Ännu en i en rad av flera korta arbetsveckor har passerat- härligt!

På hösten är det mer tunnsått med sådan lyx men då brukar jag i gengäld ta en semesterdag i veckan i ca 10 veckor- förhoppningsvis kan jag göra samma sak i år.

Vickes igångsättning går än så länge planenligt, nu travar jag nog 15 minuter om dagen och har också galopperat några kortare sträckor.

Jag försöker att ta en dag i taget och inte planera för mycket för framtiden- det brukar ändå sällan bli som man har tänkt sig.

Eftersom vårt lilla stall har genomgått en hel-styling och bokstavligen målats från golv till tak har Vicke och en annan häst stått i anläggningens uteboxar vilket jag tror att i alla fall Vicke har uppskattat.

Den andra hästen var förvånande nog en liten ”cry-baby” som blev lite upprörd varje gång jag red iväg med Vicke medan min gosse har tagit det hela mer med ro.

Nu är dock ordningen återställd och alla hästarna har flyttat tillbaka till det ordinarie stallet.

Vädergudarna har varit med oss för det mesta- det har varit soligt och varmt nästan hela veckan men det har också kommit välkommet regn.

Än har jag inte börjat räkna ner eller längta till min semester, jag tycker att denna tiden på åren ändå är den bästa så det känns inte så betungande att jobba.

Ja, det är väl bara att inse att sommaren har kommit för att stanna- egentligen tycker jag faktiskt bäst om att längta TILL den och njuta av härlig vår under tiden men givetvis är årstiden som sådan, med ”rätt” väderlek (läs sol och värme) tusen gånger att föredra framför höst och vinter för min del.

Som jag brukar tjata om varje år är dock ett litet smolk i glädjebägaren att det blir så förbaskat hårt i marken samtidigt som jag varken kan eller vill rida i ridhuset så det är lite meckigt med att hitta bra underlag att rida på.

Fortfarande travar jag på sin höjd sammanlagt 10 minuter per ridpass uppdelat på 4-5 gånger och galoppen är inte återintroducerad än.

Vicke känns fin och snäll och går lätt att sitta på så jag kan inte klaga utan nu är det ”bara” att öka träningsmängden pö om pö och hoppas på det bästa.

För egen del jobbar jag på som vanligt och har ungefär en månad kvar till min semester.

Jag njuter som sagt verkligen av att det är både ljust och varmt ute- min lust att göra saker ser helt annorlunda ut på sommaren mot när det är vinter.

Ännu en vecka med en ledig dag förutom helgen har passerat- härligt!

Och i takt med det fina vädret sjunker antalet läsningar som alltid på denna tiden av året och det förstår jag, man sitter nog hellre och läser bloggar när det är kallt och otäckt än när man kan tillbringa så många extra-timmar utomhus.

Jag brukar inte ta någon bloggpaus men kanske blir det inte lika många åsiktsinlägg som vanligt framöver- vi får se. Alla inlägg för DENNA veckan är skrivna i alla fall så ni kan slappna av så länge 🙂 .

Annars började jag veckan med att åka och provrida en häst för eventuellt lån- hur det blir med den saken vet jag dock ännu ingenting om eftersom även andra ska provrida och ägaren ska fundera.

I torsdags blev Soya friskförklarad från lunginflammationen hon drog på sig för 14 dagar sedan.

Det var så klart en lättnad- tänk om även epilepsi gick att bota!

Vicke har äntligen fått börja trava och det är ju så klart ett steg i rätt riktning och känns jättebra.

Jag försöker att verkligen leva i nuet och uppskatta våra hittills jättefina uteritter utan att låta tankarna varken nudda vid hur mycket vi ”förlorat” de 3 senaste månaderna eller vad som kanske kan hända framöver.

Den gångna veckan har mestadels bestått av sol och värme även om det har blåst en del också. Men så länge solen skiner distraheras man ganska mycket av strålarna och då stör inte vinden på samma sätt som när det är grått och regnigt.

Vicke har tillbringat många sköna timmar ätandes gräs och det verkar han uppskatta mycket.

Han har en helt annan förmåga att slappna av i hagen än vad Kreon hade- den sistnämnde blev ständigt distraherad om hästar togs in eller ut från hagarna och då hade han svårt att komma till ro vilket jag tyckte var ganska jobbigt.

Hagen ska ju vara en viloplats tycker jag och även om jag förstår att man inte kan förvänta sig att hästarna ska stå som statyer så var det tråkigt att se Kreon som liksom alltid var redo att bli intagen och också kunde börja vanka av och an när det började närma sig intag.

Vicke önskar jag faktiskt skulle vara just en staty i hagen då jag är ganska hysteriskt orolig att han ska trampa av sig en framsko igen men samtidigt så måste han ju få vara häst och röra sig.

