Dagens träning ägnades mycket åt lösgörande arbete i olika former.

Jag travade och galopperade på stora volter, i väldigt låg form och kontrollerade att Archie ”följde med” (gick att ställa och böja) lätt åt både höger och vänster. Jag fick också flytta honom för innerskänkeln i dessa volter.

Detta arbete ägnar jag själv lite tid åt vid varje dressyrpass, dvs kollar av att jag kan rida hästen lång och låg, att han följer med lätt, att han svarar för hjälperna både framåt och sidvärts.

Jag fick göra 4 galoppombyten och båda bytena från höger till vänster var KLOCKRENA och på hjälperna, OBS OBS OBS…jag red UTAN sporrar (pga ett lite skav som jag inte vill riskera att göra större) och använde inte spö så det var verkligen en oerhörd förbättring. Birgitta verkade inte förstå vilken världs-sensation dessa klockrena byten var för mig….typiskt henne att bara tycka ”ja, men så SKA det ju vara” ha ha! Själv var jag överlycklig!

De två bytena från vänster till höger föregicks av ett travsteg emellan men även detta är en förbättring då de i övrigt var ”odramatiska” och utan det vanligen förekommande försöket att göra en liten bakutspark eller göra andra ”krängningar” med baken.

En övning jag inte gjort förut men som jag gillade var att galoppera som om ridhuset var 40 meter långt men bara ca 8 meter BRETT.

Dvs jag fick vända som om jag skulle vända rätt upp fast så tidigt jag kunde, sedan galoppera innanför medellinjen ner och därefter vända tillbaka ut på spåret (hoppas ni fattar).

Genom att rida så pass nära långsidan (innanför medellinjen) så var jag tvungen att verkligen försöka sätta Archie på bakbenen så att han kunde vända tillbaka på spåret utan att bryta av till trav. Övningen är också bra för att kontrollera rakriktningen så att man inte vinglar hit och dit.

Eftersom tanken är att vi ska göra LA:4 debut på söndag fick jag även göra några bakdelsvändningar och de var enligt Birgitta ”godkända” (dvs kändes BRA :=)).

Jag pratade lite med Birgitta om fysioterapeutens besök i förra veckan och hon tyckte att jag även skulle försöka att massera honom på egen hand samt att klättra ute i skritt för att mjuka upp bakdelen. Klättring ägnar jag mig redan åt, däremot har jag hittills inte prioriterat massage vilket jag nu kommer att göra.

Träningen började med att jag fick göra några bakdelsvändningar och även om de är förbättrade tyckte Birgitta att Archie blev lite väl låg = inte tillräckligt på bakbenen = svårt att centrera vändningen.

För att få upp honom i formen samt mer vaken för hjälperna gjorde vi galoppfattning, halt, ryggning, galoppfattning, halt och ryggning i serier.

Sedan gjorde vi även halt från trav, Birgitta tycker att det tar för lång tid för oss att stanna, precis som det gör när vi bryter av från galopp till skritt.

Sidvärtsförflyttningen (läs: skänkelvikningarna) var som vanligt, ingen förbättring där inte.

Gjorde några öppnor och de kändes bra.

Gjorde några slutor i galopp för att visa Birgitta skillnaden mellan högerslutan = bra och vänsterslutan = dålig.

Blev även lite förvänd galopp, travökningar osv.

Jag berättade för Birgitta att jag i eftermiddag ska få besök av en….vet faktiskt inte vad HC:s exakta titulatur är men om man googlar honom på nätet så beskrivs han som både sjukgymnast för människor arbetande som kiropraktor för hästar och som naprapat.

Hur som helst så var det Birgitta som från början tyckte att jag skulle låta HC kolla igenom Archie; jag har tidigare låtit honom ”gå igenom” Décima för några år sedan.

Både Birgitta och jag vill veta om HC kan finna någon förklaring till Archies svårigheter med sidoförflyttningen åt vänster och varför han flyttar både sadeln och mig till höger.

