Jag tycker att man i vart fall hela detta året har pratat om tuffare ekonomiska tider, man har varnat för räntehöjningar (som ju också har blivit av) och över lag så tycker jag att snacket går både här och där om att det ÄR en mer ansträngd ekonomi hos ”folket”.

Själv har jag noterat att de som försöker sälja sina hästar ofta får ”hålla på” i flera månader med dessa projekt och om man går in och tittar på salu-annonser så fullkomligt översköljs man av en otrolig mängd nya ”objekt” varje dag.

Och nu vet jag ju förvisso att så som en vara beskrivs i en annons och hur det sedan ÄR i verkligheten kan vara två vitt skilda ting men jag får ändå känslan av att väldigt fina hästar många gånger slumpas bort- just kanske för att det är sämre tider ekonomiskt.

Föl och unghästar verkar mer än någonsin vara en fullständig förlustaffär för sina uppfödare- väldigt tråkigt att de inte får någon ekonomisk lön för sin möda tycker jag.

En vän letar häst sedan några månader tillbaka och hon är väl medveten om att det nu är köparens marknad och agerar därefter. Hon har is i magen och prutar- passar det inte finns det så otroligt många andra hästar.

På bostadsmarknaden verkar det också har blivit tuffare.

En annan vän ville sälja sitt hus till några bekanta men där satte banken stopp- man bedömde helt enkelt inte paret som kreditvärdiga nog trots att båda hade inkomst och huset inte var särskilt dyrt.

Ett annat hus vet jag har varit till salu i ungefär 1 år nu- medan både jag och säkert husägarna också trodde att en försäljning skulle komma till stånd ganska snabbt och lätt har man nu valt att sänka priset- något som i princip inte förekom för något år sedan då budgivningar där priset i stället kunde trissas upp rejält snarare var regel än undantag.

Maken och jag har ju själva letat annat boende mer eller mindre aktivt under ganska lång tid men i skrivande stund är jag faktiskt väldigt tveksam till om vi alls ska flytta så som läget är idag- då ska det vara något otroligt och nästan överjordiskt som säljs!

Vi bor idag både bra och väldigt billigt framför allt och skulle vi vara tvungna att sälja av vilken orsak det än må vara så lär ett så billigt boende inte vara svårsålt.

Sätter vi oss däremot i ett dubbelt så dyrt boende och blir tvungna att sälja DET- tja…då kanske VI sitter där och inte blir av med ”eländet”.

Och det tänker jag måste vara fruktansvärt- att kanske behöva sälja sitt hem med en förlust på flera hundra tusen kronor- det är ju knappast något man avbetalar på några år utan i min ålder hade man väl varit förföljd av denna skuld resten av livet.

Så till dagens fråga:

Har NI märkt något av den ”ekonomiska krisen”? Hur då? Har ni haft fördel eller nackdel av den i så fall?

Häromdagen tog jag ju upp att jag inte tyckte att man skulle köpa en för ung häst som ”förstahäst” men sedan slog det mig att jag då nästan förutsatte att man dessförinnan bara hade ridit på ridskola en gång i veckan i några år eller på annat sätt hade väldigt liten häst och riderfarenhet.

 

Men så behöver det ju så klart inte vara.

 

Bara för att man inte tidigare ÄGT en häst behöver det inte betyda att man inte kan ha hur lång och gedigen hästkunskap som helst och den kan man ju ha fått på många olika vis.

 

Man har kanske hjälpt till som hästskötare i något stall väldigt länge, varit fodervärd i flera år eller på annat sätt ”haft tillgång” till hästar på annan basis än en gång i veckan.

 

Det var ju faktiskt så det var för mig när jag köpte MIN första häst.

 

När jag räknar efter hade jag faktiskt bara ridit i 5-6 år (jag började rida som 14-15 åring) när den första egna hästen Menelli inköptes och hon var väl inte så superrutinerad och bara 6 år gammal.

 

Men i mitt fall var det bara det första året som jag ägnade mig åt ”traditionell ridskoleridning” (läs: rida en gång i veckan och sedan åka hem), därefter började jag sköta en lektionshäst, sedan en privathäst och rätt snabbt fick jag också möjlighet att rida extra på både lektionshästar som behövde motioneras och en privathäst som jag ganska länge red flera gånger i veckan.

 

Jag började också jobba i stallet och fick på det viset lära mig att mocka, fodra och allt annat som hör den biten till och jag följde med på en del hopptävlingar med min dåvarande instruktör och fick inblick i den världen.