Och VORE han en staty i hagen, 7 år gammal skulle det nog vara lite oroande- det är ju trots allt inte ett helt normalt beteende.

Vår snälla stallägare har i alla fall gjort vad han har kunnat för att försöka förhindra för mycket ruscher i hagen- han har delat en av de ordinarie hagarna till 2 mindre som Vicke alternerar mellan och även om Vicke så klart kan springa även på den mindre ytan så känns det ändå säkrare på detta viset ur tappsko-synpunkt.

Sedan kan man (tyvärr) inte gardera sig mot allt men med den mindre ytan och stora boots på frambenen hoppas jag att skorna ska sitta kvar.

Annars skrittar vi på som aldrig förr höll jag på att säga och jag räknar sedan länge dagarna tills vi kan börja trava.

Fick JAG välja skulle jag aldrig mer skritta ut en meter efter denna konvalescens utan rida dressyr i ridhuset 8 dagar i veckan ha ha….

Som jag redan har nämnt flera gånger är jag i alla fall mycket tacksam över att Vicke är så vettig att skritta på- än en gång jämför jag med Kreon för vilket denna konvalescens hade varit en ständig kamp med undertecknad där i alla fall mina krafter, såväl psykiska som fysiska hade prövats onödigt hårt i en redan pressad situation.

För Soyas del började veckan med ett besök på djursjukhuset i Malmö då jag misstänkte att hon hade fått lunginflammation, precis som förra sommaren.

Veterinären verkade initialt inte hålla med men en lungröntgen bekräftade mina farhågor även om Soya inte hade hunnit bli på långa vägar så sjuk som förra året.

Jag tyckte redan efter 5 dagar med antibiotika att hon verkar helt återställd men ett återbesök i slutet av veckan med ny röntgen får visa om jag har rätt eller inte.

Den första halvan av den gångna veckan fick jag ta det väldigt lugnt med Vicke pga hans avtrampade sko men tack vare ett enklare hovskydd som jag köpte på Hööks i måndags kunde jag i alla fall leda honom i ridhuset i 20 minuter om dagen.

Sedan skon väl kommit på plats har jag skrittat uppsuttet och är nu uppe i hela 40 minuter om dagen.

Det vackra och mestadels soliga vädret har tillåtit utomhusridning alla dagarna och det är så klart att föredra- dels ur igångsättningssynpunkt där ridning ”rakt fram” förordas och dels ur ”variationssynpunkt”- så mycket variation när man skrittar runt på fyrkantsspåret i ett ridhuset är svårt att skapa 🙂 .

Som ni har kunnat läsa om har jag ett nytt ”offer” i stallet att överösa med gos- anläggningens hingstföl som ännu är odöpt.

Ni har i alla fall gjort vad ni har kunnat för att bidra med namnförslag och jag har skrivit upp alla på vår anslagstavla tillsammans med de namn som stallfolket tycker att pojken ska få.

Jag lovar att rapportera vad valet slutligen föll på 🙂 .

Som nämnts har veckan mestadels innehållit vackert väder och det är i alla fall hos mig väldigt uppskattat med den mycket tidiga sommaren.

Nu har till och med jag lagt undan både långkalsonger och termobyxor och också skrittat ut i t-shirt vid några tillfällen. De´ ni!

Början av hästveckan innehöll väl inte så mycket mer än hagvistelser och avborstningar för Vickes del och han verkar ta sin långvariga vila med ro.

I fredags fick jag börja skritta honom och kunde i den vevan också konstatera att han av någon anledning står med svullna ben runt om.

Svullnaderna går ner när han skrittar, han har ingen feber och verkar i övrigt inte sjuk (som av någon infektion) .

Skrittandet har gått fint de 2 dagarna jag kunde ägna mig åt detta- på söndagen var det dags för ett nytt bakslag i form av en avtrampad framsko = ingen mer ”motion” förrän ny sko kommer på den hoven vilket enligt hovslagaren blir på torsdag.

Vicke är ju väldigt sulöm så att skritta utan sko när han redan har varit skadad så länge känns inte som ett bra alternativ utan han får tvärtom inte ens gå i sin vanliga hage nu tänker jag utan får stå i en sjukhage.

Mitt mående pendlar väldigt mycket och har gjort ända sedan Vicke skadade sig vilket är snart 3 månader sedan (klarar knappt av att tänka på att det har gått så lång tid….).

I perioder är jag jätteorolig och mår fruktansvärt dåligt av att jag fortfarande känner puls i det skadade benet och i mina värsta stunder känns alltihop så hopplöst att jag ser framför mig exakt det scenario jag var så rädd för skulle bli med Kreon; att hästen vilar, vilar och vilar och sedan konstaterar ”man” trots det att det inte går att få den varaktigt ohalt i alla fall.

