Ja, den känslomässiga berg och dalbanan som jag har befunnit mig under väldigt många veckor nu bara fortsätter…..

Jag känner mig i perioder fullständigt dränerad på all energi och skulle bara vilja ligga i sängen dygnet runt men vem kan kosta på sig det?

Tack och lov är jag i grunden en otroligt psykiskt stark människa så jag biter ihop, går till jobbet, sköter allt som måste tas hand om osv men jag är väldigt ”o-glad” för det mesta.

Anledningen är så klart min oro kring Vicke som inte har avtagit det minsta under de gångna veckorna- tvärtom.

Att en häst har (förstärkt) puls i benet i 7 veckor, inte konstant men av och till och egentligen utan logik (ibland av att stå stilla, ibland av att röra sig) talar om inget annat för att ”något” utspelar sig i hoven- frågan är bara VAD?!?!?!

Trots att Vicke känns ohalt på fast/ hårt underlag så står det ju för något att han känns vrålhalt när underlaget är det minsta lilla ojämnt och djupt men som sagt; vi vet inte varför.

Nu har vi kommit så långt att försäkringsbolaget har godkänt en magnetröntgen och denna ska utföras på tisdag.

Jag hoppas VERKLIGEN att den ska ge mig svar och då givetvis ett svar som känns bra.

Även om jag vet att det är otroligt dumt att ”måla fan på väggen”, gå händelserna i förväg osv så kanske jag ändå inte kan klandras för att jag får mycket ”deja-vu-tankar”; ni vet ju vad jag gick igenom med Kreon förra våren och så mycket påminner mig om detta.

Nåja, nog tjafsat om detta….

Jag har trots mycket deppighet ändå funnit ljusglimtar i tex hanteringen av Messy- den lilla flickan har verkligen fått en liten plats i mitt hjärta.

Jag har ju alltid varit lite extra förtjust i ”bebis-djur” och när hon lägger sitt huvud på min axel eller ”bara” vrålgnäggar glatt när hon ser mig smälter jag- hon är fortfarande väldigt mycket en enmanshäst vilket är ett av målen att ändra på men det ÄR lite kul att vara ”utvald” (även om jag så att säga har ”tvingat” mig på henne).

Som jag redan nämnt är jag glad att hon är sto, fux och hoppstammad- allt jag inte vill ha *SKRATT*!

Veckans höjdpunkt var ”givetvis” veterinärbesöket i tisdags där Vicke travade helt felfritt och vi därmed fick klartecken att fortsätta den igångsättning i trav jag hade påbörjat veckan innan.

Och på den vägen är det.

Vi travar rakt fram utomhus eller runt fyrkantsspåret på utebanan/ i ridhuset i kanske sammanlagt 15 minuter om dagen och har också galopperat någon enstaka minut i 2 dagar.

Vicke går i liten hage där jag aldrig ser honom springa så förhoppningsvis blir det bara min kontrollerade motion som benet ”utsätts” för  än så länge.

Under den gångna veckan har ni också fått stifta bekantskap med den snart 1-åriga Messy, ett fuxsto efter Messenger som står på vår anläggning.

Min tanke är att pyssla lite med henne innan betet runt mitten på maj och därefter fortsätta jobba med henne tills hon blir såld eller något annat händer som gör att våra vägar skiljs åt.

I dagsläget handlar det om att kunna leda Messy på ett lätt sätt, att ha henne uppbunden på gången, ta av och på grimman, borsta och lyfta alla 4 benen och än så länge är det väl bara bakbens-lyften som inte fungerar optimalt även om det går bättre än förväntat. Men jag är för rädd för att bli sparkad för att bara grabba tag i ett ben och hålla emot- den tekniken har jag aldrig behövt utveckla under mitt hästägarskap.

Jag arbetar också enligt modellen ”vänlig men bestämd och konsekvent- mycket kärlek, en del godis men också en smäll om det behövs”- det konceptet har fungerat för mig i många år och då brukar man inte heller behöva ge den där smällen.

Tycker ni att det är helt ointressant att läsa om så unga hästar får ni helt enkelt scrolla förbi dessa delar av mina inlägg- själv tycker jag att det är väldigt roligt med ”bebis-djur” vare sig det handlar om hundar, katter eller hästar.

Ja, nu är det vår på allvar tycker jag även om morgnarna fortfarande kan vara ganska kalla.

En dag när jag körde till stallet vid 6-tiden var det till och med en minusgrad men dagstemperaturerna har flera dagar överstigit i alla fall 10 grader och hela helgen har det bara varit sol, sol och ännu mera sol.

Om det inte vore för att Vicke är helklippt gissar jag att jag hade drunknat i långa, otäcka hästhår men nu behöver jag bara skymta lite spår av hans päls under schabraket- det räcker utmärkt för mig!

