Idag har det varit riktigt tråkigt väder nästan hela dagen- skurarna har avlöst varandra.

Till och med jag som betraktar mig som en riktig ”hag-ivrare” som anser att hästar ska gå ute så mycket som möjligt och i nästan vilket väder som helst fick nästan lust att ta in Archie efter bara någon timme utomhus.

Att stå blickstilla med lera till kotorna i en pyttehage utan mat och med regnet strilande kan inte vara kul för någon häst, eller?

På eftermiddagen efter hagintag blev det tack och lov uppehåll och jag kunde rida ut som planerat.

Det blev lite intervallträning i galopp och jag fick upp riktigt bra fart på den lille gossen efter ett tag.

Jag tror inte det är konditionen som saknas utan mer viljan att springa fort eller så förstod inte Archie direkt vad jag ville.

Själv sprang jag inte alls fort under dagens joggingrunda med Soya, jag var mer fokuserad på att ta mig runt hela rundan utan att stanna för att hämta andan och det klarade jag av om än något darrbent.

Soya verkar älska att springa med mig i Dalby, det ser ut som om hon verkligen njuter över att behärska sin kropp så fulländat.

När hon lekande lätt hoppar över omkullvälta stockar ser hon ut att säga ”titta här så skicklig jag är” och det är hon onekligen.

När det gäller längdhinder skulle vilken hopphäst som helst avundas henne, det är jag tämligen säker på :)!

I morse var det verkligen höstruggigt- regn och blåst för fullt!

Jag och Archie höll oss till ridhuset och fortsatte enligt gårdagens plan och strategi.

Longeringen hjälper faktiskt väldigt bra, när jag sedan sitter upp är Archie redan uppvärmd men jag är inte det minsta trött- mycket bra! Annars upplever jag honom som nästan mest seg i början av ett ridpass så det är skönt att slippa detta.

Att inte rida med spö var inte så svårt som jag trodde men ibland får jag för dåligt gensvar på även en ganska rejäl skänkelhjälp vilket jag inte tycker om.

Fast som helhet är bjudningen faktiskt helt ok även utan spö och jag tycker att jag sitter långt mer stilla och utan av inverka hela tiden nu- bra!

Efter någon timme i den sköna sängen tvingade jag mig att stiga upp och ytterligare en stund senare åkte Soya och jag till naturreservatet vid Dalby för att jogga vår sedvanliga runda.

Soya hade dessförinnan tagit en promenad med maken på HANS sedvanliga promenad men eftersom hon tycks omöjlig att trötta ut sprang hon omkring i full fart i Dalby.

Skogen är nu full av löv på marken och det var bitvis lite halt efter allt regn men vi lyckades ta oss runt helskinnade men svettiga (jag) och leriga (Soya).

Nu är hela familjen således färdigmotionerad och nu ska det bara slappas resten av dagen.

För att försöka komma till rätta med de seghetsattacker som Archie drabbas av med ojämna mellanrum och när man minst önskar det (på tävling och på träningarna hos Ebba framför allt) har jag insett att jag måste backa några steg och även ändra min ridning.

De flaxande benen jobbar jag ju redan med, dvs att få dom stilla, och jag måste också få Archie att gå för lättare hjälper och utan att man ska vifta till honom med spöt.

Att sitta och jobba med olika rörelser innan detta fungerar får bara till följd att de inte utförs korrekt, att tempot inte det önskvärda och att jag inte inverkar som jag ska, lätt och enkelt.

Det kan inte heller vara så att jag ska behöva vara fullständigt slut av att rida (läs:driva).

Så; ny strategi ska provas med start idag och den ser ut som så här:

– Börja ridpassen med att longera Archie inspänd. Fördel för Archie: han har ingen på ryggen. Fördel för Birgitta: hon kan få fart på hästen utan att svimma av trötthet.

– Rida utan spö. Fördel för Archie: han slipper få ont i baken (OBS! Skämt, han bryr sig inte nämnvärt om spöt oavsett). Fördel för Birgitta: det är så man rider på tävling så det måste fungera hemma.

– Arbeta mer med grundläggande ridning och inga rörelser innan detta fungerar. Dvs se till att Archie hela tiden går med önskvärd bjudning, att övergångar görs med 100 % eftergift, att det går att byta varv, byta från volt till fyrkantsspår och tillbaka utan att varken tempo eller eftergift förändras det minsta. Fördel för Archie: han slipper pressas till mer än han i dagsläget klarar av att utföra KORREKT. Fördel för Birgitta: hon slipper irritera sig över att det som hon försöker hetsa fram ändå inte görs korrekt.

