Innan jag går in på dagens underbara träning måste jag berätta att jag nästan fick en hjärtattack igår.

Någon timme innan jag skulle sluta jobbet satt jag och skrev in journalanteckningar i godan ro då jag fick ett sms från en av mina hästskötare. ”Archie är tjock i det ena frambenet”!!!!!

Jag kände genast hur både hjärta, mage och hals snördes ihop, jag blev helt matt med en extremt otäck känsla i hela kroppen.

Som den tänkare jag är hann jag inom loppet av 5 sekunder tänka ut x antal tänkbara (och otänkbara) scenarion; allt från att Archie hade rullat sig på en sten till att han hade fått en senskada, att den lille hade sparkat honom eller att Elina helt enkelt hade inbillat sig.

Inbillningsscenariot var väl det som gjorde att jag inte föll ihop totalt eftersom jag närde en svag med dock förtröstansfull förhoppning om att det Elina tyckte var ”ett svullet ben” skulle vara det lilla överben som Archie fått på höger fram efter sin sårskada som jag skrivit om för ca 2 månader sedan. I ärlighetens namn är benet alltid lite tjockare kring detta överben om Archie har stått inne över natten men så fort han rör på sig är båda frambenen lika ”smala” bortsett från att det högra numera har ett litet överben.

Jag kunde inte komma till stallet fort nog, timmarna kröp fram. Jag bad tusen böner och min lättnad var OERHÖRD när det faktiskt visade sig att benet var som det alltid brukar. Jag nästan grät av glädje!

Dagens träning då!

Jodå…det var en av de mer lyckade!

Jag kom i förra veckan på att jag har ett par SUPERLÅNGA sporrar som jag av förklarliga skäl aldrig använt på Archie hittills. Sömngångaren Décima reds med dom på tävling för att i alla fall försöka väcka henne något men Archie har ju inte haft det behovet.

Men eftersom Birgitta i förra veckan sa något i stil med att jag borde ha längre sporrar för att verkligen ge en supertydlig sidförande skänkelhjälp som KÄNNS så kom jag ihåg dessa sporrar.

Jag vågade inte introducera sporrarna på tävlingen i söndags ifall jag skulle få en arg kospark som tack för en tydlig markering men idag ville jag prova.

Och det blev faktiskt riktigt bra! Skänkelvikningarna gick bättre än någonsin och Archie var inte det minsta arg. Jag har ju tidigare skrivit om att Archie ibland verkligen sätter mig fel/ snett i sadeln vid sidvärtsrörelser åt vänster och att jag får ”hoppa tillbaka” i sadeln men detta är helt borta nu.

Efter våra skänkelvikningar hade vi en längre intensiv sekvens med extremt omväxlande övningar: travökningar, galoppökningar och galoppminskningar, halter, ryggningar; allt i ett rasande tempo. Archie flög fram!

Som avslutning gjorde vi flera galoppombyten och där har polletten verkligen ramlat ner. Vi fick flera rena byten mer eller mindre direkt på hjälpen, utan spöhjälp dessutom! Jag var supernöjd och det var Birgitta också…med Archie!

Birgitta tycker fortfarande att jag är gräsligt slarvig med sitsen och hon säger att jag MÅSTE skärpa mig. Enligt henne är Archie ursnäll som byter trots en så usel ryttare :=)!

Ja, det är härligt med Birgitta och att vi kan prata så öppet och skojfriskt med varandra. Det är aldrig några sura miner, inte heller inställsamt smicker utan raka rör.

Nästa vecka blir det träning i Yddinge, insha’allah som vissa av mina klienter brukar säga (betyder ”om gud vill”).

I morse ville jag visa Birgitta att mina bytesförsök med Archie hade förbättrats sedan sist. För säkerhets skull sa jag ”sist tog det ju 3 långsidor innan det blev ett byte…nu tar det bara en halv långsida”.

Archie var snäll och bytte mer eller mindre direkt även om han vid ett tillfälle tog 1 travsteg innan bytet. Hur som helst så fick Birgitta erkänna att det var en förbättring även om vi givetvis är en evighet ifrån att bytet sker klockrent på hjälpen.

Sidvärtsrörelseträningen fortsatte idag och det gick väl varken bättre eller sämre än sist.

Däremot var travökningarna mycket förbättrade enligt Birgitta, kanske för att vi bearbetar bakdelen så mycket i sidvärtsrörelseträningen. Tidigare har Archie inte alls tagit i med bak när han har ökat (eller gjort försök att öka snarare) och då har det mest blivit ”spring-spring”.

Idag övergav vi för stunden det mesta av sidvärtsrörelseträningen, det börjat bli lite väl tjatigt och det kan också lätt bli så att man fastnar i det (om det inte fungerar) och inte hinner med så mycket annat.