På tisdag är det dags för återbesök hos veterinären med Vicke och det är nog allt jag har att säga om den saken for now.

De senaste 5 veckorna har varit en sådan känslomässig berg och dal (mest dal)-bana och jag har varit så deppig att jag känner mig helt dränerad på känslor.

Om jag hade fått en krona för varje gång jag har ältat Vickes hälta hade jag tveklöst varit mång-miljonär och jag vet ändå inte vad det var som hände när han blev halt vilket är väldigt frustrerande.

Hade man säkert vetat vad som orsakade hans hälta hade man kanske, i alla fall i teorin, kunnat förhindra att samma sak händer igen.

Jag har i alla fall suttit i sadeln hela veckan och vi har både ridit ut, varit i ridhuset och på vår grus-utebana.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen; Vicke är väldigt snäll och har inte visat en antydan till att fara i luften eller på annat sätt ”bära sig åt” och det är ju tacksamt efter mina år med Kreon.

Honom fick jag ju för mig att jag skulle bota från hans ”idéer” vad gällde uteridningar sista gången hans sattes igång innan han blev så att säga definitivt halt vilket resulterade i att jag red ut VARJE dag i flera veckor och det kostade på ska ni veta.

Att varje dag ha samma diskussioner trettioelva gånger om att inte stanna och backa och kasta sig hit och dit- blääää…..

Fast de sista gångerna vi red ut så GICK det faktiskt bra bokstavligt men som sagt; det var jobbigt.

Nåja…det är historia nu och lärde mig ändå en del som jag säkert kommer att ha nytta av under resten av mitt ridliv.

För övrigt hoppas jag att ni det fina vädret till trots fortsätter att läsa, kommentera och bidra med inlägg precis som ni gjort i alla år!

Idag är det 4 veckor sedan Vicke blev halt och jag vet fortfarande inte säkert vad det är med honom så att säga.

Hältan är bättre än då vi var hos veterinären för 2 veckor sedan och syns bara i höger varv och på hårt underlag. På utebanan eller i ridhuset svävar hästen fram men att det ÄR något vittnar om inte annat den förhöjda pulsen i benet om.

Både jag och andra spekulerar- på gott och ont.

Jag tror inte att det är en tillfällighet att jag nu har fått mig serverad ganska många historier både IRL och via nätet om hästar som under våren och på grund av leriga/ blöta hagar har varit både sulömma, haft hovbölder och blödningar.

”Straffet” för den korta vintern utan snö och kyla?

Vad jag är mest rädd för är att det trots allt ligger en hovböld gömd någonstans och andra har vittnat om att det mycket väl kan vara så, fast det har gått så pass lång tid.

Ligamentskada är ju annars det mest troliga och jag har gjort en del förfrågningar hos olika veterinärer kring HUR man kan se en eventuell sådan.

En magnetröntgen lockar inte som första alternativ eftersom man som djurägare (i alla fall om man har hästen försäkrad hos Folksam) får betala en stor del av kalaset själv men finns det inga andra alternativ så får det givetvis bli så.

Återbesöket är inte förrän den första april och jag har hela tiden och med min svarta humor tänkt ”hoppas det inte blir ett april-skämt”.

Medan vi inväntar veterinärbesöket skrittar vi på, 35-45 minuter per dag och det går i alla fall utmärkt.

Ännu en vecka som rusat förbi!

Jag inledde den med ett besök hos ”min” veterinär efter att ha velat lite fram och tillbaka kring hur jag skulle göra.

Å enda sidan talade allt för att Vicke ”bara” har en blödning i hoven och att han dessutom kanske också har vrickat sig men jag kände att jag inte skulle få någon ro i kroppen förrän han hade kollats upp ordentligt.

Efter många röntgenbilder från alla håll och kanter samt ett böjprov och bedövning som verkligen bekräftade att hältan kommer från hoven kändes det bättre och ännu bättre är det givetvis att Vicke såg ohalt ut redan i torsdags.

Annars har den lilla hästen tillbringat hela veckan enbart gående i hagen, ordinationen är att han ska skritta hela denna veckan och därefter trava tills återbesöket 1 april.

Jag ser att all lera vi haft i våra hagar länge har gått hårt åt Vickes framhovar- de var tidigare mycket fina men har nu fransat upp sig en del så frågan är om jag även kommer att få tappskobekymmer inom kort.

Nåja, en sak i taget…..

Nu ser jag fram emot att skritta och som jag har nämnt tidigare finns det mycket man kan hitta på även i denna gångart (sagt av den som annars aldrig tränar på ”saker” i skritt….) så vi ska nog få tiden att gå.

Och bara att få sitta på sin häst känns jättebra- jag har fortfarande inte glömt tex Kreons gräsligt långa vila i sjukhage.

