Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Njut av livet!

image

Pratade nyligen med en person om det här med att försöka njuta av varje dag mer eller mindre som om den var den sista 🙂 och vi var rörande överens om att det är så man bör försöka göra.

Ju fler år jag levt desto mer medveten har jag av naturliga skäl blivit om hur snabbt livet kan ändras- både i positiv och negativ riktning givetvis.

Men när jag var i 20-års åldern och gamla människor hyllade ”hälsan framför allt” tyckte jag att det lät fjantigt medan jag har en helt annan förståelse för dessa ord idag.

Och så länge man är just frisk så tycker jag att man ska vara sååå tacksam och som sagt försöka göra det bästa av sitt liv och situation.

Har haft denna diskussion med en annan person i min närhet också där vi inte alls är överens; medan jag menar att personen borde vara överlycklig över ett mycket bra och välavlönat arbete, god ekonomi, utmärkt och billigt boende, många vänner och som sagt HÄLSA utan anmärkning så lyckas denna människa fokusera på annat som inte ens rör personen direkt och låta detta liksom svärta ner mycket i livet.

Jag tycker det är sorgligt när det blir på det viset- livet är på tok för kort för att i alla fall jag ska låta mig dras ner av allt elände som finns i världen; visst kan man engagera sig i annat än sig själv men när det mer förtär en än ger en energi- tja…då skulle jag lägga mitt fokus på annat.

Jag har också i många år levt efter devisen att i görligaste mån försöka undvika sådant som jag inte VILL och BEHÖVER ägna mig åt, jag försöker strunta i vad ”alla andra” tycker och gör och det har besparat mig mycket men har ibland också krävt en viss styrka då mina beslut och ageranden har ifrågasatts.

Men eftersom jag är övertygad om att det viktigaste är att man själv gör sig så nöjd man kan bli och att man ändå inte kan göra alla andra nöjda för det kommer alltid att finnas de som hittar fel och har negativa åsikter så fortsätter jag att leva som jag lär 🙂 !

Han tog min affärsidé

Hi hi….denna idé väcktes hos mig för något år sedan; kul att någon faktiskt anammat den!

Jag är övertygad om att det finns en marknad för hovslagare som kan ta ganska mycket extra betalt ”bara” de kan infinna sig med kort varsel, typ samma dag.

Om min häst skulle tävla dagen därpå och jag konstaterade en tappsko i hagen dagen innan hade i alla fall jag varit villig att betala en rejäl slant för att få den påsatt och har vid enstaka tillfällen gjort det också.

I dagsläget är det för mig extra sårbart då Vicke till råga på allt har flytsulor- det är liksom inte bara att banka på själva skon som väl de flesta hästägare hade kunnat lära sig.

Och han är ju dessutom uberkänslig så honom GÅR det inte att rida oskodd eller utan en framsko.

Nu ställer ju min egen hovslagare upp så gott han förmår men han kan ju faktiskt vara bortrest eller sjuk- lite av ett skräckscenario för mig faktiskt.

Men vad säger ni? Tycker ni som jag eller kan ni utan problem vänta i flera dagar på er ordinarie hovslagare?

Brådskande klassklättring

jump

Har noterat en tråkig tendens hos vissa ryttare; en jäkla brådska att ”klättra” uppåt i klasserna vare sig hästen är redo för det eller inte.

Att dressyrryttare glatt basunerar ut ”nu har vi kvalat till MSV A” efter att med nöd ha tagit sig över 62 %-gränsen vid 2 tillfällen må väl vara hänt, dels behöver ju inte detta betyda att ryttaren faktiskt avser att starta MSV A med en gång och dels tror jag inte att just en för hästen för svår klass i dressyr kan göra så stor skada?

Men när hoppryttare vill tävla på högre höjder efter att inte ens ha kommit runt felfritt på den lägre höjden vid mer än möjligen 1 eller 2 tillfällen; då blir jag mer orolig och beklämd.

För enligt min erfarenhet kan det gå ganska snabbt att få en häst att tappa självförtroende och viljan att  hoppa och att sedan få tillbaka detsamma….tja…DET kan ta mångfalt längre tid.

Jag tycker nog att man ska ha lyckats rida felfritt i vart fall 2-3 gånger på en viss höjd under 1 år innan man kan anse sig redo att tävla på högre höjder och frågan är om det inte borde införas kvalregler i hoppning också?

Rökning i stallet?

På en tävling nyligen blev jag (kanske naivt?) väldigt förvånad då en kvinna stod och rökte vid hästtransporten bredvid min.

Det luktade så pass mycket att jag faktiskt bad henne släcka cigaretten vilket hon gjorde omedelbart och utan att ge sken av att hon blev irriterad.

Detta fick mig att fundera på det här med rökning i närheten av hästar och hur vanligt det är?

När jag började rida för över 30 år sedan kunde man se enstaka personer som rökte till häst men jag kan ärligt talat inte minnas när jag såg det senast.

Det är också många år sedan ”min” ridskola införde rökförbud på anläggningen och jag undrar idag hur vanligt detta är?

Är den anläggning där ni har häst/ tränar rökfri?

På nuvarande anläggning är det extremt sällan man ser någon röka och om det förekommer så går personen iväg och röker ”diskret” utomhus .

Och på tal om rökning; har ni någon form av BRANDLARM i stallet?

Inte för att man brukar tillåta rökning inne i ett stall och inte för att det brukar finnas speciellt mycket som kan ta eld kanske men man kan ju tex råka ut för sabotage från någon galning tänker jag.

Behöver vi klädkoder?

I förra veckan väckte ett mail till en del medarbetare i Göteborgs stad debatt på bland annat Facebook.

