Skrivet

Är avundsjukan svensk?

Föregående inlägg om hundkapptävlingen fick mig att fundera över begreppet ”den svenska avundsjukan”.

Är detta just ett SVENSKT fenomen eller ett allmänmänskligt sådant?

Ligger det i människans natur att inte unna andra framgång?

Och ”Jantelagen” – är den också något typiskt svenskt?

Trots att jag inte kan minnas att jag någonsin fått det itutat mig kände jag redan som liten att det var fult att förhäva sig.

Jag var en extremt duktig elev som i princip hade alla rätt på alla prov i alla ämnen på både högstadiet och gymnasiet men jag visade aldrig min enorma lycka över mina framgångar UTÅT.

Ibland gick jag så långt i min försiktiga glädje att klasskamrater ifrågasatte om jag inte var nöjd.
Det var jag så klart men på något sätt kändes det opassande att visa det.

Nej, man ska inte tro att man är något (även om man är hur duktig som helst), eller?

När jag köpte min andra häst Heron fick jag verkligen känna på missunnsamhetens vindar.

Heron var köpt för en spottstyver (30.000) om man jämförde med många av våra konkurrenters hästar och det var tydligt svårt för många att smälta.

Kom man hem från en tävling och det hade gått dåligt sa vissa ”det var ju tråkigt” samtidigt som de såg ut som om de vunnit högsta vinsten och de ville GÄRNA diskutera ritten.

Hade det gått bra var de inte lika intresserade och orden ”grattis” kom ur munnar som såg ut som om de hade tuggat citroner hela dagen.

Än idag märker jag ofta liknande beteende hos ”folk” även om det inte alltid är lika utstuderat.

För vissa tar det emot att gratulera andra-så är det bara.

Men om det som sagt är typiskt svenskt vet jag inte- vad tror ni?

Skrivet

Dagens besök på hundkappbanan

Inget ont som inte har något gott med sig….

Eftersom det inte blev någon tävling för Archie idag kunde jag i stället passa på att åka och träna på hundkappbanan med Soya.

Snigel-springaren är anmäld till sin första tävling nästa lördag så jag ville helst att hon skulle hinna träna lite mer innan dess.

Idag var det först tävlingar i Landskrona innan träningen och jag passade på att se de troligen två snabbaste whippetarna i Europa just nu- helsyskonen Orlando och Oxana.

Hundarna är 2 år gamla och ägs av en karl i Tjeckien som tydligen åker runt i Europa och sopar banorna med sina snabbspringare.

Båda hundarna slog banrekord, Orlando innehar detta nu på tiden 19.19!

Han ledde överlägset från start till mål i sitt lopp liksom systern gjorde i sitt.

Fick höra efteråt att folk tydligen är rätt så missunnsamma- det var inte så att gratulanterna stod i kö precis.

Är det den svenska avundsjukan undrar jag och då för att hundarna just inte är svenska eller hade det drabbat vilken hund som helst?

Givetvis måste det spekuleras i om hundarna är rena whippets rätt igenom eller om det inte finns något greyhound-blod någonstans i stamtavlan.

Båda hundarna är stooora, Orlando tydligen över 60 cm hörde jag men jag tror säkert att deras ägare har rent mjöl i påsen- annars hade han nog inte kunnat resa runt som han gör.

Själv tycker jag bara att det är otroligt roligt att se sådana STJÄRNOR- min hund lär liksom inte springa snabbare för att jag missunnar någon annan att ha lyckats så bra.

Efter tävlingen blev det alltså träning och Soya sprang som så ofta med sin kille Ville (det rimmade till och med).

På LC:n är Ville en gentleman och låter ofta Soya komma i mål först men på hundkappen är han inte lika hygglig utan springer alltid ifrån henne.

Idag var avståndet dock inte lika stort hundarna emellan som det varit tidigare och Soya ledde till och med de 5 första meterna efter starten så det kanske tar sig?

Tyvärr togs ingen tid- jag vill gärna tro att detta var snigelns snabbaste lopp hitills :-)!

Skrivet

Lördag- ohalt!!!

I morse när jag gav mig ut i solskenet för att tömköra var det med 2 pigga djur.

Soya går förvisso alltid med raska steg, men att även Archie, som för 48 timmar sedan knappt ville förflytta sig ens några meter i skritt, gjorde detsamma gladde mig mycket.