På tal om Kreon förresten….jag fortsätter att kalla Vicke för hans namn och igår när jag ombads att skriva Vickes namn på en foderspann hann jag skriva KRE innan jag förstod vad jag höll på med?!?!?!? Otroligt,,,,

Annars har vädret varit näst intill fantastiskt fint alla vardagar medan helgen däremot var ganska bedrövlig på den fronten.

Hela lördagen stormade det så att vi inte ens vågade släppa ut hästarna och söndagen inleddes med världens ösregn i flera timmar.

Men bara vetskapen att det nu är VÅR gör att det känns lättare att uthärda lite väder-motgångar även om långkalsongerna får hänga med ett tag till 🙂 !

Jaha, ännu en eländig vecka ur hästhänseende har passerat.

Jag hann rida ett tredje dressyrpass i måndags morse innan jag försiktigt hoppfull avbokade den eftermiddagens veterinärtid.

Ni kan ju tänka er hur bedrövad jag kände mig när jag kommer till stallet tisdag eftermiddag och kan konstatera att Vicke ser halt ut igen.

Fredagens hovslagarbesök visade en blödning i hoven, under vänster-skon, någon böld har dock inte hittats.

Vicke har fortsatt förstärkt puls i benet, är ohalt på mjukt underlag men linkar om man longerar på asfalt eller grus.

Själv känner jag mig less och allt annat än glad medan Vicke tack och lov verkar vara vid gott mod.

Han äter som vanligt, är snäll att hantera och sitta på- det är ju tur att man inte sitter med knäpp-Kreon i detta läget i alla fall.

Eftersom en Ullareds-resa var planerad sedan länge och jag inte skulle åka dit ensam fick jag försöka att lämna mitt deppiga humör hemma och göra det bästa av dagen i onsdags.

Det blev en hel del trevliga fynd som ni har kunnat se på bloggen och jag var nöjd med mina inköp.

I helgen kom våren ”på riktigt” till min del av Sverige och det har verkligen varit härligt med värmen och solen som har strålat.

Nu tror jag inte längre att det kommer något ”bakslag” i form av snö eller rejäl kyla- hoppas jag har rätt!

Om flera veckor börjat på BÄSTA vis med ett härligt dressyrpass på Vicke direkt på måndag morgon så upplevde jag den diametrala motsatsen i måndags- en häst som tog några linkande steg ur boxen och som visade hälta vid kontroll.

De som känner mig vet vilken enorm påverkan dylika scenarion har på mitt mående så den gångna veckan har varit tämligen dyster.

Jag har varit i stallet alla vardagsmorgnar och kollat hält-status och redan på torsdag morgon tyckte jag att de enstaka ”knickiga steg” jag sett tidigare var borta.

Min hovslagare besökte oss i fredags eftermiddag och tyckte att Vicke reagerade för tryck med visitertång även om han var ohalt och sedan dess har jag hunnit rida i ridhuset både i lördags och i söndags.

Jag ska rida ett tredje pass innan jag bestämmer mig för om jag ska åka på det veterinärbesök jag bokade i tisdags och det beslutet fattar jag tidigt på måndag morgon.

I dagsläget är teorin att Vicke blev sulöm efter skoningen och då han står i en väldigt lerig hage sedan länge (det gör alla hästarna på anläggningen och DET kan vi inte göra mycket annat åt än att möjligen asfaltera hagarna).

När en nyskodd hov blir så uppmjukad av väta KAN det räcka att trampa på en vass sten för att hälta ska uppstå- det beskedet fick jag från en duktig veterinär som jag konsulterade i veckan och jag kan absolut köpa det scenariot eftersom även andra hästägare har vittnat om liknande hältor.

Även Soya blev sjuk under veckan- det 11:e EP-anfallet var ett faktum i fredags morse efter att doggy varit fri från dessa gräsliga attacker i 4 månader.

Om detta intervall fortsätter kommer jag att var mer än tacksam men det går inte att sia om hur framtiden- det är bara att vänta och se.

Tänk, snart är även februari ett minne blott- jag tyckte nyss att det var jul!

Veckan har varit väldigt vanlig skulle jag vilja säga och jag har haft samma ridschema som några veckor i rad nu:

Måndag: dressyr på morgonen

Tisdag: träning för Christina

Onsdag: vilodag

Torsdag: hoppning på morgonen

Fredag: dressyr på eftermiddagen

Lördag: lätt uteritt på eftermiddagen

Söndag: dressyr på eftermiddagen

Vi har ju diskuterat våra olika träningsupplägg och eventuella vilodagar på bloggen i veckan och jag tycker att ovanstående schema är näst intill optimalt utifrån mina förutsättningar.

Vicke känns fortsatt fin och som jag skrev nyligen kan jag inte påminna mig när han gick riktigt dåligt.