Själv höjde jag mer än ett ögonbryn då jag och särbon var på restaurang härom dagen och en gäst kommer in BARFOTA, dvs utan varken strumpor eller skor.

Båda dessa händelser fick mig att fundera på det här med klädkoder och huruvida de behövs och jag måste nog svara att JA, de behövs verkligen ibland.

Man skulle ju kunna tycka och hoppas att sunt förnuft skulle räcka men nej, av egen erfarenhet vet jag att det tyvärr inte gör det alla gånger.

Jag minns tex hur en tidigare kollega (socionom som arbetade med myndighetsutövning och hade daglig klientkontakt)  ibland hade på sig t-shirts vars urringningar hon hade utvidgat genom att helt sonika klippa dom större.

Inte bara såg detta väldigt fult ut eftersom hon alltså bara hade klippt i tyget utan att därefter fålla det men framför allt blottade den rejäla urringningen ständigt hennes bh-band.

En annan kollega hade för vana att liksom restaurangbesökaren jag såg nyligen spatsera omkring i våra kontorslokaler barfota, även han socionom.

Kalla mig gammaldags eller rigid men jag kan faktiskt inte tycka att ovan är lämpligt och jag hade själv definitivt inte velat möta varken ”bh-visare” eller ”barfotagångare” om jag besökte socialtjänsten.

Och man skulle ju kunna tycka att 3,5 års högskoleutbildning skulle borga för lite mer vett men tydligen inte….

Minns också hur en praktikant vi hade för länge sedan (dock ej socionom) kom till vår arbetsplats sista dagen på sin praktik (tur var väl det….) iförd så korta shorts att hon lika gärna hade kunnat gå i bara trosorna.

Så ja, jag tycker som sagt att klädkoder kan vara mer än befogade- hur de sedan formuleras kan man väl diskutera.

Men vad tycker ni?

Är jag inskränkt och löjlig eller är det bra att det regleras hur man får och inte får gå klädd på arbetet? Räcker det med sunt förnuft?

En (o)befogad skillnad?

Läste följande debattinlägg av Ponnymamman som ofta har kloka tankar att komma med och denna är inget undantag enligt mig.

Dock måste jag erkänna att det på den tiden jag själv deltog i organiserade hoppträningar inte förekom dessa stora skillnader som det talas om här, på den tiden var det kanske så att ”man” betalade runt 150:– till 200:– kronor för mycket skickliga hopptränare medan en dressyrtränare kanske tog 300:– till 400:– per elev.

Och jag vet att det fortfarande är så att dressyrtränare tar allt från 150 till 600 kronor för en lektion med EN elev så priserna variera minst sagt och tydligen finns det även hopptränare som alltså tar ganska många hundralappar per elev trots flera deltagare per grupp.

Så om en hopptränare tar 400:– för att träna 5 elever samtidigt får ju denne in 2000:– medan dressyrtränaren, även den räknas som ”dyr” får på sin höjd 600:–.

Visst kan man åberopa en del skillnader men jag får nog ändå säga att ovan inte är alls logiskt för mig men kanske är det helt enkelt bara så att det är marknaden som styr och att det så länge det finns folk som är villiga att betala X kronor för en viss tjänst tillhandahålls just detta och debiteras därefter?

Kan ni hjälpa en läsare?

Fick nyss nedanstående kommentar och skulle gärna vilja bistå läsaren om det går.

Jag har tyvärr varken sadel eller träns att skänka bort men om någon av er har så kanske ni kan göra en god gärning?

Hej Birgitta! Jag bara chansar nu när jag ska fråga dig dettaJag såg din sida oxh har läst massa text och jag förstår att du är en hästälskare och har också väldigt mycket saker till hästarna
Ja då kommer vi till min fråga !
Det är så att min underbara dotter fyller 7 år här den 4 juli och hon har sedan lång tid tillbaka velat att jag ska bygga en stor häst här hemma så att hon kan sitta och öva öva öva på den så att hon sedan kan säga till mig att hon är redo för en egen häst fast tycker att hon redan är det enligt henne
Men så i alla fall så tänker jag bygga en häst av en kabeltrumma som hon kan ha på sadel oxh trens! Då lär hon sej hur hon sadlar riktigt o h sätter på tränsett också! Sen öva lite att schenkla och hålla trensett rätt mm
Så nu till frågan då! Vet du någon som har en gammal sadel och trens som man kan få köpa eller har du något själv?? Jag hade varit så tacksam för jag ska verkligen försöka hinna detta på 2 veckorMitt nummer är 0701-441773 du kan väl ringa om det känns rätt för dig! Tack så mycket för att du tog dig tid att läsa igenom dettaMvh Linda 

Historier som får mig att gråta

Jag blir blödigare och blödigare med åren och framför allt när det gäller djur.

Läste nedan underbara lilla berättelse på Facebook och nog rullade några tårar:

Året var 1982….

Våra två Nordsvenska gick ihop med hunden varje dag i 16 år utan problem 🙂 När vår Laila (norsk setter) lämnade oss är ett ögonblick jag aldrig glömmer, Släppte ut henne som vanligt på morgonen, hon brukade alltid komma in och äta efter en halvtimme men hon kom inte! Gick ner i hästhagen och där låg hon – båda hästarna låg intill henne och den ena med huvudet på hennes kropp. Tårar rann i massor men det var en upplevelse utöver det vanliga, kan än idag minnas känslan. Hon blev begravd i utkanten av hästhagen och varje dag gick hästarna dit på morgonen och stod och bockade. Åt aldrig gräset som växte där. Att leva med djur är fantastiskt.