För några veckor sedan skrev jag ett inlägg där jag ondgjorde mig över de hästägare som envisas med att göda sina feta hästar med kraftfoder i tron att detta ska göra hästen pigg medan de drar ner på stråfodret till ett minimum.

Fetma verkar vara en (av flera) utlösande faktorer vad gäller fång även om det därmed inte går att sätta ett likhetstecken mellan just fett och fång. Det finns hästar som rullar fram som aldrig kommer att få fång så länge de lever och magra diton som får fång mitt i vintern utan att ha sett ett grässtrå och givetvis allt däremellan- precis som det är i det många gånger orättvisa livet.

När det nu har blivit så vanligt med just fetma och fång så hör jag diskussioner både här och där om hästars utfodring osv och även om det enligt mig är jättebra att ”folk” har blivit mer observanta på dessa välfärdssjukdomar så får jag nog ändå säga att vissa går till ytterligheter åt andra hållet och det kan jag inte heller tycka är sunt.

Av rädsla för att hästen ska bli fet och/ eller få fång har vissa hästägare nästan börjat frukta gräs maniskt och de väljer i många fall en grushage framför en gräs-dito, även sommartid!

Har man en gång haft en fånghäst kan jag förstå att man inte vågar ta några risker (med just den hästen) även om jag själv gör det men har man en helt ”normal” häst kan jag faktiskt inte förstå denna överdrivna rädsla.

Om man nu är rädd för att hästen ska bli fet av gräs är det väl bara att dra ner på hö/ensilage-mängden som hästen får de timmar den står på stall, eller?

Man kan ju också dra ner på kraftfodret eller rent av ta bort det helt?

När människor vill gå ner i vikt finns det inga mirakelkurer eller genvägar även om många bantare vill tro detta och de som säljer dylika produkter påstår detsamma.

Den enkla matematiken är att man måste göra av med mer energi än vad man stoppar in i gapet om man vill minska i vikt och detsamma gäller även för hästar, tro mig!

Vet man att man av någon anledning ska rida mindre (pga hälta eller en viloperiod tex) så bör man ge hästen mindre mat och vet man att hästen ska äta gräs 8 timmar om dagen när den i vanliga fall står i en grushage motsvarande tid så måste man dra ner på fodret om man inte vill att hästen ska bli tjockare- så är det bara.

Givetvis är hästar individer precis som människor- en del lägger på sig lättare än andra, ännu en av livets orättvisor :=).

Sedan finns det hästar som ALLTID dras med en tyngre buk vad man än gör och min erfarenhet är att man OFTAST kan se detta på hästen relativt tidigt i ålder.

Om man vill ha en kvick tävlingsindivid eller man av andra orsaker vet med sig att man inte vill ha en tjockis bör man därför verkligen avstå från att köpa en köttbulle hellre än att tro att man någon gång i framtiden ska lyckas banta ner detta djur.

Det är oftast (åter igen enligt min erfarenhet) tämligen utsiktslöst så vida man inte svälter hästen och därmed gör den olycklig och arg och annars kommer man att gå och reta sig på detta i alla tider aldeles i onödan.

Sååå ont om hästar finns det inte i Sverige att man tvunget måste köpa ett fetto och gör man det ska man veta vad detta i så fall kommer att föra med sig, dvs oftast inget bra!

Imorgon ska jag berätta om 2 helt galna exempel på hur 2 hästägare av okunskap och/ eller välvilja valde att fodra sina hästar och vad detta ledde till. Denna gången tar jag inte upp hur jag själv bidrog till att Archie fick fång- den historien har ni hört till leda och det kan nu vara dags för andra att skylta med sina dumheter!

Den i princip enda av våra 10 gräshagar där hästarna kan gå och BETA i egentlig bemärkelse. Övriga hagar erbjuder bara lite sysselsättning i form av ”gräs-ryckande” men det kan vara aldeles tillräckligt för vissa.

Jag ska inte sticka under stol med att det känns otroligt retligt att Archie är halt på grund av något så banalt som att han snubblade till i skritt på lång tygel.

Hade det skett över ett 140-hinder, i full galopp på en stubbåker eller i seriebyten så hade min förståelse för att olyckor kan inträffa varit större samtidigt som det faktiskt är ett ganska välkänt faktum att hästar kan skada både sig själv och sin ryttare mycket allvarligt i just den långsammaste gångarten.

Och hur retligt jag än tycker att alltihopa är så inser jag ändå att jag måste vara mycket tacksam över att det hela inte gick ännu värre än vad det gjorde.

Samma dag som jag var hos veterinären med Archie senast läste jag om en tjej som inte hade samma tur med sin häst som jag.

