I senaste numret av Ridsport kunde man läsa att antalet fånganfall i Sverige ökar lavinartat sedan några år tillbaka.

Som tex Prick var inne på i en kommentar nyligen är en stor bov i dramat överutfodring i kombination med för lite motion och att hästägarna överskattar hur mycket de egentligen tränar sin häst.

Jag och många med mig är helt övertygade om detta samband och jag tror också att det ökade foderutbudet kan vara en faktor.

När jag började rida på stenåldern fanns det i princip bara havre eller korn att välja på, några år senare kom Kraffs produkter och sedan har marknaden bara exploderat.

Idag är det ingen måtta på de olika müslifoderna som finns, det pelleterade fodren likaså.

Många stall låter dessa olika foder ingå i stallhyran och DÄR mina vänner ser jag en väldigt stor bov i dramat.

För det vet vi väl alla att ”gratis är godast” och om något ingår så ska det givetvis utnyttjas vare sig det behövs eller inte.

Ja, ni får ursäkta min raljerande ton men jag har sett det så många gånger och jag är ÖVERTYGAD om att inte ens hälften av det foder som går åt i vissa stall idag hade legat i hästarnas magar OM HÄSTÄGARNA SKULLE BETALA SEPARAT FÖR DETTA.

Av detta följer givetvis att en del hästar får i sig på tok för mycket mat mot vad de behöver och vad blir resultatet av detta; tja i vissa fall en fet häst och i värsta fall en häst som får fång.

Att det nu skrivs och varnas så mycket om denna hemska sjukdom är bra tycker jag- i början av min hästägarkarriär trodde jag, liksom säkert många med mig att detta var något som bara drabbade feta ponnys och så var det kanske också då.

Nu drabbas alla raser, stora som små och detta leder mig efter den långa utvikningen in på dagens fråga; vågar man låta hästen äta gräs?

För oavsett om man har/ får en fet häst eller ej så är det när den äter GRÄS som det är vanligast att fång bryter ut, visst förekommer sjukdomen året runt men framför allt när hästar kan beta.

Och detta har jag märkt har fått många att bli livrädda för allt vad gräs heter och är de inte rädda för att hästen ska få fång så åberopar de argument som ”jag har en tävlingshäst och vill inte att den ska bli fet”.

Gräs ses alltså i många/ vissa kretsar idag som något fettbildande som man ska undvika och jag undrar hur ni ser på saken?

Själv leker jag ju med elden och låter min fd fånghäst äta gräs 6-7 timmar om dagen och skulle han bli sjuk igen kommer jag givetvis att både anklaga mig själv och få höra från ”tusen håll” att jag får skylla mig själv och ”hur kunde jag vara så dum”.

Varför jag trots det utsätter Archie för gräsätande har jag förklarat flera gånger så det behöver jag inte orda mer om idag utan vill höra hur ni resonerar med ERA hästar!

En läsare tyckte häromdagen att det hade varit intressant att veta hur andra lägger upp sina träningar under pågående tävlingssäsong och hur man lägger upp träningen så att hästen utvecklas utan att man sliter för mycket på den.

Jag kan bara hålla med- detta är intressanta och viktiga frågor och jag hoppas att några/ många av er vill delge oss andra era tankar, ideéer och upplägg.

Själv är jag ju som ni vet en ivrig förespråkare för VARAITION och har alltid varit.

Minns att jag i ungdomen skrev ett klatschigt inlägg till vår ryttarförenings medlemstidning med rubriken ”Vilodag- ej stillodag” där jag gav trettioelva olika tips på vad man kunde göra med sin häst när den hade en vilodag.

Bortsett från variationen så tycker jag att det är viktigt att variera passens ”ansträngningsgrad” och inte rida mer än max 2 (fast helst bara ett) anträngande pass i rad (nu är ju ”ansträngande” ett relativt begrepp så det som är lätt för en häst kan ju vara jobbigt för en annan).

En tredje superviktig sak för mig är UNDERLAGET och detta försöker jag att aldrig ge avkall på.

Jag sitter INTE och rider dressyrpass på för djupa, stumma, steniga, ojämna osv underlag- skaderisken överväger i dessa fall den eventuella nyttan som jag menar verkligen kan diskuteras.

Att kräva att hästen gör sitt yttersta medan man erbjuder den ett långt ifrån optimalt underlag ser jag inte hur det skulle kunna gagna varken ryttare eller häst men ni får gärna försöka överbevisa mig.

Slutligen ”måste” jag klämma i med att ridning och träningsupplägg som så mycket annat i livet är ORÄTTVIST!

Det finns de som rider hur ogenomtänkt, farligt, slarvigt osv som helst och som ändå aldrig får skadade hästar som har stora framgångar när de tävlar.

Detta är inte mycket vi andra kan göra något åt och inget jag eftersträvar för egen del även om det så klart kan kännas ”surt”

Min tröst är att JAG gör det jag tror är bäst för att min häst ska må så bra som möjligt och att de som slarvar troligen hade haft en ÄNNU bättre häst om de inte ridit som de gör = de förlorar trots allt på sitt beteende.

I förra veckan läste jag på en mycket välskriven och oftast underfundig och rolig blogg att skribenten (gift kvinna med ett barn) hittills hade ramalt av den vuxna häst hon köpte förra året vid 3 tillfällen.
 
