kvällsfodrat i båda stallen där det för övrigt råder full disco-stämning.

I ett försök att låta hästarna påverkas så lite som möjligt av allt smällande runtomkring har vi satt på radioapparaterna i både stora och lilla stallet och det sista jag hörde innan jag stängde om Archie var Whitney Houston som ville ”dance with somebody”.

Lill-kinesen verkar tack och lov inte det minsta skotträdd utan sprang helt ombekymrat omkring på stallplanen trots en del smällande.

Hon har ju tillbringat sitt första levnadsår hos en familj som hade flera jakthundar och kanske har detta påverkat henne att inte bry sig om skott-liknande ljud eller så är hon bara sådan av sig själv. Oavsett vilket är det väldigt skönt.

Väldigt skönt ska det även bli att bara slappa resten av kvällen- något avancerat nyårsfirande blir det inte här enligt önskemål :).

Idag, på årets näst sista dag verkar det som att de flesta människorna valde att ta ledigt och hålla sig inomhus.

Gatorna var väldigt folktomma och även på jobbet var det lugnt- skönt!

Jag kunde sluta lite tidigare som jag tänkt och hann komma till stallet medan det fortfarande var ljust vilket var en förutsättning för dagens planerade hästaktivitet- longering i snö.

Idag blev det 5+5 minuter i trav, därefter skritt i 2-3 minuter på fast underlag och därefter nya 5+5 i lite djupare snö.

Archie verkade fullständigt oberörd av sitt otroligt flotta travande men så var snön inte heller jättedjup och hans kondis har dessutom alltid varit utmärkt.

Oaktat ovanstående vill jag ändå ta det liiite lugnt så här i början, hellre det än att få en överansträngd häst.

Om snön ligger kvar, och inget talar i dagsläget för motsatsen, hoppas jag kunna ägna mig åt denna träningsform på en regelbunden basis då detta verkar vara det enklaste sättet att få Archie att verkligen lyfta på benen rejält :).

När jag kom hem var det dags att motionera nästa djur och maken och jag tog med henne till Skrylle för en långpromenad.

Nu 3 dagars ledighet- hurra!!!!

Tänkte bildmässigt illustrera lite av det jag skrev om i föregående inlägg och visa hur det såg ut i Malmö idag:

Claesgatan- fotot är taget från vår garageinfart och jag är verkligen glad att våra tjänstebilar står inomhus!

Som synes är vägbanan full av snö-slask trots att det inte snöat på flera dagar. Snöröjarna har helt enkelt inte hunnit med får man väl anta?

Jägersrovägen: jag tycker inte riktigt att jag har lyckats fånga hur högt den här bilen faktiskt står uppe på snön- det såg nästan ut som om bilen var på en piedestal :).

Klaragatan och i princip inga bilar som kunde ta sig loss.

Samma sak på Rolfsgatan.

Och så min egen ”favorit”….morr…kan man inte stå på gatan kan man väl stå uppe på trottoaren, eller?

Bilen har stått så här i minst 2 dagar nu :(!

Efter att ha jobbat, tagit dessa foton och hastat till hasten….jag menar HÄSTEN blev det ett dressyrpass där jag mot slutet kände att det kylde ganska bra på låren.

När jag hoppade in i bilen för att köra hem såg jag att temperaturmätaren visade på minus 13 grader medan det igår bara var minus 3!

Gissa om jag var glad att jag klarade av en av veckans 2 löprundor igårkväll- Soya hade nog blåvägrat att springa i sådan kyla.

Morgonen inleddes med ett dressyrpass i ridhuset och Archie är numera om inte en snabbspringare i jämförelse med en galopphäst 🙂 så i alla fall fullt tillräckligt framåt.

Jag behöver varken använda spö eller sporrar för att driva vilket ju varit mitt mål sedan jag satte igång honom efter hältan.

Träningsmässigt ”tragglar” vi på med främst skolor, byten, övergångar mellan galopp och skritt samt bakdelsvändningar.

Själv kände jag mig som en riktig snabbspringare ikväll när Soya och jag avverkade vår mil.

Soya behöver aldrig använda sin snabbaste gångart utan travar så stilla bakom mig under våra löprundor och även undertecknad har sprungit i ganska makligt takt hittills.

Idag bestämde jag mig dock för att ”gasa på” och sprang de 3 sista kilometerna, vad jag själv tyckte i alla fall, jättesnabbt:).

Än så länge tar det dock fortfarande över en timme att avverka milen men jag får väl skylla på att jag springer i snö och ganska påbyltad:).

Idag fick Archie verkligen lyfta rejält på benen- han blev nämligen longerad inspänd i djupsnö.

