…blev tyvärr framflyttat till tisdag 6 maj eftersom kiropraktorn fick förhinder. Trist eftersom det hade varit kul att höra hennes omdöme om Archie men samtidigt så sitter jag ju inte ”i sjön”. Det är inte så att jag upplever att vi har några direkta problem som MÅSTE fixas till och att jag inte kan rida under tiden och hon kommer ju om några dagar.

Annars är jag som ett barn på julafton; längtar till imorgon då vi åker till Ullared med en hel busslast (50 personer) från stallet.

Jag har sedan månader tillbaka tänkt ut en mental inköpslista på saker som inte på något vis är livsnödvändiga för varken mig eller Archie men som är roligt att shoppa när det är så billigt där.

Jag ska bland annat titta efter B- och E-vitaminer, vita och ”vanliga” ridbyxor, transportskydd, flugmössa och dito medel, regntäcke, gummiband, glansspray, schabrak mm mm.

Tyvärr är det så i Ullared att sortimentet kan variera och att vissa saker ibland tar slut men för det mesta har man tur och jag tror säkert att min kundvagn kommer att bli lika fullastad som vanligt!

Rapport om vad som inköpts kommer!

Jag är av den bestämda uppfattningen att MAT hör till ett av livets glädjeämnen och mina hästar har samtliga delat min åsikt.

Av samma anledning anser jag att något oftast är ”fel” om en häst inte vill äta, i alla fall om man ska generalisera. Mina egna hästar har aldrig någonsin matvägrat utan orsak och även vid tillfällen då de varit sjuka av olika anledningar har de oftast mumsat i sig med oförändrad aptit.Att vilja äta är ett SUNDHETSTECKEN och jag skulle bli mycket orolig om min häst helt plötsligt och till synes utan orsak började matvägra.

Även om jag daltar, pjoskar och pratar bebis-språk med Archie anser jag innerst inne inte att man bör förmänskliga hästar och deras beteende men i vissa avseenden tror jag faktiskt att de känner precis som vi, i alla fall när det kommer till ett så basalt behov som mat.

Hur är och känner vi människor oss när vi bantar/ är hungriga? Ja, dom flesta av oss blir griniga, lättirriterade och utan ork. Vi tänker bara på mat! Jag tror faktiskt att samma sak gäller hästar!

Av denna anledning är jag kraftig motståndare till när hästägare försöker banta sina hästar genom att dra ner på stråfodret till ett minimum (dvs under 6 kilo för ett normalstort halvblod) och jag tror dessutom oftast inte att det är DET som är lösningen för en häst med en stor mage.Och om en stor mage alltid var ett tecken på ”övergödning” borde ju rimligtvis alla de barn med uppsvällda magar som man ser på bilder från U-länderna vara proppmätta men det vet ju att så verkligen inte är fallet.

Jag har själv sett ett ypperligt exempel på en häst som i åratal hållits på en sträng diet (max 6 kg hö/ dag) men som trots det har en så stor mage att man kan tro att hästen är dräktig. Kanske skulle ryttaren snarare prova att rida mer än 20 minuter per dag för att få bort magen? DET tror jag hade hjälpt!

Framför allt i stall med begränsad tillgång på hagvistelse bör man vara extra generös med stråfoder så att hästen kan hållas sysselsatt med att i vart fall äta. Archie har tex fri tillgång på stråfoder och han rullar verkligen inte fram för det!

Ska man banta en häst bör man i absolut första hand dra ner på kraftfodret eller till och med ta bort det. Först när hästen inte får något kraftfoder, motioneras normalt men ändå går upp i vikt/ är jättetjock bör man dra ner på stråfodret.

Det jag sett hos många hästar på en sträng diet är att de är så otroligt sura. En del tigger också väldigt mycket och man kan knappt gå förbi med något ätbart utan att bli attackerad! Jättetråkigt (och farligt ibland)!

Mina egna hästar har förvisso alltid varit glada för att äta men man har aldrig haft känslan av att de skulle DÖDA för ett halmstrå utan de kan lugnt stå och invänta sin mat, förmodligen för att de på något sätt ”vet” att de tids nog kommer att bli mätta.

Jag har också i vissa fall märkt att uthungrade hästar är mer benägna att äta foder som egentligen är otjänligt av en eller annan anledning.Vid något tillfälle hade vi kortvariga problem med rått-spillning i havren. Archie tog en tugga av havren och gick sedan därifrån medan en annan häst som tillhör det bantande släktet kastade sig över fodret utan en sekunds tvekan!

Har man hagar där det växer giftiga växter kan detta sjukliga ha-begär få minst sagt tråkiga konsekvenser, likaså om hästen i sin iver att äta ALLT från marken även får i sig en massa sand och grus som kan skapa sandkolik vilket i värsta fall kan leda till en buköppning.