Birgitta tycker att detta med att sadeln dras till höger har blivit bättre och det har ju även själva sidoförflyttningen blivit men som ni har kunnat läsa om i otaliga beskrivningar så är det fortfarande svårt.

Jag vet inte om jag tidigare har berättat om hur ”allt” detta började; i så fall får det bli en repris nu.

Redan då Archie var 3-4 år gammal (på vintern som 3 åring eller på våren som 4 åring…jag minns ej exakt) så märkte jag att det var MYCKET svårare att flytta honom för höger än vänster skänkel.

Vid ett av de första försöken så gick han till och med emot skänkeln så att han flyttade sig åt HÖGER när man tryckte med höger skänkel och om man försökte hjälpa till med spöt så sparkade han jätteargt med högerbenet ut åt sidan.

Eftersom han hade så uppenbara problem med att flytta sig så misstänkte jag att det kanske var JAG som gav fel hjälper/ satt fel/ whatever.

Jag bad en skicklig ridande polis (tillika dressyrdomare) att sitta upp och prova. Samma sak hände då polisen försökte flytta hästen åt vänster och då har han ändå mycket längre ben än jag och en helt annan styrka.

Så…redan där började problemen och de är som synes inte lösta ännu.

Under hela denna tid har Archie dessutom OFTA vilat höger bak när han står på stallgången. Vänster bak vilas inte tillnärmelsevis lika ofta.

Jag tycker att det är otroligt synd att jag idag inte har någon som kan sitta upp på Archie så att JAG kan se vad som händer från marken och så att den ryttaren kan beskriva sin känsla. Jag vill ju också se om det idag skulle bli någon skillnad om någon annan än jag red.

Birgitta rider tyvärr inte längre och ingen på ridskolan rider bättre än jag (det säger jag inte för att skryta utan med ett beklagande- övriga inackorderingar ägs av promenadryttare utan någon större dressyrerfarenhet eller skicklighet).

Ni som följt bloggen en tid vet att jag redan haft en equiterapeut som kollat igenom Archie vid 3 tillfällen. Hon kunde inte hitta några direkta ”fel” på hästen.

Även om man inte ska hoppas på för mycket skulle jag ljuga om jag sa att jag trots detta inte har förväntningar på att HC ska hitta någon förklaring på Archies svårigheter och givetvis också helst någon mirakel-lösning som ska hjälpa oss.

Rapport kommer imorgon!

Idag började vi träningen med lösgörande arbete på volt i trav och galopp och fortsatte därefter med skänkelvikningsträningen.

Jag fick vända rätt upp och sedan rida skänkelvikning ut på spåret fast med ”avbrott” för ridning rakt fram. Dvs skänkelvikning några steg åt sidan, därefter ridning rakt fram några steg, sedan skänkelvikning igen osv.

Det går BÄTTRE för höger skänkel och riktigt bra för vänster, dvs så som det har varit en tid nu.

Vi gjorde även skänkelvikning i galopp på samma vis fast utan några avbrott för ”rakt-fram-ridning” och det gick MYCKET bra faktiskt. Det var stor skillnad på att flytta Archie för höger skänkel i galopp än i trav.

Fido: du som har svar på ”allt”: varför ingår inte skänkelvikning i galopp i dressyrprogrammen :=)?

Man gör ju sluta i både trav och galopp och för ”tusen år sedan” gjorde man skänkelvikning i skritt i något LB-program (borttaget nu).

Som avslutning gjorde jag några bakdelsvändningar och även dessa fungerar bättre och bättre. I början gick det inte att ställa hästen och flytta honom samtidigt men nu är det inga problem.

Dagnes träning blev förlagd till vårt ”lilla” ridhus (knappt 20 x 40 meter) eftersom vi håller på att lägga in spån i det stora (22 x 64) under dagen.

Jag undviker i görligaste mån att rida i det lilla ridhuset (händer kanske 5 gånger om året max), just pga storleken men idag fick det bli så, hellre än att avboka träningen.

