Ja, resultatmässigt vet ni redan hur det gick 🙂 men om någon är intresserad av lite mer detaljer kring tävlingsdagen kommer de här:

Som jag redan nämnt måste jag ge Vicke högsta betyg på allt runt själva tävlandet :). Han beter sig som den värsta rutinerade ringräven minst sagt och det är jag förvisso van vid från mina tidigare hästar men det är inte desto mindre tacksamt.

När jag flätade stod han som en staty och både i-lastningen och ur-lastningen var som taget ur en instruktionsbok i hur man lastar en häst ensam.

Att få på sakerna på tävlingsplatsen var inte heller några problem även om jag faktiskt hade engagerat ”hästskötar-Lina” just in case, jag VISSTE ju inte hur Vicke skulle bete sig.

På framridningen kunde man välja på att vara på en gigantisk fin grusbana eller i ett litet ridhus. Gissa vem som red fram ensam och var?

Ja, för mig är det obegripligt att man vill trängas med X antal andra ekipage men men…

Att rida solo föreföll lugnt och Vicke gjorde ingenting annat än det jag bad om men han spände sin lilla rygg så att jag, som har varit kaxig som bara den kring det jag trott var passerade nedsittningsproblem de 2 senaste veckorna tappade stigbyglarna hur många gånger som helst. Ingen bra känsla och jag kom inte till ordentlig ridning.

När jag gick in i det lilla ridhuset kändes det bättre men inte 100 och när det blev min tur att starta och Vicke hade giraff-glott på domarbordet några gånger var det ganska svår-ridet.

Vicke stod emot en del, var inte helt följsam utan lite kantig i kroppen och känslan var ”puuuhhh vad jobbigt”.

Det var ansträngande att baxa runt honom, jag blev trött och hade som sagt ingen bra känsla.

Direkt efter avslutat program var Vicke sitt avspända jag igen och jag kunde fixa med allting inklusive lastningen utan hjälp.

Placeringen blev precis i mitten av klassen vilket förvånade mig då jag trodde vi skulle komma bland de sista men gissningsvis ser det inte lika förfärligt ut som det känns :).

9 poäng från placering hade jag LÄTT ridit in om Vicke inte varit så spänd men det viktiga var att han inte gjorde några egentliga ”dumheter” eller ”bar sig åt” (läs: som en en viss Kreon….) utan det var mer det allmänna intrycket som påverkades.

Och egentligen är jag inte alls förvånad över Vickes spändhet- jag var liksom nästan SÄKER på att det var så (eller värre) han skulle bete sig utifrån vad jag läst på den förra ryttarens blogg om hur det gick när hon tävlade honom.

Han behöver liksom känna av ”vanans makt” mycket mer än han av naturliga skäl kunnat göra under flera månader- han tävlade super-intensivt fram tills i somras och gick bara mer och mer avspänt då men sedan dess har han ju inte varit ute alls.

Jag hyser gott hopp om att sötnosen ska coola ner sig men tror också att han måste komma ut OFTA- i alla fall nu i början.

Hur som helst känner jag definitivt inget motstånd eller vad jag ska säga inför nästa tävling utan skulle helst vilja åka ut imorgon om jag fick :)!

Sötnosen innan avfärd.

Notera det fina täcket från Gekås som kostade typ 130:–:)!