Fick nedanstående text från en bloggläsare som undrar om detta är något som ni också känner igen/ har varit med om för egen del:

”Det handlar om hästar/ridning och rädslor, ngt jag förstått är ett väldigt tabubelagt ämne – man får liksom inte erkänna att man är rädd.

Känner du igen detta?

Om man erkänner att man är rädd så innebär det per definition att man är en kass ryttare och även hästägare. Jag gjorde själv ”misstaget” och drevet har gått sedan dess….

Då både min häst och jag blev rädda och osäkra i just detta momentet (allt annat funkar) så valde jag att ta hjälp.

Ett litet tag senare pratade jag med en person i stallet och berättade att jag bestämt att inte göra detta när jag är ensam på ett tag – och döm då om min förvåning när jag fick höra att ”du kanske skulle be någon duktigare rida din häst istället?”.

Tilläggas bör att det är inte i just ridningen problemet är, och att jag ridit in och till åtskilliga hästar i mitt liv, det här har aldrig varit något jag varit osäker på tidigare men när jag faktiskt kände att jag (och min häst) tappat lite förtroende för detta moment så har jag inga problem att erkänna RÄDSLA.

Men ska det vara så tabubelagt att erkänna det?

Du kanske är trygg i allt kring din häst och hästhållning men så är du med om en olycka i låt säga hoppning/lastning/uteridning eller vad som helst, ska man inte kunna prata om det då? Eller få erkänna rädsla/osäkerhet?

I förra veckan fick jag höra att snacket går i stallet; jag är en dålig ryttare/jag är rädd för min häst/jag förstör min häst mm.

Tror att det här är ett ganska stort problem i hästSverige, man FÅR helt enkelt inte erkänna rädsla (och om man gör det har man liksom ”blottat strupen”) – speciellt inte om man har egen häst.

För min del är det ju en specifik och isolerad sak men det kan säkert vara lite vad som helst…

Rädslor är ju till för att övervinnas, men det tycker ju jag att man gör genom att upprepade gånger få göra dem när det går BRA och att man därav får förtroende igen och blir säker.

Vad som är lätt att glömma är att även de stora världsnamnen tar hjälp, de sitter inte på sin egen kammare och löser allt, och de har tidvis också problem.

Skitprat är oerhört tråkigt, det är ett tufft klimat i hästvärlden – oavsett om det är på nätet eller IRL.”

Ja, vad säger ni? Känns det igen?

Jag skulle vilja säga att det kanske inte är så konstigt om man tycker att andra människor är rädda för vad det än må vara OM man inte är rädd för samma sak själv.

På högstadiet hade jag en klasskamrat som var livrädd för fåglar utomhus- det störde mig rejält när hon kastade sig för gråsparvar men det var ju hennes rädsla.

Och jag vet att när en ryttare köpte en häst som hon inte vågade galoppera med på en evighet efter köpet så tyckte jag att detta var hur märkligt som helst men å andra sidan ska jag ju faktiskt inte ens bry mig, eller hur?

För egen del minns jag att jag sa att det nog inte hade behövts att Kreon hade kastat av mig max 2-3 gånger innan jag inte hade vågat rida honom mer för han var så otroligt beräknande och saknade helt självbevarelsedrift medan en stallkamrat på fullt allvar tyckte att jag skulle prova att dra omkull honom nästa gång han stegrade sig ?!?!?

Så det är nog lätt att råka ut för oförstående och rent av elaka kommentarer kring vad ANDRA uppfattar som obefogad rädsla/ överdrift osv.

Har ni några bra tips på hur man löser detta?

En läsare skriver följande:

”Jag annonserade nyligen ut min häst och fick kontakt med en köpare som ville ha den för utsatt pris under förutsättning att jag stod för besiktning och röntgen, en kostnad på ca 6000:–.

Eftersom jag ville bli av med hästen snabbt gick jag med på detta och besiktning är nu bokad.

Under tiden har jag dock blivit mer eller mindre nerringd och det finns folk som utan att ha sett hästen vill betala mer än utsatt pris.

Jag ångrar nu att jag gick med på att stå för i vart fall röntgen- det kommer ju ändå att minska vad jag får ut för hästen med flera tusen.

Min fråga är om jag rent moraliskt/ juridiskt kan meddela tilltänkt köpare att jag ångrat mig och att jag inte längre vill bekosta röntgen.

