Är det inte himla konstigt hur det ibland kan gå månader, ibland till och med ÅR som man inte träffar en viss person och sedan kan man plötsligt se honom/ henne 2 gånger med bara dagars intervall?

Det har i alla fall hänt mig flera gånger, senast för några dagar sedan.

Då hade jag inte träffat en fd arbetskamrat på säkert 2 år och så plötsligt såg jag henne 2 dagar i rad, på 2 helt olika platser i stan.

Jag har många gånger förundrats över att det är så vanligt att både folk jag umgås med privat och massor av mina klienter är så skeptiska till att betala räkningar via autogiro.

De förklaringar jag brukar höra är att ”man vill ha koll” och/ eller att man är rädd att något ska strula till sig och jag fattar fortfarande ingenting.

Koll kan man ju ha ändå- det är bara att kolla sina transaktioner via Internetbanken eller till och med genom att dra ut ett kontoutdrag ur Minuten/ Bankomaten och att något skulle strula har jag då aldrig varit med om trots att jag har använt mig av denna förträffliga tjänst i över 10 år.

Som häst, hund och husägare har jag ”massor” (nåja….allt är relativt) räkningar som ska betalas varje månad och jag tycker att det är hur smidigt som helst att detta sker per automatik, utan att jag behöver göra något annat än att se till att det finns pengar på kontot vilket också det är lätt eftersom lönen sätts in där några dagar innan alla räkningar betalas.

Att betala räkningar på banken eller hos Kassaservice (heter det så….gamla Posten alltså?) kostar multum och det billigaste torde vara att gå till något växlingskontor à la Western Union där det tydligen kostar ca 30 kronor per räkning (vilket i mitt fall skulle kosta typ 300 kronor i månaden eller över 3000 kronor om året- bara för nöjet att få betala sina räkningar liksom….

De som betalar via sådana där betal-ordrar kommer långt billigare undan men det är också en blankett som måste fyllas i och hållas koll på så att allt blir ordentligt nertecknat annars blir inte räkningarna betalda.

En klient hade glömt att underteckna sin betalorder och innan denna skickades tillbaka till honom och han fick betalat som han skulle var flera räkningar för sent betalda= påminnelseavgift.

Själv lyckades jag en gång för tusen år sedan och innan autogirots inträde i mitt liv glömma 2 räkningar från CSN (jag hade 2 olika studielån och fick således alltid 2 separata räkningar).

Jag skulle ha gäster hemma, slängde i hastigheten in räkningarna i ett skåp och glömde sedan bort dom helt och hållet tills 2 påminnelseavgifter på vardera 140 kronor dök upp i posten- det var ganska mycket pengar för typ 15 år sen och framför allt kändes det så surt att betala en så onödig kostnad.

Numera har jag alltså inte sådan bekymmer och skulle rekommendera alla att betala allt som går via autogiro- det absolut smidigaste sättet enligt mig!

Och ni läsare, hur resonerar ni?

Är ni misstänksamma mot autogiro? Hur betalar ni era räkningar och varför betalar ni som ni gör?

Eftersom det är mer än jag som hållit/ håller på att sälja häst i stallet kom vi härom dagen att prata om hur pass ÄRLIG man ska vara/ är när man själv åker och tittar på hästar.

Jag ska vara ÄRLIG (observera ordvitsen) och erkänna att jag vid tidigare ”häst-tittar” ibland inte varit ärlig alls utan snarare…tja FEG får man väl kanske kalla det?

Även om hästen jag provridit absolut inte föll mig i smaken och jag VISSTE till 1000 % att jag absolut inte ville köpa den kunde jag mycket väl säga ”ja…det här får jag FUNDERA PÅ och eventuellt återkomma”, detta trots att jag alltså redan visste att jag verkligen INTE skulle återkomma.

Nu när man själv har varit i hästsäljar-sitsen och dessutom kanske växt upp lite och mognat 🙂 skulle jag inte säga så utan vara mer ”rak” och säga som det är ”nej tyvärr…det här tycker jag inte känns som rätt häst för mig” eller något i den stilen.