I förra veckan var Archie hos tandläkaren.

På bilden ovan har han precis fått den dos Domosedan man brukar ge shettisar :=) men han är mycket ”lättdrogad” som synes.

Första gången vi var hos tandläkaren fick han normal dos och då trodde jag inte att jag skulle kunna få hem honom på flera timmar. Vi var flera personer som drog och slet i honom för att försöka få ut honom från kliniken men Archies ben bara spretade mer och mer åt alla håll utan att han flyttade sig en meter. Dessutom rann svetten i strida strömmar trots att det var höst och ganska kallt. Så numera förvarnar jag alltid om att hålla nere på det lugnande medlet :=).

Den tandläkare jag anlitar sedan flera år tillbaka heter Torbjörn Lundström och har en egen klinik i Norrköpingstrakten men kommer till Bollerups veterinärklinik några gånger varje år.
Jag har mycket stort förtroende för Torbjörn som från början är utbildad ”människo-tandläkare” men som har behandlat olika djurslags tänder i många år.

Den klinik som Torbjörn driver har en egen hemsida:

www.djurtandvardskliniken.se

och där finns också ett diskussionsforum dit man kan maila ”tandfrågor” och få svar från kliniken. En utmärkt och kostnadsfri service!

Efter att ha sett Torbjörn i arbete skulle jag aldrig kunna tänka mig att låta en veterinär stoppa in en munrulle i hästens mun för att sedan ”köra runt” lite med en jätterasp på måfå, för det är så jag har upplevt de flesta tandraspningar innan jag kom i kontakt med Torbjörn.

Torbjörn sederar hästarna rejält till att börja med så att man verkligen kan undersöka munhålan minutiöst och sedan använder han en stark belysning och små fina redskap vilket för mig känns mer noggrannt än att använda en rasp som är tre gånger så stor som hästens mun.

Ett besök hos/ av Torbjörn kostar oftast både två coh tre gånger så mycket som en ”traditionell” tandraspning på klinik/ av veterinär men för mig är det väl investerade pengar.

Tandvård för hästar har länge varit ett eftersatt område och jag har flera gånger läst om att hästar som undersökts slumpmässigt i många, många fall haft olika skador och sår i munhålan som ryttaren/ ägaren varit helt omedveten om.

För mig är hästens tand- och munhålehälsa av stor vikt och eftersom jag haft en häst med enorma munproblem (Décima) så är jag kanske mer medveten om detta än den genomsnittliga hästägaren.

Även idag har jag studerat Archie med Argus-ögon och jag tycker att han VERKAR ohalt. Skriver ”verkar” för jag litar inte till 100 % på mitt omdöme.
Det har tyvärr hänt förut att jag har tyckt att tex Décima har sett ohalt ut men då en veterinär har kollat henne så har hon INTE varit det.

Jag longerade OCH red 10 minuter i morse utan att varken se eller känna något och tog även ut Archie på en 5 minuters longerings-tur i eftermiddags med samma resultat.

Så nu kan jag inte mer än hålla tummarna!

Alltid då någon ringer från stallet upplever jag några skräckfyllda sekunder under vilka jag hinner tänka ”vad är det nu som har hänt” innan uppringaren framför sitt, ofta banala, ärende.

Denna rädsla härstammar från tiden då jag ägde Décima som under de 8 åren jag ägde henne fick kolikanfall fler gånger än jag vill räkna.
Jag kunde bli uppringd på dygnets alla timmar, en gång ringde till och med nattvaken från stallet och meddelade att hästen verkade dålig.
Dessa koliker och telefonsamtalen som föregick mina illfartskörningar till stallet har verkligen satt sina spår.

Igår vid lunchtid fick jag ett samtal från stallchefen Irene som tillika är den som varje vardag tar in Birk och Archie från hagen.

”Archie är halt” sa Irene och jag hann tänka ”hoppas att hon säger att hon skojar” fast jag innerst inne förstod att Irene aldrig skulle utsätta mig för ett så osmakligt skämt.

Enligt Irene tyckte hon att Archie skrittade kontigt på väg hem från hagen och när hon sprang med honom var han halt. Irene kunde inte se något anmärkningsvärt mer än att Archie var ganska smutsig på det ena benet.

När jag kom till stallet på eftermiddagen tog jag genast ut Archie och longerade honom och jag kunde då se en tydlig hälta. Däremot tyckte jag att han skrittade helt ok och jag kunde inte hitta varken värme, svullnader eller sår någonstans på benen.