 

2 år innan den första hästen köptes var jag även mycket i olika travstall på Jägersro där dåvarande sambon höll till- där både körde och red jag en mängd travare flera gånger i veckan och hjälpte givetvis även till med skötseln av dessa.

 

Så sammantaget tvekade jag inte det minsta när jag bestämde mig för att köpa egen häst- jag hade inga tvivel kring huruvida jag skulle ”klara av det” eller inte och det får mig att minnas en diskussion jag och min dåvarande ”bästis” hade några år tidigare.

 

Hon frågade mig om jag trodde att vi någonsin skulle skaffa egna hästar (hon kan väl ha varit 15 och jag 17 vid den tidpunkten) och jag minns att jag mycket tvärsäkert svarade att JA, jag skulle skaffa egen häst.

 

Själv var bästisen mer tveksam trots ett lika stort intresse och intressant nog blev det precis så några år senare; jag var den som först köpte häst och har haft häst sedan dess, bästisen köpte några år senare en besvärlig unghäst som såldes efter något år och sedan blev det så vitt jag vet inga fler hästar för väninnan (vi tappade kontakten efter några år).

 

Ja, detta var alltså min erfarenhet av hästar innan jag köpte mig ett eget djur och nu kommer dagens fråga:

 

Hur många år red ni innan NI köpte egen häst? Anser ni att ni var erfarna nog? HUR fick ni erfarenheten? Annat ni reflekterat över i efterhand?     

Inspirerad av en diskussion startad på ett vinthundsforum funderar jag på det här med varför ”man” tävlar.

 

I just vinthundskretsar tycker jag att jag har stött på något ganska ovanligt om jag jämför med tävlande inom ridsporten; många är villiga att åka ”hur långt som helst” (30 mil är inget ovanligt) för att tävla med mediokra hundar som har liten chans att vinna/ placera sig och där dessutom vinsterna/ priserna är skrattretande, till och med med ridsportens mått mätt (och då är hästfolket långt ifrån bortskämda).

 

Vinthundsfolket verkar ofta ha en väldigt stark gemenskap som överväger hundarnas prestationer- det är så att säga viktigare att umgås med likasinnade än vilka resultat den egna hunden egentligen uppnår.

 

Man tillbringar gladeligen en eller flera nätter i husbilar, tält och andra enklare logier bara för att hunden ska få springa i inte ens MINUTER ibland och för till och med mig som offrar så mycket för min häst är detta näst intill obegripligt.

 

Jag slutade ju också väldigt snabbt att tävla med Soya på rundbana eftersom hon alltid kom outstanding sist- jag kunde inte uppbringa någon glädje över detta trots att HUNDEN verkade ha hur kul som helst.

 

Själv var jag nog för smittad av mitt ridsporttävlade och kände att jag varken ville lägga tid eller pengar på något så utsiktslöst som en framgångsrik rundbanekarriär för Soyas del och därför la jag ner det projektet.    

 

Men alla är vi olika och finner nöje i olika ting och det är här dagens fråga kommer in:

 

Ni som tävlar, i vad det än må vara; hundsport, hoppning eller dressyr: hur viktigt är det för er att vinna/ placera er?

 

Tillhör ni kategorin som tävlar mot er själva och struntar i om ni ALDRIG kommer hem med en rosett?

 

Skulle ni kunna tänka er att byta ut (läs: sälja) en hund/ häst som inte motsvarade era tävlingsförväntningar?

 

Ser fram emot en intressant diskussion så sätt igång och skriv!   

På tv går nu någon amerikansk serie som handlar om sjukliga samlare- människor som bokstavligen håller på att drunkna i skräp hemma och som pga detta så klart lever ett för oss andra väldigt märkliga liv.

Jag tycker personligen att jag är ganska långt ifrån att vara en samlare av NÅGOT, jag försöker slänga allt som slits ut, blir inaktuellt eller vad det nu kan handla om.

Härom dagen gjorde jag en rensning av diverse papper, kvitton, räkningar och dylikt och det slog mig hur mycket man aldrig kastar ett öga på mer trots att man sparat det i åratal i tron att det ”kan vara bra att ha” eller att det är ”viktiga papper”.

Vid närmare eftertanke finns ju så mycket på nätet så frågan är hur mycket man egentligen sparar/ lagrar helt i onödan.

Funderande på detta slog det mig att jag exempelvis även har säkert 10 videoband föreställande olika träningar och en del tävlingar med Decima.

Jag var vid tidpunkten då hon inköptes nyförälskad i en man som, eftersom HAN också var nyförälskad, gärna (?) följde med på lite hästevenemang och dessutom hade jag en hästskötare som också följde med och filmade mycket.