När vi skulle börja sa jag till tränar-Birgitta att jag nu ville skärpa kraven och nog fick jag som jag ville alltid…

Birgitta började med att kräva att jag skulle skritta (och senare galoppera) på väldigt korta tyglar, en ”övning” som jag hade förträngt sedan Décima-tiden men som blev lika avslöjande med Archie som den var med mitt långt stelare sto.

Det som avslöjades var att Archie, ju mer man kortar tyglarna, går långsammare och långsammare = tappar bjudning och bakbensaktivitet. Han blev klart störd av att ramas in så pass mycket mellan skänkel och hand och fick han inte längre tygel så ville han inte skritta på lika aktivt som med den längre tygellängden.

Jag har ofta hävdat att ett av de absolut vanligaste ryttarfelen är att man rider med för långa tyglar och egentligen är det ju inte alls konstigt eftersom det oftast är lättare att rida på detta vis. Lättare eftersom hästen har en större ram = behöver ofta inte aktivera bakbenen lika mycket. Så lång tygel = nöjd häst som känns behagligare att rida på (eftersom kraven är mindre).

Sedan beror det så klart på hur mycket hästen NATURLIGT är på bakdelen/ benen, på de riktigt gymnasticerade hästarna märker man som ryttare säkert inte så stor skillnad mellan ridning på extremt korta och längre tyglar men uppenbarligen är inte min häst där än.

Över huvudtaget är detta något jag genomgående måste arbeta med och tänka på; att inte tappa farten (bjudningen) så fort jag inte nöjer mig med att bara rida rakt fram eller på stora volter.

Det är nämligen samma sak när jag vill flytta Archie sidvärts, både på volt, långsidor och i skänkelvikning från den ena långsidan till den andra. Genast vill han sacka av och tappa bjudning.

För att aktivera bakbenen mer och tvinga Archie att sätta sig mer på dom fick jag idag bland annat trava och galoppera längst långsidorna med bakdelen på spåret och framdelen innanför. Jag skulle dessutom försöka att ställa Archie INÅT (för att komma åt yttertygeln) i galoppen och det var jobbigt och inte så populärt.

Något som var ännu svårare att göra var att galoppera i sluta utmed långsidorna. Archie ville i vänstervarvet inte lämna spåret med bakdelen utan trängde in mot sargen så att han nästan snubblade på den.

Nu har jag fått några övningar att öva på i min ensamhet och jag tror att det kommer att gå lättare redan nästa gång vi provar. Det är ofta så med Archie; först är han ganska oförstående och/eller tycker att det är jobbigt men oftast lossnar det ganska snabbt.

Viktigast är nog min egen vakenhet för risken att tappa bjudning; jag måste helt enkelt vara snabbare med att kräva rapphet i bakbenen och inte nöja mig med så lite som jag gjort hittills.

I morse var vädergudarna på min sida igen och träningen hölls i en precis lagom sommarvärme utan varken regn eller blåst.

Vi började med lösgörande arbete på volt, låg form och ett försök att ”hitta en 5:e växel” som Birgitta uttryckte det. Archie behövde komma igång bättre så vi nöjde oss inte bara med att han var fin i den låga formen och lösgjord, vi ville se att han även kunde öka tempot vilket han också gjorde efter ett tag.

Skänkelvikningarna tränades som vanligt och de känns bättre och bättre även om Birgitta fortfarande inte är nöjd med skänkelvikningen för höger skänkel. Denna skänkelvikning KÄNNS bättre än den ser ut så det är tur att jag har Birgitta som skäller på oss. Hade jag suttit och ridit själv hade jag trott att det var hur bra som helst.

Över huvud taget så är det så med mina egna träningar vs träningarna för Birgitta: jag nöjer mig oftast med mindre och hade jag alltid ridit utan tränare så hade jag om inte annat, aldrig kommit till någon mer avancerad ridning eller så hade det i vart fall tagit ”tusen år” :=).

Jag vet att tränar-Birgitta bland vissa har rykte om sig att vara för ”hård” mot hästarna, dvs dessa människor tycker att hon pressar hästarna för tufft under träningen, något som jag inte håller med om men kan förstå att man kan uppleva om man själv rider ganska mesigt.