I morse, vid ny longeringskontroll tyckte jag att Archie rörde sig stelt i ena varvet (vänster) men helt ok i det andra varvet och i eftermiddags såg jag inte längre någon stelhet eller orenhet.

Jag vågar dock inte andas ut på långa vägar för dels så var Archie ganska uppspelt vid mina korta longerings-sessioner och dels så kan han ha vrickat sig och behöva vila i några veckor även om han är till synes ohalt.

Jag får kolla honom igen imorgon och fortsätta att ha ångest under tiden!

Så klart funderar jag på vad som kan ha utlöst hältan och som jag ser det tror jag på 1 av 2 alternativ:

1. Archie har vrickat/ sträckt sig/ trampat fel på det mycket knöliga och frusna underlaget.

2. Birk har sparkat honom.

Oavsett vilken så går det inte att ångra sig och tänka ”varför släppte jag ut honom när det var så fruset i marken” eller ”varför släpper jag ut honom med Birk” för det kommer alltid att vara fruset i marken i några/ många veckor varje vinter och han har nu gått med Birk i nästan 1 år och de verkar trivas ypperligt tillsammans.

Nej, hagrelaterade skador är omöjliga att helt skydda sig ifrån men så klart inte desto mindre trista när de händer.

Håll tummarna för Archie och för att han förblir ohalt och oskadad!

I år har jag (eller hovslagaren rättare sagt) för första gången satt på små broddar som inte går att skruva ur.

Hittills har vi inte haft någon störe nytta av dom eftersom det mest varit lervälling ute men jag vet hur det är:

Har man inga broddar blir det isgata i veckor men sätter man på dom slipper man förhoppningsvis is och snö.

Även Birk har likadana broddar och vi hoppas att gossarna inte ska testa sina broddar på varandra.

Veterinären kom och undersökte Archie igen i onsdags och tyckte att gossen såg fin och ohalt ut.
Ordinationen var att ta bort traktsidokapporna på den ringsko Archie haft på sitt skadade ben och se om han förblir ohalt även utan det stöd som sidokapporna givit.

2 dagars ridning har fortfarande inte utlöst någon hälta så vi gör ett försök att starta i kvalet till 4 års championatet i Stävie imorgon.

Sedan veterinärbesöket den 23 augusti har Archie ridits så smått varje dag eftersom röntgen då inte visade på någon förändring av hovbenet samt då han hade hunnit bli ohalt.

Den senaste tiden har det inte varit roligt att vara hästägare!

För ca 2 veckor sedan (samma dag som Archie kom hem från Yddinge Farm) tyckte jag att han inte var sig själv när jag red. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var eftersom han inte kändes direkt halt utan snarare lite seg. Några dagar senare såg jag en tydlig hälta och lyckades turligtvis få en veterinärtid redan dagen därpå.

För att göra en lång historia något kortare syntes en förändring på röntgen av Archies hovben vänster fram och denna förändring kan antingen vara en blödning eller en spricka. Om det är en blödning handlar det om ca 3 veckors vila, vid spricka/ fraktur 4 månader!!!!

Besked om vilket får jag torsdag den 23:e augusti då hoven ska röntgas om. Syns förändringen tydligare är det en spricka eftersom dessa i början av läkningen utvidgar sig, ser röntgenbilden likadan ut eller om förändringen är borta var det en blödning.

Tyvärr talar det mesta för en spricka eftersom flera veterinärer som tittat på röntgenbilden tror att det är en spricka och inte en blödning.

Detta innebär förutom att Archie och jag inte kan delta i kvalitetsbedömning och försöka kvala till 4 års championatet i dressyr (vilket i alla fall jag har sett fram emot sedan jag köpte honom för över 1 år sedan) att Archie måste hållas i mer eller mindre stillhet i 4 månader. Hur roligt är det för en 4 åring?

Eftersom en olycka sällan kommer ensam har Archie samtidigt med frakturen/ blödningen fått mugg på 2 av benen som nu är såriga och svullna.

Och som om inte detta var nog började gossen att snora för några dagar sedan. Tjockt gult snor rann ur ena näsborren och efter 3 dagar var alla 4 benen som telefonstolpar.

Nu sprutas han med ett starkt penicillin och får slemlösande pulver i maten 2 gånger om dagen.

Otroligt nog har jag ingen aning om varken hur Archie skadat hoven, fått mugg eller sin infektion!

För närvarande går Archie med en ringsko vilket är ett sätt att stabilisera en hov som man misstänker har en fraktur. Han går i hagen med sin bästa kompis Birk och håller sig tack och lov mycket lugn, dvs står mest och äter.
I övrig är det rykt och promenader till närmaste gräsplätt som gäller.

Själv tänker jag på Archies hov 24 timmar och dygnet och hoppas på ett mirakel den 23:e.