Då den senaste avramlingen beskrevs på ett sådant sätt i alla fall jag inte fick känslan av att ”det är sådant som kan hända vem som helst- ett rent olyckfall i arbetet” samt då bloggerskan beskrev hur hon även innan denna häst köptes råkat ut för en mycket allvarlig avramling med rejäla skador som följd kommenterade jag händelsen med orden:
 
”Tycker inte alls det låter bra! Att ramla av 3 gånger från sin egna (vuxna) häst hade, såvida inte extremt speciella omständigheter kunde ”ursäkta” detta, verkligen fått mig att allvarligt överväga en försäljning. Det är INTE ”normalt” att ramla av och det finns tusentals hästar och ryttare som inte råkat ut för detta på många år om ens någonsin.”
 
Eftersom några andra bloggläsare hade skrivit kommentarer som ”Jag tycker du är stentuff”, ”Du är modig” och ”Du är modig och än något dumdristig” avslutade jag min kommentar med orden ”Tycker inte du ska låta dig uppmuntras av ”du är modig”-utrop utan hellre fråga dig: ”är det värt det” (läs: RISKEN). Det är lätt att heja på andra men kan få fruktansvärda konsekvenser för den som drabbas.”
 
Hur just denna historia slutar lär vi inte få veta då bloggskribenten dagen efter min kommentar skriver följande på bloggen:
 
”Bloggen läggs ner. Tack för att ni tagit er tid att läsa här”.
 
Mot bakgrund av ovanstående frågar jag er kära läsare; tycker ni att det är OK/ normalt att ramla av då och då? I vilka sammanhang i så fall?
 
Brukar ni ramla av?
 
Som ni kanske förstår talar jag här om ridning på vuxna hästar, säg 5 år och äldre som är att anses som ”till 100 % inridna”.
 
När jag började rida på forntiden sa man ju ibland att man skulle ha ramlat av minst 100 gånger för att vara en bra ryttare och på detta måste jag raljera och säga att om man ramlar av så pass ofta så har man antingen en urusel balans eller en för ändamålet TOTALT olämplig häst.
 
Kanske myntades uttrycket för att trösta små barn som ganska lätt halkade av sina envisa ponnys?
 
Ja, inte vet jag men om uttrycket STÄMMER så får jag nog betrakta mig som en URUSEL ryttare och börja glida av Archie några gånger i veckan för att bättra på statistiken och komma ifatt!

 Jag har i många år tyckt att Kristianstad Ridklubb har varit ”före sin tid”, detta i positiv bemärkelse.
 
Redan för ”tusen år sedan” var de den enda klubben som redan i proppen angav vem som skulle döma de olika dressyrklasserna, jättebra tyckte jag då och jättebra tycker jag nu när även andra klubbar ”tvingats” följa efter.
 
Fast nu undrar jag om inte Kristianstad Ridklubb gått lite väl långt i sin iver att stilla de tävlandes nyfikenhet.
 
I senaste proppen anger man nämligen inte bara domarna utan även deras E-MAILADRESSER?!?!?!!?
 
Jag måste verkligen förundrat ställa mig frågan VARFÖR?!?!?!
 
Är det för att man ska maila domaren efter tävlingen och framföra synpunkter/ ifrågasätta kritiken man fick eller vad menas?
 
Personligen skulle jag inte få för mig att maila en domare varken före eller efter tävlingen men det är kanske för att jag inte begriper bättre?!?!
 
Har ni en teori om ovanstående (dvs varför e-mailadresser publicerats)?   

Medan jag stod och drog på mig ridstövlarna härom dagen slogs jag av tanken att just mina stövelpådragare (heter det så förresten?….) är en av de hästsaker som jag har haft allra längst och de ser, bortsett från lite rost, fortfarande lika fina ut som då de köptes för 20 eller 21 år sedan (jag minns att Heron var unghäst på den tiden och han var född 1985 så….).

Faktiskt har jag även kvar en lädergjord som jag fick av en väninna i den vevan, gjorden var redan då begagnad men den ser idag exakt likadan ut som då.

Hoppsadeln jag sålde förra året hade jag också i ca 20 år och enligt expertis var den minst 30 år vid försäljningstillfället.

Har ni gamla hästsaker som håller än? Vad är det för saker?

När jag tränade för en skicklig dressyrryttarinna med Heron för en miljon år sedan såg jag något som jag dittills aldrig stött på; hon mockade på ett för mig ”konstigt” sätt där hon endast strödde upp en större fyrkant i boxen medan typ en halv meter runt om och ut till väggarna lämndes utan strö (se bild ovan).

Jag har sedan dess inte sett någon annan strö på detta vis förrän jag kom till nuvarande stall där många har anammat samma metod.

Frågade en tjej i stallet som går en hästutbildning om de kanske har fått lära sig att strö på detta vis i skolan men detta förnekades och hon kunde inte heller riktigt förklara VARFÖR hon gjorde på detta vis eller vad som skulle vara en fördel med detta- bara att det var väldigt vanligt även bland hennes klasskamrater.

Så nu frågar jag er dear readers; har ni någon teori eller gör ni rent av (ordvits!!!) själva på detta vis? Why?

Frågar en nyfiken strö-o-man som täcker heeeela boxen med myyyyyycket halm.