Om Kreon skojade jag ju och sa att han bara kunde gå dressyr typ ganska bra, bra eller superbra och jag får nog säga samma sak om Vicke.

Detta till trots finns det ju alltid saker att jobba med och minst lika mycket som jag vill/ måste förbättra- det är verkligen ett (trevligt) evighetsjobb.

Som jag nämnde i veckan har jag nu befriat djuret från både permanentbroddar och det tjockaste vintertäcket och nu väntar jag bara på att sommarpälsen ska dyka upp.

Vädret har flera dagar varit fint med upp emot 7 plusgrader och i söndags gick jag till och med utan mitt ”andra skinn”- de älskade termobyxorna i flera timmar i stallet.

Långkalsongerna släpper jag inte ifrån mig på ett bra tag dock tror jag- någon måtta på strippandet får det vara 🙂 !

Soya, AKA ”Pannkakstjuven” började löpa i fredags så nu får hon gå med sina rosa bikinibyxor inomhus i 2½ vecka.

Annars brukar inte löpen medföra några större förändringar för hennes del- vi har ju inga hundar som grannar (jo, en bjäbbig pudeltik en bit bort) så hon kan ändå springa lös utan att jag ska behöva frukta x antal ”mini-Soyor” om några månader 🙂 .

Jag tjatar ofta om hur snabbt tiden går men så är det verkligen tycker jag- ena dagen är det måndag och så vips så är det fredag utan att jag knappt har hunnit reflektera över hur det har gått till.

Jag har ganska många rutiner för de olika dagarna vilket passar mig bra- för mig känns det vettigare att tex planera rid-dagarna i förväg än att bara ta dagen som den kommer men där är man ju olika och har också olika mål med sin ridning.

Eftersom tävlingssäsongen närmar sig med stormsteg så ”måste” jag lägga tid på sådant som Vicke och jag förväntas utföra i de klasser jag anmält oss till annars finns det som jag ser det ingen mening att ens åka och tävla- om man inte förbereder sig så gott man kan i alla fall.

Så just nu är det framför allt linjerna ur MSV C:1-programmet som tränas, tillsammans med allmänt stärkande arbete vari jag räknar både mina hoppträningar på torsdagarna och de gånger jag rider ut- allt har sitt syfte och sker inte helt planlöst eller ”bara för att”.

Under den gångna veckan har jag också (åter)introducerat kandaret för Vicke- huruvida jag kommer att rida med denna betsling i början av säsongen eller inte har jag inte bestämt än men det är ju lika bra att träna även med detta huvudlag.

Skulle det i dagsläget utlysas en tävling i vackraste hårremmen skulle jag inte ens bry mig om att anmäla Vicke- medan han vanligtvis har en väldigt fin och glänsande päls har han, precis som mina tidigare hästar, drabbats av det en bloggläsare mycket fyndigt benämner ”januari-päls”.

Faktiskt ser även Soya lite trist ut i sin päls- den glänser fortfarande korp-svart men på huvudet och benen har en del av hårremmen tunnats ut väldigt- antingen har allt soffliggande slitit ut håren 🙂  eller så ska hon också växla päls till sommarskruden?

Så här på rak arm kan jag inte komma på några världssensationer som har inträffat de 7 senaste dagarna men jag klagar inte- tycker jag har ett bra liv ändå och är nöjd som det är.

Jag hävdar med en dåres envishet att vi går mot våren och även om det skulle råka komma ett otäckt bakslag (läs: mer snö) så kan ingen överbevisa mig; de ljusare morgnarna och framför allt eftermiddagarna/ kvällarna och alla knoppar och spirande grönska övertygar tillräckligt!

I torsdags var Soya och jag på promenad med Åsa och Vilja efter klockan 17 och vi lyckades faktiskt vara ute i en hel timme utan att famla i totalt mörker vilket hade varit ett faktum för bara några veckor sedan.

Vicke jobbar på enligt plan och det finns väl inte så mycket mer att säga om det.

Vi nöter linjerna ur MSV C:1 framför allt men jobbar givetvis även allmänt stärkande och försöker höja ribban allt eftersom tiden går.

Jag är verkligen supernöjd med ridkänslan hos detta fina djur som jag tycker är en helt klart värdig ersättare för Kreon och som dessutom är minst lika långt framme som han var när våra vägar skildes åt.

Jag ville ju inte ”börja om från början” med en ny häst och det tycker jag absolut inte att jag har gjort heller. Att det sedan tar tid att rida in sig på vilken häst man än köper…tja det är bara att titta på Totilas höll jag på att säga…

I onsdags var Vickes ägare och hälsade på och jag hoppas att hon är lika nöjd med försäljningen som jag med köpet 🙂 , det var hur som helst roligt att träffas och prata om vår gemensamma älskling 🙂 !