Tjejen hade ridit sin häst dagen innan. Efter avslutat ridapss ville tjejen skritta av hästen utomhus och medan hon gjorde detta snavade även hennes häst till.

Till skillnad från Archie blev denna häst, 19 år gammal, mycket halt omedelbart och tjejen fick som tur var en veterinärtid redan nästa morgon.

Väl på klinik röntgades kotan och veterinären kunde inte annat än konstatera att hela kotan bestod av ett enda splitter invändigt!!!!

Det var ”bara” till att ringa efter nödslakten och så fanns inte den hästen mer!

Jag tycker så otroligt synd om tjejen!

Tänk själva….ena dagen är man ute och skrittar i godan ro och morgonen därpå har man ingen häst!

Tyvärr är det ju precis sådant här som kan inträffa när man har djur så därför är jag som sagt ändå tacksam över att Archie står på benen!

Jaha…dags för ännu en veterinärrapport!

Som ni förstår hade jag gärna varit utan veterinärbesöken som alltför många blogginlägg handlat om men nu är det ju som det är….

Om man ska finna en tröst i eländet så har det ju i alla fall vid de 2 senaste skadetillfällen varit rena olyckshändelser som skulle ha kunnat hända vilken häst som helst höll jag på att säga och hellre det än att man ska fundera över om man har överansträngt eller ”felridit” hästen på något sätt.

Hur som helst så var det veterinären själv som föreslog att jag skulle komma så här pass snabbt (jag ringde igår)- han trodde ju att Archie skulle vara ohalt redan och eftersom han inte var det ville han röntga hoven för att utesluta sprickor.

Innan röntgen klämdes Archies ben igenom ordentligt och han visade inga som helst reaktioner när man klämde på senorna men verkade däremot lite irriterad över sitt sår.

Böjprov visade ingen förstärkt hälta- skönt!

Röntgen var också helt ua- om inte annat har jag vid det här laget en hel drös med plåtar på klinken på alla möjliga delar av Archies ben och alla plåtarna är hur fina som helst.

Ordinationen blev fortsatt skritt-vila i en vecka, sedan LOVADE veterinären att Archie skulle vara fit for fight och de orden kommer han att få äta upp om de inte stämmer :=).

Skämt å sido men det är så otroligt skönt att ha en så väletablerad klinik-kontakt som dessutom förstår hur hispig jag blir när Archie inte mår bra.

Archie är tydligen dessutom en av klinikens mönsterpatienter och det är ju alltid roligt när ens djur uppskattas.

Nu ska vi tömköra på i det förhoppningsvis fortsatta sommarvädret och som sagt verkligen hoppas att veterinärens spådom slår in till 100 %!

Inget hetsar upp min gosse. Han passar på att ta en tupplur i väntan på undersökning.

Lilla Pippi väntar också på att hennes häst ska bli undersökt.

Det skadade benet.

Dagens ritt i ridhuset bekräftade vad jag varit rädd för; Archie går inte helt rent i trav på böjt spår :=(.

Benet är inte längre svullet (i så fall är det ytterst marginellt- det är ju lite svårt att avgöra nu när det är så varmt ute) men jag känner fortfarande en förstärkt puls ovanför kotan på det skadade benet och det tycker jag inte om.

Det är förvisso inte ens en vecka sedan Archie skadade sig men veterinären trodde ju att han skulle vara ohalt vid det här laget ändå och eftersom han inte är det så vill jag ju så klart utreda vidare.

För att göra en lång historia kort åker jag till veterinären imorgon igen- ni vet ju hur jag resonerar och en lite längre helg väntar dessutom därefter.

Som vanligt lovar jag att rapportera så fort jag vet mer!

När jag tittade till Archie vid 21.00 igår var benet möjligen lite mindre svullet men Archie såg långt ifrån bra ut när jag försökte leda honom. Släpade sig fram i skritt och när jag försökte få honom att ta några travsteg kunde man tro att benet var brutet.

I morse, efter ett natt då jag vaknade trettioelva gånger i gryningen, såg benet mycket bättre ut!

När jag tog bort back-on-track-skydden kunde jag konstatera att svullnaden är märkbart mindre och när benen hade fått stå utan skydden ett tag var faktiskt inte ens det skadade benet varmt!

Väl utanför stallet såg jag också att Archie skrittar bättre, han släpar inte benen och tempot var högre. De få metrar jag sprang med honom visade att han gått från vrålhalt till mycket halt- så det går (väl?) åt rätt håll.

