I morse när jag körde till stallet vid sex-tiden mötte jag min vana trogen en mörkklädd kvinna som gick med sin golden retriever på vägen.

Denna gången kunde jag inte hålla mig utan vevade ner rutan och frågade med min mildaste röst:

”Varför har du inga reflexer? Förstår du inte att du kan bli påkörd?”.

Antingen förstod hon inte vad jag sa (osannolikt) eller så ”passade” inte budskapet för hon bara stirrade på mig innan hon gick vidare, utan ett ord.

Ja, ja….kanske fick hon sig en tankställare trots allt- man kan ju hoppas.

Trots att jag gick från jobbet redan vid halv fyra hade det redan börjat skymma när jag kom tillbaka till stallet och med regn som ”lök på laxen” valde jag att bara gå en kortare promenad med Archie.

Så roligt är det inte att skritta och eftersom Archie hade gått i gräshage idag så antar jag att han har rört tillräckligt på sig för att inte riskera kolik.

Jag passar medvetet på att ”slappa” lite med hästeriet just nu- det kan jag gott unna mig tycker jag och Archie misstycker säkert inte.

Idag hade Archie gått i en av de större hagarna så i förhoppning att han rört sig mer än en meter i timmen avstod jag dagens promenad (det är såååå tråkigt att gå i mörker).

I stället ägnade jag en stund åt att frisera gossens vid det här laget rätt så vildvuxna kalufs, den tjocka manen behövde både tunnas ut och kapas av en bra bit.

Jag tillhör de regelvidriga som med berått mod kan sätta en SAX i manen även om jag alltså tunnar ut den för hand först.

Men tabut att inte klippa i manen har jag aldrig förstått eller anammat; spelar roll liksom?!?! Huvudsaken är väl att det blir bra, sedan HUR man gör det kan väl kvitta?

Imorgon väntar uppsutten skritt och jag kan knappt fatta att det då redan gått en vecka sedan veterinärbesöket. Jag som alltid tycker att tiden går sååå sakta när hästen vilar…..

Idag överfölls jag av en sådan trötthet när jag kom till stallet att det bara blev 10 minuters promenad i ett tomt ridhus med Archie.

Jag tror inte att han sörjde att han inte fick gå ute i mörkret och de isande vindarna, han såg så nöjd ut när han fick återgå till ätandet i boxen.

Det behandlade benet ser fantastiskt fint ut, fullständigt glasklart, och jag sa lite skämtsamt att jag borde ha låtit veterinären spruta alla 4 så bra effekt som den behandlingen gav.

Nu ska jag vila mig lite innan det är dags att bege sig till en kär hästvän för lite välbehövligt hästsnack!

Under natten till idag var det minusgrader för ovanlighetens skull men det bra med DET är att kyla ofta åtföljs av solsken- så även idag!

Allting var frosttäckt och väldigt vackert när Soya och jag sprang i Dalby på morgonen men det gäller att se sig för var man sätter fötterna bland de våta löven.

Det hade inte varit så kul att vricka en fot eller ännu värre; bryta något och behöva ringa efter maken, försöka förklara i vilken skogsdunge han skulle leta och sedan få hjälp med att ta sig hem.

På eftermiddagen tog Soya och jag en nästan en timme lång promenad med hennes häst och han var nästan lika pigg som igår. Det var knappt att mina små ben kunde hålla jämna steg med honom men det ser jag bara som positivt.

Jag slutade behandla muggen igår och sparar resten av de effektiva dropparna ifall den skulle blossa upp igen. Som det ser ut idag är all mugg borta så den försvann verkligen lika snabbt som den dök upp.