Ännu gladare blev jag när jag lät honom trava på asfaltvägen och inte såg tillstymmelse till hälta!

Även fast alla mina djur gång på gång bevisat för mig hur snabbt de ”kommer igen” efter en skada upphör jag aldrig att förvånas (och glädjas så klart) trots att jag i alla år hävdat att just de bekräftar min tes om att psykiskt och fysiskt starka och välmående varelser har en mycket, mycket bättre prognos och ett snabbare tillfrisknande än de som inte är lika välmående på alla plan.

Nu är ju inte detta något som JAG har upptäckt i min ensamhet, det är väl allmänt känt inom medicinsk vetenskap men det är ändå roligt att se att det stämmer så bra.

Liksom jag inte daltar med mig själv så gör jag det inte med djuren heller, jag vill att de ska ”tåla lite” och jag ser framför allt till att alltid ha dom i så bra fysisk kondition som det går samtidigt som jag vill att de ska försöka leva ett så lyckligt liv som jag kan ge dom efter mina förutsättningar.

Efter den härliga tömkörningsturen på en timme fick Soya lägga sig i bilen och sova medan Archie lämnades åt sitt öde i en gräshage vilket han inte verkade det minsta ledsen över.

Idag ser det faktiskt ut att bli grillväder, annars har det varit skralt med den sortens mat för min och makens del.

Till skillnad från Soya som gärna äter rått kött vill vi ha vårt vällagat!

Eventuellt blir det hundkappträning i Landskrona i eftermiddag och om inte bara allmänt slappande. Är det helg så är det!

Skrivet

Fredag- jag andas ut (lite i alla fall)

Dagens veterinärbesök lugnade mig mycket!

På bara de få timmar som hann förflyta mellan att jag kollade Archie själv (06.00) och veterinärbesöket hann han bli ännu bättre i benet och då jag visade upp honom i trav rörde han sig mycket bättre.

Veterinären ville ultraljuda benet för att utesluta senskador och detta var faktiskt en av anledningarna till att jag själv ville kolla upp Archie så snabbt.

Tack och lov visade ultraljudet inget konstigt och veterinärens diagnos blev ”mjukdelsskada” som han tror ska läka mycket snabbt.

Archie ska få Metacam i 4 dagar (en flaska), skrittas och gå i hagen under tiden och sedan ska han förhoppningsvis vara fit for fight igen och kunna ridas som vanligt om 10 dagar.

Jag hoppas så klart att prognosen ska visa sig stämma lika bra som de tidigare av denne veterinär.

Det smala långa såret i karleden trodde veterinären uppkommit av att Archie trampat med bakhoven i framhoven när han snubblade och det ser verkligen ut så.

Jag tackar högre makter för att jag för en gångs skull red med rejäla senskydd, det gör jag BARA vid hoppning så det var ju tur i oturen att jag gjorde detta efter uteritten igår.

Vågar inte tänka på hur hårt Archie kunde ha slagit benet utan de stenhårda skydden (av hårdplast), kanske förhindrade de faktiskt en senskada?

När vi kom hem efter veterinärbesöket skrittade Archie med raska steg ut i en gräshage och de släpande, hemska stegen från igår var heeeelt borta.

Jag var helt slut när jag kom hem vid halv två- hade som tur är tagit en semesterdag och kunde gå och lägga mig, fullständigt utmattad.

På eftermiddagen åkte jag tillbaka och släppte ut Archie och Bröta i hagen igen och nu är svullnaden så gott som borta.

Morgondagens tävling, söndagens planerade uteritt med min vän Susanne och nästa söndags tävling känns ändå som milda pris att behöva ställa in och jag är sååå glad att skadan inte var så allvarlig som jag fruktade.

Skrivet

Snart dags!

När jag tittade till Archie vid 21.00 igår var benet möjligen lite mindre svullet men Archie såg långt ifrån bra ut när jag försökte leda honom. Släpade sig fram i skritt och när jag försökte få honom att ta några travsteg kunde man tro att benet var brutet.

I morse, efter ett natt då jag vaknade trettioelva gånger i gryningen, såg benet mycket bättre ut!

När jag tog bort back-on-track-skydden kunde jag konstatera att svullnaden är märkbart mindre och när benen hade fått stå utan skydden ett tag var faktiskt inte ens det skadade benet varmt!

