Känner ni ibland/ofta att ”vanliga” människor som INTE har djur har svårt att förstå ert liv, era prioriteringar och val?

Att det kan vara svårt att förklara varför man stiger upp i ottan 360 dagar om året, varför man betalar tusentals kronor per månad för ett djur som kräver så mycket mer än just ”bara” pengar, varför man inte gärna reser på långsemestrar även om man skulle ha möjlighet till det osv?

Ska jag vara ärlig så UNDVIKER jag att prata för mycket om mitt hästintresse med ”icke-likasinnade” just för att jag känner att jag ibland har svårt att förklara varför jag gör som jag gör, för ibland begriper jag det knappt själv heller :=).

Ibland, i sådana människors sällskap, känner jag mig snarare som Birgitta 12 år än Birgitta snart 43 år; lite fjantig och omogen helt enkelt.

Eller som min pappa sa för några år sedan:

”När ska du sluta med din HOBBY” och jag fick förklara att hästar är en LIVSSTIL, något HAN finner tämligen obegripligt.

När Archie eller någon av mina andra hästar varit sjuka har hela min värld rasat. INGENTING har kunnat glädja mig.

När det kommer till olika kostnader förknippade med hästen betalar jag oftast utan att blinka medan jag är långt snålare mot mig själv vad gäller kläder, andra nöjen osv.

Att stiga upp innan 06.00 7 dagar i veckan tänker jag inte ens längre på; jag bara GÖR det och längtar inte precis efter sovmorgnar eftersom jag vet att jag ändå inte hade kunnat sova vidare och samtidigt veta att Archie står i boxen och väntar på att få komma ut i hagen.

Osv….

Nej, vi djurmänniskor är nog ett extremt uppoffrande släkte och jag kan förstå att det kan vara mer eller mindre obegripligt för de som inte själva har djur.

”Det är ju bara en hund/katt/kanin” tänker säkert många.

”Det finns nya att köpa”

Min egen man sa en tid efter att vi skaffat hund att han först NU, när han själv är en fullständigt förälskad och besatt hundägare, förstår mina känslor för Archie.

I mitt arbete möter jag ibland väldigt ensamma personer som på fullt allvar säger att de skulle ta livet av sig om deras hund togs ifrån dom. Och jag TROR dom. För JAG kan förstå denna kärlek till ett djur (även om jag själv inte skulle gå så långt hur mycket jag än tyckte om en annan varselse) något som man som sagt inte alltid gör om man inte själv har varit eller är djurägare.

Då och då läser jag minst sagt väldigt förundrande berättelser på nätet och den här känner jag bara att jag måste delge er. Ska man skratta eller gråta förresten?

”I stallet där jag har min haflinger finns ett äldre par med varsin häst. Tanten ifråga är delvis pensionär, gubben är en framstående advokat. De är i stallet varje dag, mockar ordentligt, ger hästarna mat, är snälla och trevliga på alla sätt. Så långt allt väl.

MEN. Det här paret hade bara ridit en (!) termin på ridskola innan de köpte varsin häst. De har med andra ord ridit ett par månader, en gång i veckan, och sen köpt sig varsitt halvblod.

De har inte ens galopperat på ridskolan innan de slutade där eftersom de inte tyckte att de lärde sig så mycket. Och istället köpte de sig alltså varsin häst.

Hästarna är inte några lämpliga nybörjarhästar alls. Gubbens valack är visserligen snäll men kan småbocka lite emellanåt. Gubben har ingen balans överhuvudtaget och ramlar av i trav.
Valacken är runt 170 hög och dominant. Runt 10 år och rejält ouppfostrad.

Stoet som är tantens häst är en historia för sig. Tanten köpte henne från en ridskola eftersom hon inte funkade på lektionerna. Hon är 8 år och ett riktigt nervrak som hoppar till för minsta lilla. ”-Hon är väldigt orutinerad men det är ju jag också så det passar ju bra!” som tanten uttryckte det.