Förstår ju att det är väldigt fräckt om inte annat.

Vad tycker ni och hur hade ni gjort?”

Fråga till de kloka läsarna:

Har en arbetskamrat som använder en för min näsa fruktansvärd parfym.

Den är tung och luktar hur mycket som helst och jag blir nästan illamående av den.

Hur säger man ifrån på ett bra sätt?

En hästägare som vanligtvis har sin häst på lösdrift har varit tvungen att ställa hästen på box på samma anläggning eftersom hästen blivit sjuk.

Nu kräver stallägaren fullpris för både boxplats och lösdriftsplats trots att det står tomma boxar, dvs ingen kö eller ekonomisk förlust för stallägaren för att hästen temporärt nyttjar en box.

Hästägaren anser att det vore rimligare att tex endast betala kallhyra för lösdriften medan hästen står på box för vilken fullpris betalas eller någon annan lösning som inte involverar fullt pris för två platser varav endast en nyttjas.

Vad anser ni är skäligt?

Observera att det inte finns något skriftligt kontrakt som någondera part kan luta sig mot och åberopa.

En läsare undrar vad jag och ni använder för sporrar och varför?

Om jag ska svara för egen del så har jag dessa när jag tränar:

Tycker de ger bra effekt samtidigt som de är skonsamma dvs risken för skav/sår minimeras.

Eftersom man inte får ha dom på tävling har jag dessa då i stället och tycker att skillnaden är obefintlig även om jag inbillar mig att risken för skav är större:

Och vad svarar ni?

En läsare undrar följande:

Jag är lite nyfiken på vilka erfarenheter du och dina bloggläsare av har finmaskigt hönät?
Är det bra att hästen kan sysselsätta sig under längre tid, eller är det en
onaturlig ätställning och kan hästen bli frustrerad/stressad?

Vitt ska de va´- tycker jag 🙂 !

Fick några frågor från en bloggläsare, se nedan:

Jag har lite planer på att börja tävla lite i dressyr. Då jag inventerade min gamla tävlingsgarderob insåg jag att en del var från min tid på Irland (90-tal), dvs beige och tweed ala rävjakt och showing. Inte så aktuellt i 2016, eller? En annan del från tidigt 00-tal, vita oformliga ridbyxor och brun kavaj i obekvämt syntetmaterial. Inte helt smickrande att ha på sig längre helt enkelt.

Så vad gör jag nu?

Rider helst i Pikeur utrustning då deras ridbyxor och kavaj finns i lång modell och i bra material. Men en helt ny outfit blir ju ganska dyrt att köpa, och tänk om jag inte har lust att tävla mer efter första gången. Men ok, en fin och bra kavaj känns värt att investera i. Jag verkar ju uppdatera med 15-års intervall , så det är dags 🙂

Men ridbyxor!?!? Har ingen lust att köpa ett par vita för ca 1500 kr eller mer. Tänk om jag fläckar ner dem på första tävlingen? Alla märken som inte har lång modell hamnar på halva smalbenet och det står jag inte ut med. Så jag lusläste i TR och ser att det inte står något om vita eller ljusa ridbyxor. Betyder det att jag kan tävla i tex svarta ridbyxor? Känns ju som jag skulle vara den enda på tävlingen i det?

Du som är ute och tävlar mycket. Har du sett nåt annat än vit och beige på ridbyxorna? Vågar jag sticka ut och rida i svart?
Eller, ska jag ändå sticka ut kan jag ju ta min tweedoutfit och låtsas att jag är i tillbaka show-ringen…Tally-ho!! :):)

Jag måste säga att jag blev lite osäker och var tvungen att gå in och kolla TR men jag kan inte hitta någonstans att man måste ha vita/ ljusa ridbyxor och ändå har ALLA, absolut tveklöst ALLA som tävlar dressyr detta.

Jag skulle personligen INTE sticka ut och välja någon annan färg men det är jag det.

Vad säger ni läsare om ovan?

Fick denna fråga som jag själv inte har något bra svar på men ni kanske har:

Hej,vet ej om du har något bra tips på vad man gør vid munsår,har provat olika bett,rider nu på hackamore,inte så enkelt,speciellt inte med en storgalopperad dam. Några bra tips…lite frustrerande, såret sitter på insidan hø.sida,har lækt men går upp igen med bett.