Vi började passet i extremt lång och låg form och övergick därefter till att göra lite bakdelsvändningar. Även om vändningarna är stora så utför Archie dom bättre och bättre, det är bara lite kvickhet i bakbenen som saknas.

Skänkelvikningarna kollades som sagt av som hastigast och Birgitta konstaterade att de i alla fall är/ blir bättre och bättre.

Lite bytesförsök blev det också och tyvärr slår Archie mot spöt när jag vill förstärka skänkelhjälpen. Detta bakut-sparkande gör att jag drar mig för att klippa till honom (jag vill helt enkelt inte ramla av) även om han behöver en tydligare hjälp för att byta. Birgitta tycker att jag är gräsligt mesig men som sagt: min balans är usel och jag hade säkert hamnat i backen om Archie sparkade tillräckligt rejält.

Min plan är att fråga en kompis som är ridlärare om HAN vill sitta upp och göra några bytesförsök; det är bättre att någon som vågar gå på Archie gör det än att jag sitter och gör så att det varken blir ”hackat eller malet”.

Avslutningsvis gjorde vi några avbrott från galopp till skritt; ännu en avslöjande övning som vi inte behärskar fullt ut ännu.

Dagens träning var fokuserad på 2 saker:

att börja med att rida i lång, låg form för att riktigt lösgöra hästen och att öva på sidvärtsrörelser.

Vad gäller den långa, låga formen har Archie lätt för att låta sig placeras där. Kanske har jag just därför inte ridit så ofta/ mycket i denna form; det går ju så lätt! Men jag märkte idag att han blev mycket rörligare och kändes smidigare om jag började passet i denna form och ska verkligen skärpa mig och rida så oftare!

Sidvärtsrörelserna tyckte Birgitta var förbättrade….stora ord från min tränare som inte berömmer i onödan.

Jag har försökt att tänka på det råd som en blogg-läsare gav mig i förra veckan, dvs att verkligen ge akt på hur jag sitter i sadeln då jag vill flytta hästen sidvärts.

Tidigare har jag ofta noterat att Archie placerar mig snett i sadeln efter några stegs skänkelvikning för höger skänkel, jag har handgripligen fått ”hoppa rätt” i sadeln och så ska man givetvis inte behöva göra.

Idag fick jag inte denna känsla en enda gång!

Vad jag däremot fick var en plötslig AHA-upplevelse då Birgitta bad mig att FÖRSÖKA rida med tyglarna i en hand och använda den andra handen till att dutta på med spöt långt ner på Archies ben/ haser (så långt jag nådde).

Jag behövde verkligen inte FÖRSÖKA rida med enhandsfattning, det var mycket LÄTTARE att göra på detta vis?!?!?

Archie flyttade sig lättare åt sidan då jag höll tyglarna i en hand och jag tror faktiskt inte bara att det berodde på spöhjälpen.

Birgittas teori är att man ibland ”rider för mycket”, ger för mycket hjälper och det kan säkert stämma.

Efter denna revolutionerande upptäckt drog jag mig plötsligt till minnes att en av mina goda ridvänner hade berättat att HON hade gjort samma upptäckt för ett tag sedan.

Mailade min vän nyss för att bekräfta att jag hade uppfattat henne rätt och visst: båda tycker vi att det är lättare att flytta hästarna åt sidan med enhandsfattning!

Min väns teori är densamma som Birgittas: vi ”gör för mycket”, framför allt med innerhanden när vi håller tyglarna i vars en hand.

Mycket intressant tycker jag och jag ser med spänning fram emot fortsatta sidvärts-övningar!

Bild på en chambon ur Höökskatalogen.

Under träningen idag kunde Birgitta (tränaren, inte jag) konstatera att Archie fortfarande har mycket svårare att flytta sig för höger skänkel, equiterapeutbehandlingarna (2) till trots. Nu är det väl osäkert om man får så snabb effekt av dom i vilket fall som helst men Birgitta tyckte absolut att jag måste prova något annat än att bara rida på som vanligt.

Eftersom Birgitta även skulle önska mer rörlighet genom HELA ryggen har hon gett mig i hemläxa att börja longera med chambon och att klättra med Archie.

Birgitta tyckte att jag skulle ta några dagar nu helt utan ridning och med bara longering och se om jag märker någon skillnad. Jag ska då inte heller bara longera ”runt, runt” utan försöka att flytta Archie sidvärts i båda varven.

Ödets ironi är att jag, då jag städade ett av mina stallskåp för bara några dagar sedan såg min gamla chambon som jag haft i ca 20 år men som jag inte använt sedan Décima var unghäst, dvs för ca 10 år sedan.
”Ja, vad ska jag ha den till….den kommer jag nog ALDRIG mer att använda” tänkte jag häromdagen.

