Upplys en okunnig:

VARFÖR väljer man denna typ av flygskydd till sin häst?

Är det inte i ÖRONEN flugor och andra kryp verkligen tycker om att irritera hästar?

Visst ska ögonen skyddas OCKSÅ men varför inte SLÅ TVÅ FLUGOR I EN SMÄLL (DET måste väl räknas som veckans ordvits) och skydda både öron och ögon?

Idag är min kära bil på verkstad- det började bli dags för ett olje och oljefilterbyte tyckte jag och dessutom hade den retliga servicelampan börjat lysa igen.

Denna lampa låter jag verkstaden släcka ner ca 2 gånger om året, utan att genomföra en regelrätt service märk väl.

Jag tycker helt enkelt inte att det är värt den hutlösa kostnad för att någon ska kolla om jag tex behöver fylla på spolarvätska (ok….lite raljerar jag nu…) utan låter hellre laga det som går sönder/ behöver bytas allt eftersom.

Nyss fick jag tex veta att bromsklotsar och däcken fram snart är ”slut” så då kommer jag att beställa byte av detta om några veckor.

Men att lägga upp emot 10.000 för en service, som jag vet att många gör, det prioriterar jag alltså inte.

Inte med en 11 år gammal bil som kanske är värd 30.000 pix i bästa fall.

Hur resonerar ni?

Servar ni bilen ”som man ska”? Varför/ varför inte?

Idag läste jag ett inlägg hos en bloggkollega som förvirrade mig mycket- ni får läsa nedan och kanske sprida lite förklaringens ljus över det hela.

Jag är ju stolsitsens okrönta drottning och det har då inte hjälpt mig ett enda dugg vill jag påstå- några svidande skavsår i häcken har jag förvisso fått genom åren men det hade jag gärna avstått.

Jag kämpar aktivt med att inte ”stolsitsa”- gör jag fel???

Och om inte annat är ju stolsits såååå fuuuuult- eller???

Nå- stolsits: hiss eller diss? Läs nedan och fatta sedan tangentbordet!

Lördagens största aha-upplevelse får nog sägas vara att jag faktiskt mitt i allting insåg att den gamla lodräta sitsen kan slängas åt fanders – åt SKOGEN med allt som heter lodrät sits! Jag vet inte hur många gånger J har berättat för mig att den lodräta sitsen snart är ett minne blott och att stolsits tar över mer och mer. Jag vet att jag någonstans förkastat det han sagt och lite egensinnigt tänkt att ”aldrig att jag kommer att ändra min sits – den är enligt skolboken och ska så förbli…”. Men så studerade jag Ankys sits i fredags och så hörde jag min tränares ord om stolsitsen och det var alltså igår som jag plötsligt insåg att den där stolsitsen är inte så dum alls faktiskt :o)
Med lätt framskjuten underskänkel som reglerar framdelens position och hästens böjning blir man HUNDRA gånger med avslappnad i sadeln; man hamnar på mjukdelarna och sitter inte på skrevet – man öppnar upp i sitt bäcken och spänner inte i ljumsken. Ja allt blev ungefär 200 % bättre! Så jag säger till er – våga vägra lodrät sits!!!

Nyligen läste jag en diskussion på Bukefalos som handlade om att pruta/ lägga skambud och det framkom då att lika vanligt som det är att folk prutar ”hej vilt” så finns det folk som aldrig ens skulle få för sig att betala annat än just begärt pris.
 
Själv måste jag säga att jag tillhör den förstnämnda kategorin- jag skäms inte för att pruta, framför allt som det oftast sker via opersonliga mailkontakter.
 
Och jag menar- vad är det värsta som kan hända?
 
Att en för mig vilt främmande människa som jag troligen aldrig kommer att träffa i hela mitt liv ska avfärda mitt prisförslag! So what?!?!
 
Om man tror på teorierna om arvets och miljöns påverkan av en individ är det inte svårt att figga ut vem som är skyldig till min prut-vilja- det måste få bli fadern som får ställa sig på de anklagades bänk!
 
Maken till människa att pruta har nog sällan skådats och som yngre tyckte jag att farsan var sååååå PIIIINSAM!
 
Man stod bredvid och ville nästan sjunka genom marken när han på olika vis diskvalificerade en vara han ville köpa inför säljaren och jag begrep aldrig att folk inte rent ut sagt bad honom att dra åt helvete!
 
Men nu ska ni höra det mest otroliga- inte nog med att folk aldrig bad honom fara och flyga- han fick/ får i säkert 90 % av fallen varan till ett lägre pris och ibland mer eller mindre till skänks.
 