Andra (mycket kortare) stunder är jag hoppfull och tänker att det mesta läker med tiden och slutligen finns det timmar/ dagar då jag känner att jag verkligen inte orkar bry mig över huvud taget- jag är liksom tömd på känslor så även om jag kanske ”borde” tex gråta så…tja…ids jag som sagt inte ens bry mig längre.

Ja, så är läget just nu.

Väldigt tråkigt att jag inte har hittat någon häst att låna också- DET hade säkert livat upp mig en hel del för jag tänker ju också att jag kommer att ”tappa” hur mycket som helst av ridningen om jag ska vänta i tusen veckor till för att se varthän det barkar med Vicke.

Ja, 500.000 dollar cash hade onekligen förhöjt min vecka otroligt mycket- tyvärr fick jag nöja mig med att 3 dagar i rad vinna 30, 30 och 60 kronor på Triss- pengar som gick till nya lotter och som slutade som det brukar-”man” förlorar rubbet, i mitt fall dock bara de ursprungliga 30 kronorna.

Nu låter det som att jag är världens lott-köpare vilket jag VERKLIGEN inte är- det var enbart det faktum att det var vinst på lotterna som gjorde att jag tog nya.

Nej, ska man tjäna pengar får man nog förlita sig till hårt arbete snarare än TUR- så har det alltid varit i mitt liv i alla fall.

Tur eller inte så var Vicke i alla fall ohalt vid veterinärbesöket i torsdags och det var så klart en stor lättnad även om jag redan veckan innan hade sett honom springa några ohalta varv i hagen så jag blev liksom inte förvånad.

Nu väntar en låååååång igångsättningsprocess och hade jag bara till 100 % vetat att den skulle göra att Vicke framöver inte får problem med den nu sedan länge påverkade hovleden hade jag dansat fram.

Tyvärr ”sägs det” att just hovleder är knepiga och att hälta kan komma tillbaka så vi får väl se vad som händer framöver.

Just nu orkar jag faktiskt inte oroa mig för det- blir hästen halt igen får jag ta det bekymret då- nu är det ”bara” nedräkning till när jag kan börja skritta (i slutet av veckan), trava (om en månad) och rida för fullt (om 2 månader).

I dagsläget gäller det att se till att Vicke inte blir fet som en tunna (jag har till min stora sorg fått dra ner på hans ensilage men måste tänka att det är för hans eget bästa) och hoppas att han håller sig fortsatt snäll när det är dags att sitta upp.

Jag får också hoppas att den nya skoningen med sulor fungerar och att inte dessa varken trampas av eller påverkar hoven negativt.

Heron hade dock sulor ganska länge utan bekymmer så vi får hoppas att det blir samma sak för Vicks.

Messy betar vidare och är i gott sällskap med sina 2 kompisar så henne bekymrar jag mig inte det minsta för i alla fall.

Det ska bli spännande att se hur vårt arbete kommer att fortskrida till hösten.

Jag söker ju som ni vet ytterligare en häst att låna på längre eller kortare tid och just nu står det stilla på det området.

Även om JAG tycker att det är en bra deal att få sin häst riden, tränad och tävlad för relativt små pengar (stallhyran på 2500 kronor)  så är jag om inte av andra orsaker utkonkurrerad av tex det faktum att det nu går att släppa hästarna på bete = ännu billigare lösning för den som av olika anledningar inte kan eller vill rida.

Så jag har inte för stora förhoppningar att hitta en häst på detta vis och vill inte heller själv stå med 2 stallhyror men dyker det upp en häst vore det väldigt roligt. Vi får se helt enkelt!

Jag förstår om ni börjar tröttna på bloggen där ingenting händer mer än att jag är ute och går med min lilla häst men som ni vet finns det inget jag kan göra åt den saken- tja…möjligen skulle jag kunna sluta att skriva om eländet.

Veckan har alltså för Vickes del bestått av enbart hagvistelse den första halvan och hagvistelse OCH promenader i närområdet från och med torsdagen.

Jag har haft Soya med mig som sällskap så att det i alla fall har känts lite mer meningsfullt att vandra omkring men att vara ute och gå är inte min melodi i sak- det ska sägas.

Givetvis räknar jag nu ner timmarna…förlåt…jag menar DAGARNA till återbesöket som är planerat till på torsdag.

Messy har fått sommarlov och går med sin 3-åriga syster och ett annat 2-årigt sto i en gräshage vid anläggningen dygnet runt.

Inom kort åker de till ett ”riktigt” bete men jag planerar att ändå titta till henne då och då så att hon inte glömmer sin ”alfa”.

Jag tycker att ihopsläppet med de två andra tjejerna verkar ha gjort Messy väldigt gott- hon har varit så kelig och glad alla gånger jag har hälsat på i hagen.

Det känns som att sommaren har kommit rekordtidigt i år när man kan ha hästar ute dygnet runt- kanske kommer det ett bakslag (läs: kallare väder) men det är bara att njuta så länge det varar.