Hur som helst…vad som också slog mig, förutom att jag HAR alla dessa band, är att jag nog aldrig någonsin tittat på något av dom efter själva inspelningen.

Det handlar alltså om träningar av en 4- årig häst, dvs den mest ”basic” träning man kan tänka sig, inga seriebyten i galopp eller piruetträning med andra ord 🙂 och varför skulle jag vilja titta på det idag, mer än 10 år senare?

Men ändå näns jag inte slänga banden trots att jag innerst inne tror att de kommer att förbli otittade på.

Ja, ibland är man kanske en ologisk samlare ändå?

Och så till dagens fråga:

Brukar ni filma era träningar, tävlingar eller annat i hästsammanhang?

Ni som filmar: tittar ni ofta/ enstaka gånger/ aldrig på resultatet? Varför/ varför inte?

Häromdagen såg jag en häst som stod på bakbenen (stegrade sig) upprepade gånger med sin ryttare och detta fick mig att skänka en tacksamhetens tanke till Archie som varken tycks veta hur man skenar, bockar eller stegrar sig.

Och tur är väl det- hans ägare hade vid minsta bock tex singlat ner som ett löv i höstblåsen- inte önskvärt!

Jag började också fundera på vilket som hade varit att ”föredra” (känns som ett lite felplacerat ord i sammanhanget förvisso) – en häst som stegrar, skenar eller bockar?

För egen del kom jag fram till att om jag hade varit tvungen att välja mellan pest och kolera hade jag valt den skenande hästen- helt enkelt därför att jag INBILLAR mig att jag med ren råstyrka och inget annat hade lyckats stanna den (om jag inte dog av en hjärtinfarkt dessförinnan).

Den bockande hästen hade jag som sagt dråsat av som en säck potatis direkt och den stegrande hästen är nog den farligaste då den lätt kan tappa balansen och slå över OAVSETT vad ryttaren gör eller hur skicklig den är.

Men vad säger ni andra: vilket skulle ni ”välja” om ni var tvungna och varför?

Bör vara tyst :)!

Idag kom vi i stallet att prata om knäppa saker som vi brukade säga när vi var ”små”.

Jag mindes tex något som jag idag finner mycket roligt:

När vi var kanske 9 år gamla och på väg till simundervisningen i buss frågade någon i min klass en annan:

”Du…vad är 3 plus 3?”

”SEX” svarade kamraten varpå frågställaren tjöt av skratt och ropade så alla kunde höra: ”Du…jag frågade inte efter din HOBBY”.

Vad visste vi om sex som 9-åringar? INGET- det kan jag lova er (det var andra tider på stenåldern).

En annan rolig grej man kunde säga till någon som la sig i ett samtal o-ombedd var:

”När jag pratar med huvet ska inte röven svara”.

Gud så tuffa vi var då!!!!

Jag gick på en grundskola där de flesta var ”arbetarklass”- kanske detta bidrog till den råa jargongen?

Det komiska med ovanstående kommentar om huvudet och baken var att jag måååånga år senare, då jag var i typ 25-30-års åldern kom i dispyt med en tjej i stallet som la sig i ett samtal jag hade med hennes pojkvän.

Från INGENSTANS dök denna ”När jag pratar med huvet ska inte röven svara”-kommentar upp, jag hade inte sagt den eller hört någon annan säga den sedan vi var små men då flög orden ur min mun och jag måste säga att jag aldrig har sett en så arg eller tillplattad människa förut.

Låt mig säga så här….vår relation blev sig aldrig lik efter denna ordväxling :)!

När vi hade skrattat åt dessa dårskaper i ungdomen kom vi i stallet att prata om uttrycket: ”Intresseklubben antecknar”.

Den högintelligenta kommentaren visade sig vara känd både bland oss 45-åriga tanter och ungdomar i stallet så den har hängt med bra men däremot ”AJ, jag fick en intressepil i ögat” var inte lika känd.

En av ungdomarna berättade att de också kunde säga ”Intresseklubben HISSAR FLAGGAN”- ett uttryck som jag aldrig hört men genast kände att jag kunde lägga i minnesbanken för framtida behov.

Och nu kommer vi alltså till dagens fråga:

Har ni, gamla som unga, fler varianter på ”Intresseklubben”-temat? Känner ni igen uttrycken ovan? Hade/ har ni egna dräpande/ galna kommentarer som ni använder?

Bring it on!!!!

På tal om diskussionen om rädslor skulle jag idag vilja ställa en annan relaterad fråga:

Tycker ni att ni har ett ”säkerhetstänkande” kring ert hästeri? Kan ni ge exempel på sådant som ni i så fall räknar in där och där ni mer eller mindre medvetet tänker på just säkerheten?