Jag har ju sett hur vissa ryttare rider ”dressyr”. De skrittar i en evighet, travar därefter lätt på stora volter (gärna äggformade) och runt fyrkanten, tar därefter några varv i galopp och sedan är ridpasset över. Rider man på det viset på en vuxen häst så tycker man absolut att Birgittas träningar är stenhårda och även ens häst lär ju svimma under hennes träning om den annars är van vid ridning enligt ovan.

Själv har jag aldrig upplevt att Archie varit trött efter en träning och eftersom jag själv ibland är för ”mesig” = kräver för lite, nöjer mig med för lite är det bra att ha någon som är lite av min motsats.

Birgitta berömmer inte vad som helst och hon har stora krav på hur saker och ting ska utföras och se ut!

Som ett sidospår kan jag berätta att jag minns träningen i början med Heron. Då red jag ju ännu sämre än idag (det är över 20 år sedan) och nöjde mig med ännu mindre.

Jag minns att min dåvarande instruktör ville att vi skulle börja med skänkelvikning när Heron var 5 år gammal (han köptes som 4 åring och var då näst intill oriden).

Jag tyckte att det var i tidigaste laget att rida skänkelvikning på en 5 åring och hade själv aldrig kommit på idén trots att Heron gick stadigt på tygeln från i princip första steget sedan jag köpte honom och även i övrigt var balanserad, snäll och lydig på alla sätt och vis.

Idag kan jag skratta åt detta, Archie fick minsann prova på skänkelvikning i dess enklaste form redan då han var 3 år. Och det är ju så det ska vara! Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli!

Men som sagt; detta för att illustrera lite av min ”mesighet” som dock alltså blivit bättre och bättre för varje häst och genom åren.

För att återgå till dagens träning så gjorde vi en hel del uppridningar i galopp för att kontrollera rakrikningen och hux flux var lektionen över. Det blir så ibland; de ca 45 minuterna går nästan för snabbt.

Nästa vecka ska vi, om gud vill, höll jag på att säga, vara på ridskolan, i mitt älskade ridhus och med mina efterlängtade speglar :=).

Jag vet inte hur ni har det i andra delar av Sverige men här i Malmö-regionen har det varit ”ökenhetta” i flera dagar.

Tro för all del inte att jag klagar, sommaren är så kort och tids nog får vi kyla, regn och snö så att det räcker och blir över, men att träna dressyr i ”tusen graders värme” klockan 14.30 var nog inte den bästa planeringen från min och tränar-Birgittas sida. Att det skulle bli såååå varmt kunde vi förvisso inte veta när vi bestämde träningen för en vecka sedan och att ställa in en träning pga vädret finns inte på min karta.

Hur som helst, ökenhetta eller ej så var det jätteroligt att återuppta träningen igen och jag var mycket nöjd efter ridpasset.

Vi jobbade mycket med att verkligen böja igenom Archie i alla gångarterna och på volt i bägge varven och när jag gjorde mina sedvanliga skänkelvikningar efter detta kändes de bättre än någonsin.

Formen kändes genomgående bra, Archie var lätt och fin i handen och bjudningen var det inget fel på trots att vi båda dröp av svett.

Efter avslutad träning spolade jag av Archie och ledde sedan in honom till hagen där Birk mötte honom med glada tillrop. I kväll får de gå ute till 20.30, jag är helt slut och behöver återhämta mig känner jag.

Soffan nästa! (Och nästa träning blir 07.30 på morgonen…..)

Eftersom jag har semester sedan igår tyckte jag att jag kunde bespara tränar-Birgitta att komma till oss redan 07.30 som brukligt utan vi valde en eftermiddagstid i stället.

Detta var sista träningen innan Archie får någon veckas vila och vi red igenom delar av det LA:1 program jag ska rida på söndag, dvs skänkelvikningar, volter, travökningar och förvänd galopp.

Jag har glömt att nämna detta förut men jag har sedan någon vecka tillbaka inspirerats till att försöka rida fram en lite bättre trav på Archie.