Sedan behöver man ju inte ”göra ner” hästen OAVSETT vad man tycker men att ge säljaren falska förhoppningar om att man kanske ska återkomma känns inte juste utan rent utav taskigt.

Så dagens fråga är:

Hur ärliga har ni varit när ni letade/ köpte häst? Sa ni vad ni tyckte eller försökte ni linda in sanningen? LJÖG ni rent av? Varför/ varför inte?

I samband med att Archie skulle säljas kom jag och en vän att prata om hur det hade gått till när hon skulle sälja sin häst för något år sedan.

Vännen hade ett normalbyggt halvblod i sina bästa år och hästen var tillika en mycket välutbildad tävlingshäst i dressyr.

Till en av provridningarna infann sig en kvinna som visade sig vara, i alla fall enligt vännen, extremt överviktig.

Vännen kunde inte med att neka kvinnan en provritt men kunde också dagen därpå bedrövat konstatera att hästen var tjock i båda frambenen- något den vanligtvis aldrig var.

Som ”lök på laxen” i denna historia ville ”tjocka tjejen” köpa vännens häst och denna såg ingen annan råd än att på ett så diplomatiskt sätt som det bara gick (jag undrar än idag HUR) förklara att kvinnan var för tjock för hästen.

Min vän såg bara till hästens bästa vid sitt beslut vilket jag tycker hedrar henne, kanske hade inte alla varit lika nogräknade?

Jag ryser av obehag över hela storyn och satt och spånade lite med vännen.

Hur hade man kunnat undvika att en dylik situation ens uppstod?

Ska man fråga presumtiva köpare om deras längd och vikt?

Ska de få maila över en dagsfärsk bild på sig själva innan man godkänner en provritt?

Ja, nu raljerar jag friskt men tycker faktiskt att saken tål att tänkas på.

Hästar man tittar på inför köp vill man ofta veta så mycket som möjligt om men är det så ofta vi bryr oss om köparens ”kvalitéer” eller eventuella brister i utseende, både inför eventuell provridning och sedermera köp?

Är det någon som kan förklara logiken i att man idag, en lördag, sänder långfilmerna ”Notting Hill”, ”Rosa Panterns hämnd” och ”Die Hard-hämningslöst”?

Personligen gissar jag att dessa filmer sänts vardera minst 10 gånger genom åren (filmerna är 12, 16 respektive 33 år gamla).

Är det så att hela Sveriges befolkning har annat än att glo på tv för sig en lördagkväll?

JAAAAAA…….sååååå måste det givetvis vara!!!! Eller…..

Idag frågar jag mig hur många skåningar som kommer att deppa ihop totalt i januari/ februari nästa år?

Sommaren som väl så gott som har passerat har ju inte tillhört de minst regnfattiga om man säger så och det är frågan om hur mycket sol folk har hunnit lapa i sig trots allt.

Själv packade jag undan min solstol förra helgen konstaterandes att jag inte kan minnas när jag nyttjat den så lite som i år (typ EN ENDA GÅNG!!!).

Och när jag nu sitter och titta på hur jul och nyår ”ligger” i år och inser att den som önskar en rejäl julledighet får ta ganska så många semesterdagar så får jag alltså dessa funderingar om en ”allmän folk-deppighet”.

För har man inte fått njuta av solens strålar under sommaren och har man inte sparat några semesterdagar så att man kan vara ledig vid jul och nyår så finns kanske risken att man kort därefter deppar ihop lite…eller vad tror ni?

Själv ska jag vara ledig 1 dag i veckan från den 13 oktober och 10 veckor framöver så förhoppningsvis kommer i alla fall jag att klara mig.

Idag undrar jag om det inte är så att jag utan att veta om det känner någon på bilprovningen eller om någon där sitter och läser de blogginlägg där jag beskriver hur jag rider i gryningen?
 