Men Birgittas tanke är säkert inte fel och hur som helst så skadar det verkligen inte att använda sig av en chambon.

Och att klättra är ju också bra för ALLA hästar, inte bara för dom som behöver stärka rygg och bakkärra. Jag började så smått redan för några dagar sedan och ska göra det 1-2 gånger i veckan framöver är min tanke.

Idag tränade vi på lite allt möjligt fast med lite fokus på att försöka få Archie att träna sig på att sätta höger bak inunder sig.
Även om han har svårt för att göra detta, i alla fall i trav så måste han ju träna/ öva annars blir han ju aldrig fysiskt starkare så att han KAN göra detta lätt.

Bland annat så fick jag börja göra skänkelvikning i trav och när det började ”ta emot” så tog jag ner honom till skritt och fortsatte rörelsen. I skritt går det mycket lättare.

Jag fick också rida en del förvänd galopp på volt (också detta stärkande), uppridningar i galopp för att kontrollera rakriktningen samt fram och bakdelsvändningar.

Bakdelsvändningarna börjar arta sig riktigt bra nu även om jag fortfarande har lite problem att ställa I rörelseriktningen (framför allt i vändningarna åt vänster). Archie vill gärna gå spikrak eller motställd.

Jag provade också att rida med ”rull-sporrar” idag, detta för att se om Archies känslighet för sporren skulle öka (tänkte ffa på skänkelvikningarna….suck…). Märkte ingen direkt skillnad och kommer att återgå till mina vanliga sporrar eftersom rullsporrarna är ganska skarpa och kan göra märken i hästen om man är fladdrig i benen (som jag tyvärr är).

I eftermiddag kommer kiropraktorn på återbesök, rapport om detta imorgon!

På söndag är det meningen att Archie ska gå både LB:2 och LA:3 för första gången. Båda klasserna går på lång bana och vi har hittills bara ridit på kort men just banans längde borde inte vålla några problem.

Vi tränade idag som vanligt på de moment som ingår i framför allt LA:3-programmet, skänkelvikning, serpentiner i galopp, halt ur galopp och travökningar.

Jag vill inte påstå att kvalitén på något av ovanstående var den bästa men det bör duga för godkänt resultat.

Framför allt serpentiner i galopp har alltid varit mitt ”paradnummer” med alla hästar och även Archie gör dom ganska bra redan men det går att få till ännu mer samling om man anstränger sig. Risken är dock att jag får ett avbrott till trav och jag vill samla FÖR mycket så än så länge försöker jag att bara ”rulla på” i lagom friskt tempo och inte samla så mycket.

Skänkelvikningarna är som de är; Archie har svårt att gå åt sidan i trav med bibehållen bjudning och det är förhoppningsvis ”bara” en styrkegrej som kommer att förbättras.

Vad gäller halter ur galopp så fick jag till slut göra några ganska bryska sådana då jag med ”vanlig ridning” bara får en häst som vräker sig framåt på bogarna och med ”tusen ton” i händerna. Även detta är förvisso till viss del en styrke-grej men jag VET att Archie kan bättre och det bevisades också efter några abrupta stopp. DÅ kunde han plötsligt stanna med bakbenen mer inunder sig och utan att det kändes som att jag hade bly i händerna.

Det var precis samma sak då jag började lära honom halt ur trav, Archie ville bara vräka sig framåt-neråt och det var inte alls en angenäm känsla.

Ja, ja…vi får se vad som händer på söndag. Antingen går han bättre än idag, eller sämre, eller likadant :=)!

Kiropraktorn ska komma om några timmar; rapport om DET kommer imorgon!

Vi tragglade vidare med skänkelvikningarna och Archie var idag svårare att flytta för vänster än höger skänkel vilket på sätt och vis var glädjande eftersom det annars ”alltid” är sidoförflyttningen för höger skänkel som brukar vara problemet.

Annat vi övade på var att vända rätt upp i galopp, halter, ryggningar och trav och galoppökningar.

Vi pratade om helgens tävling och de tävlingar jag har inplanerade samt om det faktum att vissa träningar kommer att äga rum i Yddinge i sommar.

Birgitta tyckte att Archie gott kunde få lite ledigt i sommar och det har jag redan planerat, bland annat en vecka i juli då jag och min man är på Mallorca. Jag tror mer på flera kortare viloperioder än en lång sammanhängande, då hinner hästen inte tappa någon kondition och/ eller bli fet och ”hängbukig”.

Nu tror jag i och för sig inte att Archie har några hängbuks-anlag, förra årets många timmars betande i Yddinge i 5 veckor märktes inte alls trots att han även hade fri tillgång på ensilage och åt något kilo havre.