Morgonens pass avverkades enligt ovan och det kändes mycket bra. Nu får vi bara se om det hjälper i förlängningen men det får ju tiden utvisa. Man kan inte heller förvänta sig världsrevolutionerande förändringar över en natt utan detta får väl ta sin lilla tid (sa den otåliga….)

Idag smet jag från jobbet lite tidigare, jag ville utnyttja det soliga vädret till att rida ut i.

Med facit i hand hade jag tur eller vad man ska kalla det, medan jag red och när jag därefter tog en joggingrunda med Soya var det vackert och relativt behagligt men så fort (och fort går det) mörkret faller blir det mycket kallare och idag började det även att regna.

Under uteritten blev det lite träning på skolor, övergångar mellan skritt och trav, galopp i lite friskare tempo osv.

Jag hade gärna förlagt mer av träningen utomhus men känner tyvärr att vädret snart kommer att sätta käppar i hjulen.

Dagens ridpass får väl betraktas som ett av de inte så ansträngande.

Jag övade på ”allt möjligt” , skolor, skänkelvikningar, bakdelsvändningar och ryggning men allt skedde i skritt.

Fick till det mesta riktigt bra och hann tänka efter hur jag inverkar osv.

Nya skor blev det också för gossen, den som kunde unna sig det var sjunde vecka för tusen spänn!

Dagens träning hos Ebba hölls en timme senare än vanligt (läs: nästan läggdags för sömntutan Birgitta) men vill höll oss vakna både Archie och jag och jag tycker faktiskt att bjudningen var lite bättre idag.

Nu ropar de desperata hemmafruarna på mig från tv:n så det blir inte mer rapport än så här.

Nä…kanske inte just på längden och tvären men en hel del öppnor och slutor blev det, både i skritt och trav. Red ut efter jobbet och passade på att träna lite utmed grusvägarna som fortfarande är lagom mjuka.

Än så länge hinner jag precis rida ut en timme innan mörkret sänker sig men snart lär det inte gå att få till uteridningar annat än på helgen eller om jag flexar ut lite tidigare.

Har idag ansökt om lite semester-strödagar framöver och då kan man ju kanske använda några av dom till att just rida ut.

Annars inget nytt under solen att rapportera om så jag avslutar här.

En fördel med kyla är att den inte sällan åtföljs av strålande solsken och så har det varit hela dagen idag.

Archie har slappat och fördrivit dagen med 2 hagvistelser och Soya har tagit långpromenader med både mig och maken.

Ovan syns det lilla livet i naturreservatet i Dalby som hade lockat många söndagsflanörer i det vackra vädret.

Som tur är bryr sig Soya varken om dessa promenerande och matsäcksätande människor eller korna som strövar fritt utan hon har fullt upp med att ta in alla nya dofter och markera revir som den värsta hanhund :).

Så här såg min bil ut klockan 10 i morse- med andra ord har det varit rejält kallt under natten :(.

Idag var nog första dagen på måååånader som jag inte åkte till stallet för att morgonfodra utan faktiskt tog mig en så kallade sovmorgon.

Skriver ”så kallad” för en normal människa anser nog inte att man har haft sovmorgon om man går upp 7.30 men men…

Klockan 10.00 gick jag ut och tog in en något motvillig Archie från gräshagen, han ville helst inte lämna varken mat eller vänner misstänker jag.

Idag var det alltså träningstävling hos Lomma ridklubb, en anläggning ca 25 minuters körväg från vårt stall så det passade otroligt bra med detta arrangemang för min del, både ur avståndssynpunkt och för att jag alltså kunde just TRÄNA och inte känna någon tävlingspress.

Jag red först en LB:1, ett program jag inte ridit på säkert 2 år men som är väldigt trevligt tycker jag med ”logiska” linjer som är lätta att memorera.

I denna klassen var Archie inte så seg som i söndags men dock absolut inte till 100 % framme för hjälperna. Med andra ord en förbättring sedan i söndags men inte så att jag jublade.

I klassen därpå, som jag red en knapp timme efter LB:n, en LA:1 hade jag bytt till ett par andra sporrar (stjärnsporrar) och det hjälpte faktiskt väldigt bra och Archie marscherade in på banan i en helt annat takt. Några gånger försökte han lägga in bromsen men jag lyckades bryta detta och det kändes riktigt bra emellanåt vilket domaren också påpekade (det var samma domare som dömde båda klasserna).

Att vi ”vann” klassen på 69 % (endast 3 deltagare) säger för all det inte så mycket men det var skönt att bryta mönstret sedan i söndag i alla fall.

Nu måste jag försöka att verkligen analysera allt runt min ridning för att inte hamna i ”sås-fällan” framöver heller och hoppas att jag lyckas.