Min goda vän dressyrryttarinnan A köpte för ett tag sedan en häst som i vart fall på bild är EXTREMT lik Archie. Önskvärt vore att deras trav också var extremt lik, då hade JAG varit mycket glad, dvs om Archies trav var lika bra som väninnans hästs.

Nu vill jag verkligen inte påstå att Archie har en DÅLIG trav men sporrad av A:s redogörelser för hur hennes häst svävar fram med lätthet har jag bestämt mig för att i vart fall försöka förbättra Archies trav även om den kanske aldrig blir så bra som A:s hästs.

Så jag har slutat att bara ”åka omkring” i traven utan fösöker nu i alla fall bitvis att själv sätta takten och öka schwungen när Archie travar. Och det går faktiskt riktigt bra!

Jag visade Birgitta hur jag tränar detta idag och hon instämde i att Archie travar mycket bättre nu på det sätt som jag rider.

Sedan orkar Archie inte spänsta på i den här ”nya” traven hur länge som helst men jag tror att det kommer att komma mer och mer naturligt för oss båda allt eftersom.

Även travökningarna har blivit bättre enligt Birgitta men min känsla för stunden är tyvärr mest att jag sitter och skumpar HÅRT ovanpå hästen. Inte bra!

Efter träningen släppte jag tillbaka Archie och Birk i hagen och det var som vanligt roligt att studera deras interaktion.

Hagen bredvid gossarnas har nu börjat användas eftersom det kom en ny häst idag och Birk ville gärna kolla läget; det syntes tydligt.

Lika tydligt syntes det att Archie inte alls tyckte att Birk skulle kolla på någonting, han ställde sig hela tiden mellan staketet och Birk och när inte det hjälpte föste han helt sonika bort Birk genom att lägga huvudet och halsen på Birks rumpa.

När vi började släppa ihop Archie och Birk var det inte så uttalat vem av dom som bestämde/ville bestämma men det är nu väldigt tydligt att snorungen Archie, kanske med storlekens rätt, är boss (fast innerst inne tror jag att Birk LÅTER honom bestämma för han skiter helt enkelt i vilket).

Det är alltid Archie som kommer fram först när hästarna ska tas in, jag har aldrig ens sett Birk försöka bryta denna turordning.

När det blåser och/ eller regnar så står Archie som ett jätteparaply över Birk; det finns onekligen fördelar med en större kamrat!

Ibland blir jag väldigt trött på mig själv….

I morse när jag hade kört ut till Yddinge och tänkte börja plocka fram min ridutrustning insåg jag att jag hade glömt SADELN (!!!!!) hemma. Suck….

Jag har alla grejer utom min sadel i ett olåst utrymme bredvid stallet men eftersom jag är tveksam till hur försäkringsbolaget skulle ställa sig till en eventuell sadelstöld om den ej varit inlåst så har jag valt att ha just sadeln hemma. Och den glömde jag alltså i morse så det var bara att sätta sig i bilen och köra samma väg tillbaka hem.

När sådant här händer är jag i alla fall tacksam över att jag nästan alltid är ute i god tid och att denna extra körning inte gjorde att jag behövde stressa. Dessutom tar det bara 5-6 minuter att köra från vårt hus och till Yddinge så det var inte som den gången då jag hade min första häst Menelli uppstallad i Falsterbo under några dagar.

Då jag skulle rida det första passet insåg jag samma sak som i morse….sadeln var kvar hemma på ridskolan. Då var det också bara att bita ihop och hoppa in i bilen fast den körningen tog typ 40 minuter enkel riktning.

Hur som helst så blev det en bra träning idag, sadelglömska och en enorm blåst till trots.

I vissa ögonblick kändes det nästan som att jag skulle slitas ur sadeln av vinden och då är man tacksam över en iskall häst som inte bryr sig om att allt runt om honom fladdrar och far omkring.