På tal om ”till skänks” kommer jag aldrig att glömma hur fadern vid ett tillfälle ville köpa en begagnad kyl eller om det var en frys och stod och häcklade densamma.
 
”Ähh den här är i så dåligt skick att jag kan köra den till TIPPEN åt dig” hävde fadern slutligen ur sig och tro det eller ej- han fick kylen/ frysen GRATIS!
 
Hur ”skämmig” min far än har tett sig för mig i perioder har det inte varit värre än att jag har tagit med honom då jag köpt majoriteten av mina bilar och när jag har fått en rejäl mängd tusenlappar över på kontot mot vad bilarna kostat- tja…då har jag lätt kunnat stå ut med faderns svada.
 
Och lite har jag som sagt lärt mig genom åren för numera prutar jag på i princip allt som jag köper på annons och det fungerar i 9 fall av 10 vill jag påstå.
 
Det enda lite dyrare jag köpt som jag inte vågade andas prutning kring har faktiskt varit Archie- jag var den första som kom för att titta på honom och kände mig övertygad om att han skulle bli såld omedelbart om jag inte genast slog till.
 
Décima prutade jag på men upplevde ett av mina få misslyckanden fast där var det nog tur att jag inte avstod för med facit i hand fick jag henne otroligt billigt.
 
När jag sedermera sålde henne prutade den köparen 5000:– eftersom hon vid besiktningen hade en lindrig böjprovsreaktion på ett bakben och det accepterade jag.
 
Heron köptes också prutad trots att han redan var en av de billigaste ”normala” hästarna som var till salu i Skåne på den tiden ha ha.
 
Om jag ska ge några personliga råd om hur man prutar så är mina tips inte så märkvärdiga:
 
För det första tycker jag att man ska hålla en trevlig ton vare sig man skriver eller träffas/ pratar i telefon- att klanka ner för mycket på en vara kanske funkar för min far men i alla fall jag känner mig inte bekväm med ett sådant förhållningssätt.
 
Sedan får det ju vara någon rim och reson med prutningen- att ringa på en häst som annonseras ut för 100.000 och fråga: ”jag har bara 25.000- kan jag komma och prova ändå” tror jag är dömt att misslyckas.
 
Sist men inte minst ska man erbjuda en snabb affär och kontant betalning- själv skulle jag aldrig sälja något på avbetalning till vilt främmande personer men det finns tydligen ganska många som försöker med detta.
 
Och ni som tycker synd om en säljare som inte får ut tänkt pris för sin vara på grund av prutning får väl helt enkelt antingen låta bli att pruta eller tänka på att det faktiskt är FRIVILIGT att sälja.  
 
Så dagens fråga är helt enkelt: brukar ni pruta eller inte? Hur resonerar ni?          

När jag var liten minns jag att det som jag undrade mest kring bilkörning var hur föraren visste när det var dags att växla :)!

På min fråga till min moster kring detta svarade hon något i stil med att ”det känner man” och så är det nog för många när det gäller att gå från en dressyrklass till en svårare dito.

Annars vill jag nog påstå att det inte finns ett enda svar på frågan eller ”ett rätt och ett fel” utan det kan bero på flera olika saker och hur man resonerar som ryttare och för all del dess tränare.

Ibland ljuder klagosånger där man förbittrat undrar varför någon hänger kvar i en (för låg) klass bara för att sno åt sig rosetter och ska jag vara ärlig har jag väl själv svårt att förstå när vuxna människor år efter år rider samma klasser och plockar rosetter även om det tack och lov inte är så vanligt.

Men samtidigt kan det ju vara så att ”rosett-jägarens” häst inte förmår mer än det som krävs i den klass den tävlar och vem vill agera klassutfylldad för evig tid?

Det finns också de som ser en prestige eller status i att rida så höga klasser som de bara förmår, att de sedan aldrig är placerade spelar ingen roll utan det ”låter finare” och känns bättre för dom att stolt basunera ut att ”jag rider medelsvåååår”.

Minns ett ekipage för hundra år sedan där ryttaren envisades med att tävla just medelsvår B på en häst som absolut inte kunde byta galopp.

Eller…det kanske den kunde…inte vet jag…men ryttare bröt konstant av till skritt och fattade ny galopp när det skulle göras byten.

Om hästen inte KUNDE byta håller jag det för osannolikt att den skulle kunna lära sig det, den var trots allt 18 år när detta utspelades och att den kom outstanding sist i princip alla gånger den startade (och det var måååånga) tycktes inte bekymra ryttaren.