En del hade kanske inte brytt sig om att åka till veterinären så här snabbt och just eftersom Archie blivit bättre på så kort tid men jag vågar inte chansa.

Vill inte behöva ångra att jag inte gjort vad jag kunnat nu när helgen närmar sig utan tar det säkra före det osäkra.

Lovar att rapportera så fort jag vet mer- tänk på oss klockan 11.00!

När jag kom till stallet vid 16.00 såg jag direkt att Archie hade ett avlångt tunnt sår runt hela karleden höger fram, ungefär som om någon hade dragit med en vass tråd över karleden. Såret är mycket ytligt, inget blod men däremot sårvätska som hade torkat in. Man kan ju undra hur jag kunde missa det i morse men benet är svart, belysningen i stallet inte den skarpaste och såret är som sagt sytrådstunnt.

Benet var klart svullet, varmt och Archie ville inte att jag skulle röra det- han som är en riktig hårding i vanliga fall.

Efter sårtvätt gick det bra att massera benet men det var/är fortfarande varmt och svullet.

Båda framhovarna och kronranden på det skadade benet känns svala.

Archie rör sig jätteförsiktigt, vill gå sakta och går likadant på hårt som mjukt underlag. Verkar klart ”störd”. Tror knappt att jag hade fått honom att trava ens om jag hade försökt.

Ingen feber (38,2), äter normalt.

Knock yourselves out med spekulationer- det gör jag :-(.

Hoppas få svar imorgon…..kan det bli morgon NU tack!

Jag tror jag blir galen!!!!!!

Fick precis ett telefonsamtal från stallet om att Archie är halt?!?!?!?!

Tydligen såg han halt ut redan i skritt (när de skulle tas ut i hagen) och när man travat med honom tror man att han är halt på höger fram (inte det ben han slog sist och blev halt på).

I morse när jag red kändes Archie inte det minsta halt när jag började rida (skritta). Efter några minuters skritt snavade han till ganska rejält (typ höll på att gå omkull men kom på fötter igen) men det har han gjort tidigare utan att bli halt för det. Jag såg inte varför han snubblade, vi red på en övervuxen grässtig och det kändes inte som att han trampade ner i en håla eller liknande men jag vet ju inte.

När jag började trava efter snubblingen tyckte jag att han gick orent men tänkte att han nog hade fått en nervsmäll eller dylikt för han övergick snabbt till att trava rent igen och sedan red jag ju i nästan en hel timme, hoppade studs flera gånger och avslutade i lättridning i trav utan att känna något.

Nu väcks ju så klart femtusen frågor direkt:

1. Var Archie halt redan innan jag började rida och varför i så fall?

2. Blev Archie halt av att han snubblade till?

3. Är det en hovböld på gång (aldrig hänt)?

4. Håller Archie på att utveckla fång igen?

osv osv…..

En sak har jag lärt mig och det är att aldrig ta något för givet.

När Archie fick fång såg han inte alls halt ut på ett ben utan gick bara väldigt stelt de första stegen och något sådant har han inte visat alls idag.

Å andra sidan berättade en vän nyligen att hennes tränares häst som precis diagnosticerats med fång började med att vara mycket halt på ett ben.

För att inte bli ett nervvrak (mer än vad jag redan har blivit) ringde jag direkt efter samtalet från stallet till Archies veterinär.

Helgen närmar sig (så klart….så är det ju alltid med sjuka djur) och ÄR det fång vill jag verkligen inte spilla någon tid.

Tack och lov kunde jag åter förlita mig på klinikens förträfflighet; Archie är välkommen redan 11.00 imorgon och skulle han ”kvickna till” är det ju inte värre än att jag kan avboka tiden.

Det känns verkligen för djävligt just nu rent ut sagt!

Jag har ju precis kommit igång ordentligt och Archie har känts så fin den senaste tiden.

Håll tummarna för att det är en hovböld- fast när är det någonsin det? ALDRIG……………

Fick hem det nya numret av Ridsport igår och kunde åter läsa en artikel om fång (de har blivit väldigt vanliga på senare år).

”Inget nytt under solen” skulle jag väl vilja säga om den artikeln, det är det ”gamla vanliga” om att hästar generellt får för mycket mat och för lite motion och att detta är stora riskfaktorer när det gäller utvecklande av fång om man ska sammanfatta det hela.

Intressant är, tycker jag, att det verkar som att man kan skriva detta på folks näsor hur många gånger som helst; ändå fortsätter fång att sprida sig bland våra ridhästar och är på inga vis på tillbakagång trots så mycket information.

Varför?