Väl utanför stallet såg jag också att Archie skrittar bättre, han släpar inte benen och tempot var högre. De få metrar jag sprang med honom visade att han gått från vrålhalt till mycket halt- så det går (väl?) åt rätt håll.

En del hade kanske inte brytt sig om att åka till veterinären så här snabbt och just eftersom Archie blivit bättre på så kort tid men jag vågar inte chansa.

Vill inte behöva ångra att jag inte gjort vad jag kunnat nu när helgen närmar sig utan tar det säkra före det osäkra.

Lovar att rapportera så fort jag vet mer- tänk på oss klockan 11.00!

Skrivet

Uppdatering-hältan

När jag kom till stallet vid 16.00 såg jag direkt att Archie hade ett avlångt tunnt sår runt hela karleden höger fram, ungefär som om någon hade dragit med en vass tråd över karleden. Såret är mycket ytligt, inget blod men däremot sårvätska som hade torkat in. Man kan ju undra hur jag kunde missa det i morse men benet är svart, belysningen i stallet inte den skarpaste och såret är som sagt sytrådstunnt.

Benet var klart svullet, varmt och Archie ville inte att jag skulle röra det- han som är en riktig hårding i vanliga fall.

Efter sårtvätt gick det bra att massera benet men det var/är fortfarande varmt och svullet.

Båda framhovarna och kronranden på det skadade benet känns svala.

Archie rör sig jätteförsiktigt, vill gå sakta och går likadant på hårt som mjukt underlag. Verkar klart ”störd”. Tror knappt att jag hade fått honom att trava ens om jag hade försökt.

Ingen feber (38,2), äter normalt.

Knock yourselves out med spekulationer- det gör jag :-(.

Hoppas få svar imorgon…..kan det bli morgon NU tack!

Skrivet

Men herregud….kan man aldrig få en lugn stund!!! Halt häst!!!!

Jag tror jag blir galen!!!!!!

Fick precis ett telefonsamtal från stallet om att Archie är halt?!?!?!?!

Tydligen såg han halt ut redan i skritt (när de skulle tas ut i hagen) och när man travat med honom tror man att han är halt på höger fram (inte det ben han slog sist och blev halt på).

I morse när jag red kändes Archie inte det minsta halt när jag började rida (skritta). Efter några minuters skritt snavade han till ganska rejält (typ höll på att gå omkull men kom på fötter igen) men det har han gjort tidigare utan att bli halt för det. Jag såg inte varför han snubblade, vi red på en övervuxen grässtig och det kändes inte som att han trampade ner i en håla eller liknande men jag vet ju inte.

När jag började trava efter snubblingen tyckte jag att han gick orent men tänkte att han nog hade fått en nervsmäll eller dylikt för han övergick snabbt till att trava rent igen och sedan red jag ju i nästan en hel timme, hoppade studs flera gånger och avslutade i lättridning i trav utan att känna något.

Nu väcks ju så klart femtusen frågor direkt:

1. Var Archie halt redan innan jag började rida och varför i så fall?

2. Blev Archie halt av att han snubblade till?

3. Är det en hovböld på gång (aldrig hänt)?

4. Håller Archie på att utveckla fång igen?

osv osv…..

En sak har jag lärt mig och det är att aldrig ta något för givet.

När Archie fick fång såg han inte alls halt ut på ett ben utan gick bara väldigt stelt de första stegen och något sådant har han inte visat alls idag.

Å andra sidan berättade en vän nyligen att hennes tränares häst som precis diagnosticerats med fång började med att vara mycket halt på ett ben.

För att inte bli ett nervvrak (mer än vad jag redan har blivit) ringde jag direkt efter samtalet från stallet till Archies veterinär.

Helgen närmar sig (så klart….så är det ju alltid med sjuka djur) och ÄR det fång vill jag verkligen inte spilla någon tid.

Tack och lov kunde jag åter förlita mig på klinikens förträfflighet; Archie är välkommen redan 11.00 imorgon och skulle han ”kvickna till” är det ju inte värre än att jag kan avboka tiden.

Det känns verkligen för djävligt just nu rent ut sagt!

Jag har ju precis kommit igång ordentligt och Archie har känts så fin den senaste tiden.

Håll tummarna för att det är en hovböld- fast när är det någonsin det? ALDRIG……………