När tanten var och provred (hon hade för övrigt tittat på 24 hästar innan hon till slut köpte stoet!!!) så fick hon hon rida i ridskolans manege när andra ekipage var inne samtidigt. Såhär i efterhand har det visat sig att stoet stressar upp sig så fort hon blir ensam i ridhuset – något som ridskolan inte upplyste om. (Hur man nu kan sälja en sådan svår häst till en total nybörjare är ju ett mysterium i sig…)

Hursomhelst, tanten har nu ramlat av sin häst så många gånger att hon inte vågar rida henne längre. (Även om hon vägrar inse att hästen faktiskt har olater: ”-Vissa säger att hon kastar av mig, men jag ser det som att jag ramlar av själv för att jag har så dålig balans!”)

Gubben har aldrig ridit sin häst speciellt regelbundet heller, absolut max en gång i veckan och då skrittar han bara i ca en kvart.
Tanten har fått för sig att hon ska få hästen ridbar genom att göra ledövningar. Som att det skulle kunna få hennes häst att bli en lugn nybörjarhäst.
Ledövningarna går ut på att hästen ska stanna när hon säger till och liknande. Även stoet är ouppfostrat och drar iväg med tanten varje gång hon går förbi maten i stallgången. Tanten vill inte säga ifrån på skarpen, eftersom hon ”inte förespråkar våld” som hon uttrycker det.

Gården vi står på är en superbra anläggning – men med små rasthagar. Parets hästar går ihop i en av hagarna och blir sällan ordentligt aktiverade. Paret ifråga ger dessutom hästarna kraftfoder trots att de för det mesta bara går till och från hagen.

Vi andra i stallet har försökt prata med de om det hela men de hör bara det de vill höra. Till en början red tanten lektion för stallets ägare, men till slut sa ägaren ifrån genom att berätta att hon inte trodde de skulle komma så mycket längre med stoet och att tanten borde sälja henne och köpa en annan.
Tanten ifråga vände det hela till att stallägaren inte ville ge henne mer lektioner eftersom hon nu är gravid och inte har tid….?!

Gubben har inte tagit någon lektion än, som han uttryckte det till mig:
”-Ja, min fru har ju tagit en del lektioner men själv anser jag inte att jag behöver några.” Sagt av en ryttare som ramlar av i trav alltså…

Kan ju även säga att de innan de köpte varsitt halvblod hade pratat med en i stallets bekant och diskuterat raser. Bekanten hade frågat vilken sorts häst de hade tänkt sig att köpa, varav de glatt svarade:
”-Ja, vi har ju tittat lite i böcker och så… och en fullblodsarab vore ju fint!” Ingen självinsikt alls!

Jag vet inte vad jag ska göra. Ger man de råd så vägrar de lyssna, och försöker man ge de en snäll utskällning så blir de bara irriterade.”

Ibland har jag lite roligt åt oss människor som (för) ofta felaktigt jämställer och jämför hästar med människor.

Jag är ju själv extremt frusen och måste aktivt tänka på att inte överföra detta till hästen som jag logiskt VET klarar långt lägre temperaturer än vad jag gör.

För några år sedan blev jag ifrågasatt i stallet då jag var den enda (!) som hade tagit av min häst vintertäcket i stallet. Vi hade då ca + 12 till + 15 grader UTOMHUS och givetvis var det inte kallare i stallet. Någon tyckte synd om min ”fina tävlingshäst” (Décima)- hur skulle det gå utan täcke?

Tja…det gick så klart aldeles utmärkt!

Jag ser också hur hästägare ibland står och SKURAR krubbor och vattenspannar fullständigt maniskt. Inget fel i att ha rena utfodringskärl åt hästen, jag förespråkar verkligen inte att låta skiten samlas och bakteriehärdar gro men kan samtidigt skratta lite åt tex mina egna hästar som OFTA ställer sig och dricker ur de värsta dy-pölarna i hagen utan att fara det minsta illa av det. Och då har de ändå rena vattenkoppar i stallet.

Samma sak med min hund som någon gång kan stanna till och dricka ur så smutsiga pölar att man borde bli rent förskräckt om man inte av erfarenhet visste att det inte är någon fara. Hon har också ALLTID renskurad vattenskål hemma så det är knappast för att hon inte får vatten hemma som hon dricker ute.

”Lite skit rensar magen” säger man ibland och frågan är om inte djuren är bättre på att leva efter detta än vi människor.

När jag var liten hade jag aldrig klasskamrater som hade astma, allergier osv men idag verkar detta vara hur vanligt sm helst.

Har vi I-landsmänniskor blivit överhygienska in absurdum?