Min teori är att det fortfarande handlar om mycket okunskap och fördomar- man tänker ”fång är något som drabbar feta ponnys” och ”det händer inte MIG” (dvs MIN häst).

Så tänkte i alla fall jag tills för något år sedan- hur skulle mitt halvblod i tävlingskondition kunna få fång- han som knappt såg gräs annat än på bild då vi inte hade några gräshagar i förra stallet.

Ni som har följt bloggen ett tag vet ju hur det gick- Archie fick fång 5 år gammal och mitt i vintern- utan att ha tittat på ett grässtrå i flera månader.

Däremot var han överviktig och hade varit lite lös i magen ett tag, fodrats med vått ensilage och 3 kilo havre/ dag- med facit i hand ett inte orimligt scenario för att utveckla fång.

Jag har sedan dess i princip tagit bort kraftfodret och bantat ner hästen och hoppas att dessa åtgärder ska räcka för att fången aldrig ska komma tillbaka.

Eftersom jag numera är väldigt vaksam på fångutlösande faktorer för egen (Archies) del kan jag inte låta bli att studera även andras hästhållning i frågan.

Det jag kan konstatera, precis som artikeln i Ridsport menar, är att det finns en hel del övergödda hästar i vårt land.

Och det i sak tycker jag inte är det värsta utan att ägarna inte gör ETT DUGG för att försöka banta ner dessa fetton!

”Gratis är godast” brukar min bror skämtsamt säga och det är precis vad det handlar om i många fall enligt mina studier.

I de stall där kraftfoder ingår i stallhyran vill många hästägare ”ha valuta för pengarna” och ger därför hästen x antal kilo av detta vare sig det behövs eller inte.

Detta tror jag är den absolut vanligaste anledningen till ”överutfodring”- dvs man får fodret ”gratis” och passar då på.

Skulle man betalat för egenhämtade säckar hos någon foderhandlare skulle man troligen tänkt efter lite mer men nu står fodret så att säga bara där och väntar och man har ju redan betalat för det i stallhyran.

Jag ser hur många promenadhästar/ hästar som tävlar lätta klasser någon gång då och då som äter minst 2 kilo kraftfoder om dagen.

En del rullar fram, andra är hur hetsiga som helst men nog tusan ”måste” de äta kraftfoder enligt ägaren (som i 9 fall av 10 inte har gjort någon som helst foderstatsberäkning).

En annan kategori som överutfodrar är de jag här kallar ”wannabies”- ryttare som rider/ tävlar på mycket låg nivå men som har superkoll på hur ”di stora” ryttarna rider, klär sina hästar och fodrar desamma.

De fattar inte att det är skillnad på att rida svår klass var och varannan helg och att hoppa en 1-metershoppning en gång i månaden och proppar därför hästen full som om den skulle utföra det förstnämnda medan den knappt genomför det sistnämnda.

Jag klagar ibland på att Archie inte är fullt så ”eldig” som jag skulle önska- han är den lugna typen som inte alltid har så mycket energi och elektricitet som man skulle önska på en tävlingsbana och begriper man inte bättre är det nog lätt att tillskriva hans ringa kraftfoderintag skulden för detta.

”Om du gav honom mer havre kanske det blev lite mer fart i honom” misstänker jag att mer än en okunnig har tänkt när vi har diskuterat foder.

Men nu ska ni höra det intressanta: Archie var inte en mikro-milimeter piggare/ hetsigare/ uthålligare- kalla det vad ni vill- när han åt 3-4 kilo havre än nu då han får några deciliter som krubb-skrammel om dagen!!!

Men just myten ”det är havren som gör hästen pigg” är den mest svåravlivade av alla och folk i allmänhet vägrar ofta att acceptera att en häst kan ridas normalt UTAN kraftfoder.

Om man så uppfann ett piller som skulle tillgodose hela hästens behov av energi så är jag helt övertygad om att många skulle vilja ge kraftfoder ÄNDÅ- för det ”vet” man ju att det är havren som är motorbränslet för hästen!

Nåja….var och en får väl även framöver fortsätta att vara salig på sin tro och så får det väl gå som det går med våra hästar.

Hörde från en mycket säker källa att till och med en av vårt lands ledande dressyrstjärnor haft flera fånganfall på sina hästar och det ska ni inte inbilla mig att jag köper som en ”slump” eller ”detta hade kunnat hända vem som helst”.

Jag skulle bra gärna vilja se den ryttarens foderstater och hagscheman innan jag köper ovanstående förklaringar- den saken är klar!

Och om inte ens elitryttare begriper hur man ska sköta hästar för att undvika övergödning, fång och liknande tja…var är vi då på väg egentligen?????????????