Han fick en riktigt härlig och gungande trav och jag fick verkligen tänka på att inte hålla på för länge eftersom det såg så flott ut.

Tyvärr är vår utebana inte tillräckligt snötäckt för denna typ av motion (snön lägger sig ju väldigt oberäkneligt) utan jag fick gå ut på ett gräsområde i anslutning till en åker.

Den här typen av longering tror jag är jättebra bortsett från två inte betydelselösa faktorer som jag ser det:

1. Risken att överanstränga hästen om den är otränad och/ eller man longerar för länge.

2. Risken att hästen trampar på något/ slår i något som döljer sig i snön.

Men jag kommer för egen del absolut att fortsätta med snöträningen så länge snön lämpar sig för detta- en utmärkt omväxling och stärkande för hästen.

Efter morgonens kryp-strapatser har jag haft en betydligt lugnare och behagligare dag.

Har läst ut en Harlan Coben bok (Spelaren), en författare som jag är väldigt förtjust i.

Archie fick ett dressyrpass i ridhuset och han kändes väldigt mjuk och fin, särskilt när vi var nästan klara.

Hemma igen har jag ägnar mig åt lite ”nödvändigt ont”- lite städning, tvätt, kloklippning mm och nu myser jag med tända ljus och en sprakande brasa.

Hörde precis en intervju med Rolf-Göran Bengtsson och blev helt fascinerad av hans ”dialekt”.

Mannen pratar svenska exakt som en tysk kollega till mig, långt mer diskret än så som man brukar härma svensk-talande tyskar (som drottning Silvia tex) men dock märkbart.

Trodde inte R-G:s skånska gick att förvränga så i vuxen ålder men där misstog jag mig.

Lät mycket märkligt hur som helst…..

Denna morgon lät jag ordinarie ”helgskötare” i vårt stall sova och åkte tidigt till stallet för att fodra och släppa ut våra hästar.

När detta var avklarat var klockan knappt 8 och jag tänkte gå en liten tur med Soya där vi bor. Skryllegården börjar kännas liiiiite enformigt eftersom de inte plogar mer än nödtoftigt och då bara 5-kilometersspåret dvs man måste gå samma runda om och om igen.

Vår egen väg hålls ju plogad men är bara 400 meter lång så för att komma till andra, förhoppningsvis lika plogade vägar måste man gå över ett kortare grässtycke.

Och det var här jag bedrog mig!

Snön var mer förrädisk än jag anat och det visade sig att den blåst ihop i sådana jättedrivor att det inte gick att gå utan att nästan fastna!

Hade jag inte haft mina termoridstövar som sitter stenhårt runt fötter och ben hade jag förlorat mina skodon i den sjupa snön- den saken är helt klar!

När jag hade försökt att ta typ 10 fullständigt utmattande och svajiga steg insåg jag att det enda sättet att förflytta sig skulle vara att…..krypa!

Tro det eller ej men det var precis vad jag gjorde! Från där träden till vänster på bilden syns högst upp och ända ner till där bilden slutar tultade jag runt i snön som den värsta jättebebis.

Jag bad en stilla bön att ingen av de fåtalet grannar vi har skulle vakna, titta ut genom fönstret och undra vad det var för något som krälade runt i cerise termobyxor!

14-kilos Soya hade inga problem att gå på snön så hon kom snabbt upp på en annan plogad väg där hon tålmodigt satte sig för att vänta på bebis-Birgitta.

Vägen som jag sedan hade tänkt att gå på och som var plogad häromdagen var det inte idag om jag säger så och jag gav snabbt upp detta projekt.

Lyckligtvis hade snön blåst bort från andra delar av vårt närområde- bitar av åkrarna- så där kunde vi gå tämligen obehindrat.

Efter hagintag vid 14.00 bestämde jag mig för att utnyttja den djupa snön till lite styrketräning- jag vet ju själv hur jobbigt det är att pulsa fram i det vita.

Det blev en 45 minuter lång tur i skritt- längre vågade jag inte rida eftersom det just är mycket mer ansträngande att behöva ta sådana jättekliv för att kunna förflytta sig.

Jag lyckades hitta några ställen där Archie kunde hämta andan lite och gå på plogad mark och det uppskattade han nog.

Det gnisslade väldigt under hans fötter när han gick- inte så konstigt eftersom det var ca minus 8 grader.

Men eftersom det var vindstilla (och han hade dubbla täcken på sig för första gången under en uteritt) så överlevde både han och jag kylan även om mina fötter klagade lite efteråt.

Scooterhuvan var dock en hit så den ska jag använda fler gånger.

Maräng? Nej…snö!

Min marängvandrare!

Skåne är vackert- säg inget annat!