På tal om att njuta så länge det varar fick jag njuta av att Soya varit anfallsfri från sin djävulska sjukdom i 2 månader men igår var det dags igen. Ett lindrig anfall dock och det får man väl vara tacksam över.

Under den gångna veckan, i onsdags närmare bestämt, fick jag svar på den magnetröntgen som gjordes veckan innan.

Vickes ”problem” sitter i hovleden enligt både den veterinär som gjorde röntgen och en konsulterad veterinär i Tyskland.

Eftersom jag alltid vill ligga steget före om jag kan hade jag redan veckan innan utlåtandet bokat en veterinärtid till på torsdagen så det var bara att lasta Vicks i transporten och köra iväg honom för behandling av hovleden.

Denna är nu sprutad med cortison och dessutom ska Vicke få 7 pasta-sprutor med Equioxx hemma.

Ordinationen är enbart hagvistelse i en vecka och därefter även promenader för hand tills det är dags för återbesök 2 veckor senare.

Jag tycker att det känns mer hoppfullt nu när Vicke är så noga genomgången och jag slipper spekulera kring tex ligamentskador som kan ta många månader på sig att läka även om denna skada är tråkig nog.

Det har gått 2 månader sedan hältan dök upp och jag vågar inte ens tänka på när vi ska kunna vara igång på den nivå vi befann oss då.

Messy har inte jobbat så där jättehårt i veckan- jag tycker som jag redan nämnt tidigare att hon är väl ”framme” för sin ringa ålder (hon har inte ens fyllt 1  år) och då räcker det jag har gjort med henne.

Däremot hade vi vår första riktiga kraftmätning i veckan och även om det inte var roligt att stå och försöka övertala en tjurig åring att ”spolspiltan som du gick så lätt in i för 2 dagar sedan kommer inte att äta upp dig om du går in i den idag också” så hoppas jag att det kom något bra ut av det hela.

Jag vill verkligen inpränta i Messy att jag inte bara är hennes ledare utan också att hon inte ska tvivla när jag vill att hon ska göra något- hon ska känna sig trygg med det jag vill.

Efter vår ”dragkamp” har hon gått in i spolspiltan vid 2 olika tillfällen på ett utmärkt vis och det gör mig glad eftersom jag vet hur lätt det är att något, vad det än må vara, blir liksom en ”grej” som kan vara svår att komma över i framtiden (lastning som gått fel är ett utmärkt exempel).

Vädret har under veckan mestadels varit behagligt och soligt och det är verkligen uppskattat av mig i alla fall- hoppas det fortsätter så!

Tja…vad ska jag säga vid det här laget….mer än att ÄNNU en vecka med en skadad häst har förflutit.

Fortfarande vet jag inte vad som felas djuret och fortfarande känner jag puls i hans vänstra framben mer eller mindre konstant.

Jag är så less, så less så det finns inte ord för det men vad hjälper det? Inte ett smack.

Jag har inga pengar att köpa en häst till (vilket jag nog trots allt hade gjort om jag haft ekonomi till det) utan får bara hoppas på att den fina (men underförsäkrade) jag har ska bli ridbar inom överskådlig framtid.

I tisdags utfördes ju en magnetröntgen och det är i alla fall ett steg mot någon form av visshet hoppas jag men tyvärr vet jag ännu inte resultatet och bara det stressar mig enormt.

Jag FÖRSÖKER verkligen att intala mig att en halt häst trots allt är ett i-landsproblem och hade jag själv drabbats av någon svår sjukdom hade nog Vickes hovömhet tett sig som ett skämt i jämförelse men ni vet ju hur vi hästmänniskor är- det tar ändå hårt på oss när djuren inte är friska.

Nåväl, jag ska inte trötta er med mitt neggo-snack…som nämnts nyttjar det ingenting till.

På den positiva fronten tycker jag att Messy utvecklas fint- jag har longerat henne 2 gånger och det gick över förväntan.

Det börjar bli  dags för bete för henne och jag har väl inte planerat in så där jättemycket mer som vi ska träna på- icke att förglömma är hon ju inte ens 1 år gammal.

Men visst; även små hästar måste kunna vissa basic-grejer men det tycker jag att hon klarar fint nu.

Är lätt att ta i hagen, att gå med in och ut ur stallet, kan stå uppbunden och bli borstad medan hon står stilla.

Och framför allt är det en enorm ego-boost att ha en liten varelse som gnäggar högt bara hon ser mig. Det var några år sedan nu- både Heron och Décima uttryckte gärna högt och tydligt sin förtjusning över undertecknad medan djuren därefter har varit lite mer dämpade på den fronten.

Vet inte vad mer jag ska berätta om veckan- kanske har det hänt en hel del mer som jag liksom har förträngt i min depp-dimma, inte vet jag.