Idag tyckte jag att Kreon och jag kunde rida ut- något han initialt och som vanligt hade mycket åsikter om, framför allt eftersom jag hoppade upp redan på stallplanen.

Så de 10 första minuterna kom vi typ max 200 meter, mycket ojande blev det men sedan så släppte det verkligen bra och vi kunde rida ut hur fint som helst utan en massa YTTERLIGARE stopp.

Jag både travade och galopperade utan problem så problemet ligger helt klart i ”uppstarten”.

Men nu är jag vid gott mod- dels tror jag att även detta kommer att gå över i sinom tid och dels blir jag inte själv så stressad numera utan jag vet att vi kommer iväg ”någon gång”….

Har jag sällskap blir det ju aldrig några stopp men jag vill av flera olika anledningar KUNNA rida ut ensam utan att vara beroende av andra.

I vintras fanns det bara 2 tillräckligt snälla hästar på anläggningen att ta sällskap av och medan den ena hästen numera galopperar på de evigt gröna ängarna så har den andra hästens ägare många olika åtaganden vilket gör att våra ridtider mycket sällan sammanfaller så jag MÅSTE  nästan rida själv vare sig jag vill eller inte.

Och ärligt talat rider jag hellre själv och bestämmer rutt och tempo tex än att riskera att ha sällskap av en häst som snarare hetsar upp Kreon än lugnar ner honom.

Och även om jag själv alltid har haft supersnälla hästar så har jag efter att ha intervjuat olika hästägare förstått att det inte är så ovanligt med hästar som både glor på saker, bockar och brallar, vill vända hemåt, vill sticka i galoppen och allt vad som nu kan förekomma som försiktiga dressyr-Birgitta inte är det minsta intresserad av.

Dagens dressyrpass i ridhuset började ”intressant”.

Flera hinder stod framme och Kreon skrittade förbi vattenmattan som var något vattenfylld 2-3 gånger utan att reagera.

När jag däremot skulle trava förbi mattan en andra gång var det som att trots-Kreon hoppade fram från ingenstans och tyckte att ”nix pix, jag ska inte ens gå i NÄRHETEN av mattan, än mindre förbi den”.

Men då flög fan i hans ägare som såg en chans att för en gångs skull försöka rida/reda ut en liten fight- bättre att träna på detta hemma än på en tävling men hemma har jag inte fått så många ”bra” tillfällen.

Så i stället för att bli arg eller rädd kände jag bara ”kom igen grabben, make my day” och det måste muppen ha känt för han fann för gott att acceptera mina bestämda skänklar och sluta att oja sig väldig snabbt och under många uppmuntrade rop från mig.

Därefter följde ett härligt pass där jag red många ”gymnastiska skolor”, dvs ibland lite för raka men med överdriven tvärning för att riktigt tänja gränserna.

Jag gjorde också fina galoppökningar med upptagningar till nästan samlad galopp, jag lekte med traven och varierade tempo och steglängd och så avslutade jag med skänkelvikningar som aldrig upphör att glädja mig; Kreon gör dom ungefär en miljard gånger lättare än Archie som bara inte kunde korsa benen korrekt utan stor möda i flera år.