Skrivet

Dagens (tids)fråga

Varför ställer man om klockan till vintertid en helgdag?

Det hade väl varit skönare att få sova en timme längre en vardag? På helgen kan man ju oftare bestämma själv när man ska stiga upp (så vida man man inte jobbar skift förstås).

Sker tidsomställningen på helgen för att man vill försöka undvika att så många virrpannor missar viktiga tider en vardag eller vad är skälet tro?

Skrivet

Lördag- kolikstopp gav nästan halt häst

Bara lugn…den konstiga rubriken ska strax förklaras :).

Morgonens dressyrpass avverkades i ottan och sedan tog jag en ovanligt lång sovmorgon.

Soya var med i ridhuset och övervakade oss så hon hade inte heller något emot att tillbringa några timmar i sängen därefter.

Efter uppstigning och lite internet-ande åkte vi till Dalby där vi motionerade och mötte Fantomen i dubbel upplaga (se separat inlägg om detta).

På eftermiddagen insåg jag att det inte skulle vara lönt att släppa ut Arch och Ri i hagen igen, dels är hagarna rena lervällingen just nu och framför allt så blir det mörkt otroligt snabbt så jag hade knappt hunnit hem innan jag hade fått åka tillbaka för intag.

Eftersom jag vet hur Archie beter sig i leriga hagar (läs: står som en staty rakt upp och ner och ”motionerar” lika mycket som i sin box typ) så ansåg jag att det var bäst att ta det säkra före det osäkra och gå lite med honom så att han inte skulle få ont i sin mage av allt stillastående.

Inte för att just Archie någonsin visat några koliktendenser (gud…vågar man ens skriva detta utan att genast drabbas av Murphy?) men Décima hade ju små magonts-attacker så att det räckte och blev över för resten av min livstid och sådant sätter sina mentala spår.

Så Archie fick traska några minuter i ridhuset för att förebygga kolik men i stället höll han på att bli halt den klumpedunsen (därav rubriken).

Precis när vi hade gått ut från ridhuset, samtidigt som en annan häst, så var Archie (antar jag?) så koncentrerad på den andra hästen att han snubblade till lite lätt men i stället för att återfå balansen så gick han ner på bägge framknäna!

Huuu…jag hann faktiskt bli rädd innan han kom på fötter igen men när jag sprang med honom direkt därefter så såg han hur fin ut som helst trots att ”ramlingen” måste ha motsvarat ett rejält böjprov på båda knäna samtidigt (på tal om diskussionen om böjprov härom dagen) ha ha. Eller så blev han dubbelsidigt halt direkt vilket gjorde att jag inte såg något (får man skämta om sådant- tveksamt?)

Denna lilla vurpa får mig att fundera över hur klumpig gossen är när jag inte är i närheten och när han är i frihet men det vill jag kanske inte ens veta?

Skrivet

Soya visar sin skog

Hallå gott folk- follow me så ska ni få se på natur som heter duga!

Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man ska gå på dessa tunna pinnar till trappa.

Till höger, nedanför backen (fast det ser man inte på kortet) brukar det gå en massa kossor.
Syrran Zahra jagade en i somras när hon var på besök men jag brukar hålla mig på behörigt avstånd. Man vet aldrig vad sådana konstiga djur kan hitta på- de är nog inte lika snälla som min häst Archie misstänker jag.

Mammi har blivit en riktig naturfotograf och ska hela tiden hala upp telefonen för att ta olika bilder.
Jag brukar vara för snabb för att fångas på bild och tycker faktiskt inte heller att jag behöver posera heeeela tiden.

Njut av den rogivande skogen i stället……

…..av alla färger…..

….. och dagens vackraste bild!

Skrivet

Oh my: Fantomen i skogen!

Jag har ju flera gånger berättat om mina och Soyas vandringar och joggingturer i ett naturreservat vid Dalby och hur ensamma vi brukar vara på dessa utflykter.

Idag möttes jag dock av en syn som först fick mig att tro att jag hallucinerade i mitt darrbenta och andtrutna tillstånd- jag hade bara hundratalet meter kvar av min joggingtur och då brukar det inte vara mycket kvar av mig.

Men lilla Soya såg samma sak som jag och blev så förskräckt att hon skällde till och då förstod jag att mina ögon inte spelade mig ett spratt; mitt i skogen kom 2 män iklädda fantomendräker gående.

Jag var så trött att jag med nöd flämtade fram ”hon är snäll och gör absolut ingenting” (åsyftande min skällande vakthund) och sedan sprang jag åt motsatt håll tills min sedvanliga löpsträcka var avverkad.

När jag hade hämtat andan blev nyfikenheten mig övermäktig och jag tänkte att jag måste försöka spåra upp dessa knäppgökar och fråga vad i hela fridens namn de gjorde i en skog iklädda dessa dräkter.