Dagens övningar bestod mest av sådant som ingår i LA:3 programmet som jag ska rida på lördag, dvs skänkelvikningar (mycket förbättrade), serpentiner i galopp (utmärkta), uppridning i galopp och halt därur (usla halter från början, mycket bättre på slutet), halt från trav (utmärkt) och trav och galoppökningar (ok respektive bra).

Birgittas och min plan är att endast träna en gång till ( i nästa vecka) för att därefter låta Archie vila från träningen under några veckor. Så duktig som han är så är han väl värd det!

Innan jag går in på dagens underbara träning måste jag berätta att jag nästan fick en hjärtattack igår.

Någon timme innan jag skulle sluta jobbet satt jag och skrev in journalanteckningar i godan ro då jag fick ett sms från en av mina hästskötare. ”Archie är tjock i det ena frambenet”!!!!!

Jag kände genast hur både hjärta, mage och hals snördes ihop, jag blev helt matt med en extremt otäck känsla i hela kroppen.

Som den tänkare jag är hann jag inom loppet av 5 sekunder tänka ut x antal tänkbara (och otänkbara) scenarion; allt från att Archie hade rullat sig på en sten till att han hade fått en senskada, att den lille hade sparkat honom eller att Elina helt enkelt hade inbillat sig.

Inbillningsscenariot var väl det som gjorde att jag inte föll ihop totalt eftersom jag närde en svag med dock förtröstansfull förhoppning om att det Elina tyckte var ”ett svullet ben” skulle vara det lilla överben som Archie fått på höger fram efter sin sårskada som jag skrivit om för ca 2 månader sedan. I ärlighetens namn är benet alltid lite tjockare kring detta överben om Archie har stått inne över natten men så fort han rör på sig är båda frambenen lika ”smala” bortsett från att det högra numera har ett litet överben.

Jag kunde inte komma till stallet fort nog, timmarna kröp fram. Jag bad tusen böner och min lättnad var OERHÖRD när det faktiskt visade sig att benet var som det alltid brukar. Jag nästan grät av glädje!

Dagens träning då!

Jodå…det var en av de mer lyckade!

Jag kom i förra veckan på att jag har ett par SUPERLÅNGA sporrar som jag av förklarliga skäl aldrig använt på Archie hittills. Sömngångaren Décima reds med dom på tävling för att i alla fall försöka väcka henne något men Archie har ju inte haft det behovet.

Men eftersom Birgitta i förra veckan sa något i stil med att jag borde ha längre sporrar för att verkligen ge en supertydlig sidförande skänkelhjälp som KÄNNS så kom jag ihåg dessa sporrar.

Jag vågade inte introducera sporrarna på tävlingen i söndags ifall jag skulle få en arg kospark som tack för en tydlig markering men idag ville jag prova.

Och det blev faktiskt riktigt bra! Skänkelvikningarna gick bättre än någonsin och Archie var inte det minsta arg. Jag har ju tidigare skrivit om att Archie ibland verkligen sätter mig fel/ snett i sadeln vid sidvärtsrörelser åt vänster och att jag får ”hoppa tillbaka” i sadeln men detta är helt borta nu.

Efter våra skänkelvikningar hade vi en längre intensiv sekvens med extremt omväxlande övningar: travökningar, galoppökningar och galoppminskningar, halter, ryggningar; allt i ett rasande tempo. Archie flög fram!

Som avslutning gjorde vi flera galoppombyten och där har polletten verkligen ramlat ner. Vi fick flera rena byten mer eller mindre direkt på hjälpen, utan spöhjälp dessutom! Jag var supernöjd och det var Birgitta också…med Archie!

Birgitta tycker fortfarande att jag är gräsligt slarvig med sitsen och hon säger att jag MÅSTE skärpa mig. Enligt henne är Archie ursnäll som byter trots en så usel ryttare :=)!

Ja, det är härligt med Birgitta och att vi kan prata så öppet och skojfriskt med varandra. Det är aldrig några sura miner, inte heller inställsamt smicker utan raka rör.

Nästa vecka blir det träning i Yddinge, insha’allah som vissa av mina klienter brukar säga (betyder ”om gud vill”).