Själv tror jag att jag hörde begreppet ”säkerhetstänkande” första gången för ca 25 år sedan och då av vår dåvarande ridskolechef Jana Wannius.

Detta var i samband med våra hoppträningar och Jana poängterade att vi tex skulle tänka på hur vi ”red omkring” när vi inte hoppade- vi skulle inte rida för nära varandra- eller HONOM för den delen :)- och sådana saker.

Det kändes som om detta med säkerhetstänket då var något nytt, kanske något Jana hört om/ diskuterat på högre nivå för innan kan jag som sagt inte precis minnas att vi tänkte på eller pratade särskilt mycket om säkerhet trots att jag stod uppstallad på en stor ridskola.

Numera är man mycket mer säkerhetsmedveten vilket så klart är bra på alla sätt och vis även om jag märker på mig själv att det är svårare att lära gamla hundar att sitta- särskilt som den här gamla hunden alltid har omgett sig av otroligt snälla och lätthanterade hästar.

Blev påmind om detta av NN som, då jag skulle rida en hos hennes ny häst bad mig att ha ett ”överdrivet säkerhetstänkande”- just in case.

Och det är ju så klart mycket klokt.

Har man alltså som jag varit van vid att kunna göra lite ”hur som helst” med mina egna hästar under så många år är det lätt att glömma att olyckor faktiskt kan hända på en bråkdels sekund.

Sedan vill jag påstå att det, precis som det finns lite ”halvnonchalanta” typer som jag själv som kanske inte alltid har det rätta tänket också finns de med ett faktiskt ÖVERDRIVET säkerhetstänkande.

Dessa personer har kanske råkat ut för någon form av trauma och tycker sig sedan se faror i alla buskar och det kan också vara lite väl jobbigt, både för dom själva och omgivningen.

Så lagom är nog bäst gissar jag- att tänka på säkerheten ja men inte att överdramaisera varenda liten situation och ALLTID tro det värsta. Fast det ÄR svår det där….

Är ni ofta/ aldrig/ ibland rädda när ni rider?

Varför? I vilka situationer?

Anledningen till mina frågor är att det tycks mig som ett icke helt främmande fenomen- att man till och med som ägare då och då är rädd för sin egen häst i olika situationer- vanligtvis vid uteritter verkar det som.

Själv har jag mycket svårt att förstå detta- i min värld behåller man inte en häst som gör att man mer eller mindre ofta känner nervositet, oro, rädsla.

Läste härom dagen om en hästägare (vuxen kvinna) som satt och GRÄT i sadeln och det tycker jag är förfärligt- att frivilligt utsätta sig för något sådant.

För mig ska ridning vara KUL- kanske inte 365 dagar om året men i alla fall 300:).

Att lägga tid, engagemang och pengar på något som skulle få mig att må dåligt ofta finns inte.Då är det bye-bye hästen!

Om inte annat brukar djur känna på sig om man är rädd och tyvärr utnyttjar en del detta på ett sådant sätt att det inte ”bara” blir obehagligt utan faktiskt rent av FARLIGT!

Sedan kan man säkert TEMPORÄRT känna en viss befogad eller obefogad oro i vissa situationer utan att jag skulle vråla ”sälj, sälj” men om denna känsla inte går över så vet jag vad jag skulle göra i alla fall.

Nu när maken och jag har semester kan jag åter igen konstatera samma fenomen som flera gånger tidigare: vi vaknar väldigt tidigt- helt av oss själva.

Och det beror INTE på att vi gått och lagt oss tidigt- tvärtom!

När man MÅSTE stiga upp är det minsann inte lika lätt att studsa upp ur sängen men så fort man vet att man egentligen KAN ligga kvar…tja…då är det inga problem.

Sedan HAR jag otroligt mycket lättare för att stiga upp tidigt när det är ljust ute- det händer faktiskt även när jag inte har semester att jag är klarvaken klockan 5 på morgonen sommartid medan det under vinterhalvåret inte finns på världskartan.

Så att ljuset påverkar sömnen är jag helt på det klara med men VARFÖR VAKNAR MAN TIDIGT NÄR MAN KAN SOVA :)?

Hur länge kan en glödlampa som tänds dagligen hålla tror ni?

Mitt svar är: minst 8 år!

Lampan i vårt kylskåp gick nämligen sönder härom dagen och den är aldrig bytt så länge vi har bott i huset och hit flyttade vi för 8 år och 2 månader sedan!