Sagt och gjort och mycket snart kunde jag skymta något bakom några träd:

Nog tusan var det en av Fantomen-männen och jag skyndade på mina steg.

Jag hoppades att Fantomen inte skulle observera min fotograferande I-phone, kanske skulle han inte ha lust att förevigas på birgittashastsida.blogspot.com tänkte jag.

Väl framme hos båda fantomen-männen var jag bara tvungen att fråga varför de gick klädda på detta vis och på det svarade den ene ”av ingen särskild anledning faktiskt- vi tänkte dyka lite”.

Det visade sig att killarna hade våtdräkter under sina maskeringar och mycket riktigt såg jag den ene hoppa i plurret efter en stund:

Ja, mycket konstigt ska man vara med om, eller vad säger ni?

Skrivet

Hage eller inte hage- det är frågan?

Suck…..så här ser det ut i våra hagar just nu 🙁

Varje år omkring denna tiden överfalls jag av ovanstående fråga flera gånger om, dvs ska man i alla lägen släppa ut hästen i hagen?

Som ni säkert vet är jag en stor ”hag-ivrare” och detta var också en starkt bidragande faktor till att jag valde att flytta Archie från ett stall där jag själv var som en inventarie och hade huserat i över 20 år- hagtiderna blev mer och mer begränsade och det blev svårare och svårare för mig (praktiskt, tidsmässigt osv) att kunna släppa ut min häst annat än ett fåtal timmar varje dag vilket inte kändes ok.

Nu bor Archie i ett annat stall sedan 1 år tillbaka och allting är så perfekt och bra som det bara kan tänkas utom just vad gäller hagarna.

Vinterhagarna är små, vid mycket regn (som nu) fulla av djup gegga och det finns inte ett grässtrå att äta.

Detta innebär att hästarna mer eller mindre ”står rakt upp och ner”, dvs blickstilla i många timmar med ibland regnet strilande över sig och med lera upp till kotorna.

Om detta nu hade varit något unikt för just detta stall så hade lösningen varit enkel: då hade man kunnat flytta hästen och så hade problemet varit ur världen men så ser det inte ut i mina trakter utan detta med hagar enligt ovan är snarare regel än undantag.

Nästan ”alla” har det så här så en flyttning hade inte inneburit någon som helst förbättring i det avseendet och då finns det ju ingen anledning att ge sig av heller.

Men visst- hade man verkligen letat ihjäl sig så hade man kanske hittat något litet stall någonstans i obygden som hade turen att förfoga över så mycket mark att hagarna inte blir så förstörda/ upptrampade som hos oss men jag lever inte ett sådant liv att det hade varit bra eller ens ok för mig att flytta hästen dit.

Jag har varken tid eller ork att köra hur långt som helst för att komma till stallet och dessutom vill jag träna regelbundet och utan påverkan av vädret vilket förutsätter ett ridhus.

Bara genom detta faller majoriteten av lämpliga stall bort- i alla fall om jag som sagt inte ska få en avsevärt längre resväg med allt vad det innebär.

Så tankarna om ”hage eller inte hage” får fortsätta att störa mig.

Än så länge väljer jag hage framför ”stå inne i stallet och uggla” och det är ju inte heller så att ”mina” stallägare utsätter hästarna för vilka skyfall som helst utan då tas hästarna in tidigare eller så släpps de ut senare.

Men trist är det när det är sådant här väder oavsett.

Hur har ni det i era stall och har ni hittat lösningar som passar er och på vilket sätt i så fall?

Skrivet

Fredag- tur med (en skopa) tur

Idag slutade jag lite tidigare för att kunna rida ut med Soyis och Arch innan det blev mörkt.

Rubriken syftar till att vi på vår ridTUR hade TUR så tillvida att jag INTE blev av med Soyas täcke.

För att ta det från början så upptäckte jag när vi hade ridit en stund att Soya inte längre var strax bakom mig och när hon kort därefter kom springande hade hon inte längre sitt regntäcke på sig.

Hur detta extremt välsittande täcke som hon haft på sig ”tusen” gånger på våra uteritter hade kunnat ramla av henne var för mig en gåta men glad var jag då jag red samma väg tillbaka och hittade täcket liggande i gräset.

Det hade varit retligt att bli av med det just för att det sitter så bra och tänk så förvånade andra ryttare eller promenerande människor hade blivit av att hitta ett täcke liggande ”mitt i obygden”.

Nu var det bara till att hoppa av, plocka upp täcket och sedan hitta något att sitta upp på igen.

Att svinga sig upp i hoppsadeln tillhör inte mina starka sidor, visst hade det gått om jag hade ansträngt mig lite men nu låg det en skopa (!) i närheten (alltså en lös skopa tillhörande en grävskopa) som jag kunde ställa mig på och även om Archie från början tyckte ”ska jag verkligen stå bredvid det där monstret” så lät han sig snabbt övertalas, jag kunde hoppa upp och vi kunde rida vidare :).