Anledningen till denna konspirationsteori är att jag precis har fått hem en kallelse med en förbokad tid till besiktning av min bil och vet ni hur dags man föreslår att jag ska komma?!?!?!
 
Klockan 6 (S E X) på morgonen ?!?!?!?
 
Vad ger ni mig för det?
 
Och visst…Jag har inga problem med en så tidig tid men undrar i mitt stilla sinne hur många som FRIVILLIGT hade bokat den?
 
För även om man ska till jobbet därefter så brukar ju inte en besiktning ta mer än på sin höjd en halvtimme och få människor börjar väl jobba så tidigt?

En bekant funderar på att sälja sitt ung-sto och vi kom att prata om huruvida KÖNET är av godo eller ondo vid en försäljning, dvs om det påverkar antalet köpare, intresse för hästen som sådan osv.

Trots att jag redan för över 20 år sedan myntade uttrycket ”ett bra sto är bättre än en bra valack men ett dåligt sto är sämre än en dålig valack” och trots att jag dessutom själv ägt 2 ston med underbart temperament (brunst-vad är det???) så vill jag i alla fall för egen del påstå att det skulle mycket till för att jag skulle köpa ett sto igen.

Någon annan har sagt att ”ett sto säger man inte till- ett sto BER man” och det är väl lite här skon klämmer för min del, jag som också myntat uttrycket ”den som betalar bestämmer”.

Det ligger inte riktigt för mig att truga och be en häst eller att till och med ”ge mig” tänkandes ”nåja…det går säkert bättre en ANNAN gång…när hästen är på bättre humör”.

Ridning är svårt nog ändå utan en häst med en massa egna idéer och framför allt ett lynnigt humör och tyvärr har jag sett mer än ett sto som uppvisat det där tjuriga när det inte passat.

Att stanna, backa, stegra är förvisso inte egenskaper som bara ston han visa upp, tvärtom, men jag har alltså sett det lite oftare hos ston som har någon ”issue” med ryttaren och jag gillar det INTE.

Men vad säger ni andra?

Har jag bara haft otur och träffat på vad vi i Skåne ibland kallar ”pissemärrar”?

Är ett sto rent av att föredra framför en valack som man ju tex inte kan avla på?

Erfarenheter, tankar, åsikter!

Väldigt nära mitt arbete har en NETTO-affär öppnat för inte så länge sedan.

Förödande för godis-galningen Birgitta, frestelsen blir ofta för svår och priserna är ju väldigt modesta.

Om det är just det sistnämnda, dvs att priserna lockar till sig ett väldigt ”kostnadsmedvetet” klientel, vågar jag inte svara på men jag har aldrig varit med om maken till ”kvitto-kollare”!

Och om sedan personalen är ovanligt klantiga eller ej låter jag också vara osagt men jag kan inte räkna de gånger jag hamnat i en kassakö där någon påpekat att den eller den varan debiterats ett för högt pris eller någon annan ”fadäs”.

Och visst är det bra att folk är om sig och kring sig- rätt ska givetvis vara rätt men nu kommer dagens fråga: har ni för vana att kontrollera era kassakvitton?

Själv gör jag det ytterst sällan men däremot tycks jag ha något slags inbyggt räkneverk i skallen så jag har ofta väldigt bra koll på vad slutsumman kommer att bli.

En enda gång tyckte jag att matkassen blev väl dyr och vid kontroll visade det sig mycket riktigt att kassörskan slagit in mineralvatten för mer än 100 kronor för mycket.

Annars är det väl bara Gekås-kvittot jag kollar noga i efterhand- mest för att jag brukar handla till även andra personer än mig själv.

Och där har jag också bara upptäckt ett enda fel och det var när jag redan satt i bilen på väg hem.

En jacka jag trodde kostade 79:– tog man 29:–(!!!!) betalt för och det har jag givetvis inte klagat på- och….jackan används än…flera år senare :)!