Även för tillfället äter han mycket kraftfoder och hö + ensilage utan att han är tjock vilket jag tycker är mycket bra eftersom jag svårligen skulle kunna neka honom att äta, jag som själv ÄLSKAR mat :=)!

På lördag var det meningen att jag skulle rida både LB:1 och LA:1 hos en grannklubb men jag kunde, då startlistan publicerades igår, konstatera att jag var 18:e reserv till LB:1 = högst osannolikt att jag kommer med.

Således inriktade vi oss på LA:1-programmets rörelser idag, mest skänkelvikning och förvänd galopp.

Birgitta tyckte att Archie såg superfin ut idag, jag hade inte riktigt sååå bra känsla som det uppenbarligen såg ut men Birgitta är en hård lärare som aldrig skulle berömma ”bara för att”.

Jag diskuterade mina tankar om att anlita en kiropraktor till Archie med Birgitta. En kvinna kommer till stallet då och då och behandlar några av hästarna och alla hästägarna har varit nöjda.

Själv har jag, vad som känns för mig som en SUND skepsis mot alternativbehandlare. Man kan inte svälja allt med hull och hår och det finns mycket outbildat folk som springer runt i stallen och tar hutlöst betalt för att att komma med självpåhittade, luddiga diagnoser som vissa hästägare i sin tur sväljer som gapande fågelungar utan att ifrågasätta det minsta.

Jag har dock pratat en del med just denna kvinna, sett henne i arbete och de hästar hon behandlat så det känns som att det VÄRSTA som kan hända är att en behandling kommer att kännas som ”pengarna i sjön”. Det bästa som skulle kunna hända, och som är anledningen till att jag överväger en konsultation är att Archie får lättare att flytta sig för höger skänkel.

Jag har i flera blogginlägg kommenterat hans svårighet/ ovilja att gå undan för höger skänkel, framför allt på voltspår och i skänkelvikning i trav. I skritt går det utmärkt men så fort jag vill att han BÅDE ska trava och gå åt sidan så känns det svårt.

Om detta beror på något fysiskt ”fel” hos Archie, att jag ger fel signaler, sitter fel eller gör något annat tokigt eller det helt enkelt bara har ”låst” sig för oss: ja, det är det jag skulle vilja komma underfund med. Möjligheten finns ju också att Archie idag flyttar sig så mycket som han för stunden fysiskt förmår (utan att det behöver vara något fel på honom) , att han helt enkelt inte är tillräckligt stark?

Som sagt: kan dessa grubblerier klargöras genom ett kiropraktorbesök så kanske det är det jag ska satsa på?

Idag kom jag ihåg att ta med mig en longeringspisk till ridhuset, något jag tänkt på tidigare men glömt bort och inte kommit på förrän jag väl suttit på hästen.

Min tanke var att se hur Archie skulle reagera om tränar-Birgitta ”hjälpte till” med pisken från marken i olika rörelser, tex sidvärtsrörelserna som ju kan vara lite sega att genomföra, ffa åt vänster (för höger skänkel).

Jag har provat denna med-hjälp tidigare och måste säga att jag tycker att den kan vara bra och berättigad ibland även om hästen givetvis inte ska lära sig att ”jaha, nu står det någon på marken och piskar på, DÅ måste jag skärpa mig men så fort den personen försvinner kan jag falla i sömn och göra som jag vill igen”.

Jag fick den respons jag hade hoppats på: Archie blev genast mycket snärtigare i steget så fort Birgitta klatschade till med pisken en gång och sedan var det en fröjd att rida travökningar :=).

Skänkelvikningarna och framför allt sidvärtsförflytting på volten för höger skänkel gick INTE bra. Av någon anledning tror jag vi/ Archie har låst oss/sig där men jag vet inte riktigt varför.

Har provat att flytta Archie i sidled vid tömkörning och då går det lika lätt åt båda hållen men ibland då jag ska göra det uppsuttet så blir det protester åt vänster, särskilt om jag försöker att verkligen tvinga honom åt sidan. Då börjar han nästan undantaglöst att galoppera i stället eller så slår han mot spöt om jag använder det.

Om jag kräver mindre tvärning och mer ”smyger” åt sidan går det bättre och under vissa träningspass går det helt utan problem men ibland så blir det som sagt som förgjort.

Serpentiner i galopp har jag bara ridit vid 2 tidigare tillfällen men detta gör Archie fullständigt okomplicerat och utan att försöka slå om eller tappa balansen. Skönt! Men så har serpentiner i galopp också alltid varit lite av ett paradnummer för mig, liksom allt som har med förvänd galopp att göra (till skillnad från bytena…suck..).