Själv kan jag väl säga att jag resonerar som så att jag tycker att det för egen del är dags att gå upp i en svårare klass när jag har fått en hel del placeringar i den föregående.

Exempelvis bestämde jag mig för att inte rida LA:1 fler gånger efter att Archie vunnit denna klass 4 gånger- då kändes det inte längre ”rätt” för MIG att fortsätta.

Men som sagt- man är olika och resonerar olika- för vissa betyder rosetten mest, för andra procenten, för vissa är svårighetsgraden avgörande (ju högre klass desto ”häftigare” är man)osv.

Hur resonerar ni? Tycker ni tex att det är ok att ena helgen rida LB och nästa MSV B? Är det viktigt för er att placera er eller tävlar ni mer mot er själv?

Då och då läser jag förundrat inlägg på nätet där skribenten frågar andra om det är ”ok att äta xx eftersom det legat i kylen i 3 dagar” eller liknande.

Frågeställaren undrar underförstått om maten inte har hunnit bli otjänlig och lika förvånad som jag blir över de i mitt tycke naiva frågorna lika förundrade blir jag över svaren.

För det första undrar jag var syn och framför allt LUKT-sinnet har tagit vägen hos folk och för det andra efterlyser jag det sunda förnuftet och förmågan till eget tänkande.

Nog är det lättare för mig själv som kan titta på och lukta på en matvara och som dessutom vet hur den har förvarats att veta om den är ätlig eller ej än att fråga vilt främmande människor på nätet?

Sedan måste jag säga att jag tycker att vår inställning till mat är skrämmande (läs: okunnig, bortskämd) om vi litar så blint på datummärkningen att vi glatt slänger enorma mängder mat som man hade kunnat äta dagar efter att den kasserats.

För ett tag sedan stod det i tidningen om…nu har jag glömt vad de kallade sig…men det hade något med just ”matdumpning” att göra- människor som dök ner i containrar utanför matkedjor för att ta tillvara (läs: ÄTA) mat som slängts.

Många såg det snarare som ett sätt att hushålla med resurser än som en nödvändighet pga fattigdom och de var minsann inte rädda för att bli sjuka.

Nu ska jag inte påstå att ovanstående är något som JAG förordar eller skulle få för mig att ägna mig åt men det är ändå intressant att det i Sverige finns människor som tycker att det är helt ok och tom BRA att leva av ”skräpmat” (som här får en ny betydelse) medan andra tycker sig ha råd att fylla soptunnan bara för att de litar så blint på en datumstämpel.

Som avslutning måste jag berätta något som jag fann ytterst komiskt- en läsare som svarade på ett sådant där ”vågar jag äta xx”-inlägg påstod att hon nyligen tillagat en köttgryta på en konserv från 1952?!?!? Skämt eller allvar men ärligt talat förvånar mig inget längre….

Men vad säger ni kära läsare?

Äter ni ”utgången” mat? Tycer ni att det väldigt noga med datummärkningen eller tänker ni snarare ”äh…lite skit rensar magen” typ?

Efter att ha ”slitit” (nåja…allt är relativt) i trädgården i förrgår funderade jag över vad jag skulle ”investerat” i om jag hade väldigt gott om pengar men ändå inte ”fick” byta bostad eller häst och var tvungen att fortsätta arbeta.

Detta är vad jag kom fram till att jag skulle
göra:

1. Anlita städhjälp.

2. Anlita en trädgårdsmästare.

3. Betala någon för att i vart fall storrykta Archie varje kväll och skritta ut med honom de kvällar jag har ridit på morgonen.

4. Betala någon som ville bo hemma hos oss och som skulle gå ut med Soya minst 2 timmar varje dag när vi reste bort.

5. Hitta någon som gav mig massage i hemmet varje dag.

6. Anställt en kock som lagade en god middag varje dag och som även köpte och färdigställde goda frukostar och luncher som jag kunde ha med på jobbet.

7. Fått bilen tvättad och städad invändigt en gång i veckan.

8. Betalat någon som flätade Archie till varje tävling (det tråkigaste med att tävla).

9. Slängt schabraken och köpt nya så fort de behövde tvättas (tycker att nyskicksutseendet försvinner redan efter första tvätten).

10. Anlitat en personlig tränare som gjorde träningen till ett nöje.

Som synes skulle jag vilja ha en hel stab med anställda så vida jag inte hittade världens bästa allt-i-allo :)!

Vad säger ni? Vad skulle ni satsat på?