Härom dagen flyttade en av mina stallkamrater (Malin) eftersom hon sålt sin häst.

Planen är att hon ska komma tillbaka till vårt stall med en unghäst efter sommaren men jag känner redan att i alla fall jag ”inte saknar kon förrän båset är tomt” om uttrycket ursäktas.

Malin har verkligen varit den perfekta stallkamraten enligt mig, inte alls för att vi haft mer gemensamt än vad jag har med någon annan i stallet eller för att vi har umgåtts mer, för det har vi inte men på grund av hur hon agerat när hon varit i stallet.

Nästan alltid glad och alltid med frågan ”hur är det idag” när vi möttes.

Lagom engagerad när man kom hem från en tävling, frågade alltid hur det hade gått på träningen om vi möttes direkt efteråt men utan att lägga sig i om ni förstår vad jag menar.

Vi kunde diskutera allt möjligt som hade med hästar att göra och tyckte kanske inte alltid exakt likadant men respekterade ändå varandras åsikter.

Men det viktigast av allt tycker jag nog ändå har varit att Malin inte bara har skött sin häst och sina saker utan det vi diskuterade på bloggen nyligen; hon har verkligen varit noga med ”hela stallet” så att säga- kanske en kvarleva sedan hon själv haft stall?

Det fanns ingen som var så noga med hur gödselstacken såg ut som Malin, hon krattade, sopade och jämnade till så det stod härliga till och tycker jag var verkligen ett föredöme för oss andra.

Och skrev hon något på vår anslagstavla, som vi alla vet kan användas till både det ena och det andra, var det alltid med en god ton och vänligt- inga aggressiva påhopp som man behövde fundera över vad de stod för.

Så Malin; du kommer att vara saknad medan du är borta och välkommen tillbaka med en ny häst till hösten säger jag!

Igår när jag var ute och red blev jag åter igen varse vilka olika sorters bilförare det finns i trafiken, i alla fall när de möter en häst på sin väg.

En del verkar fullständigt förblindade, eller så skiter de i vilket- de swischar förbi en utan att lätta en sekund på gasen och några hinner till och med ge en blicken som säger ungefär ”vad fan vill du” om man med armen markerar ”sakta ner”.

Ibland undrar jag hur dessa förare hade reagerat om man pga deras vansinneskörningar hade ramlat av och till och med OMKOMMIT- de hade troligen tyckt att man fick skylla sig själv om man ska ha på vägarna att göra gissar jag.

Sedan har vi dessa förares ytterlighet- de som saktar in en halv kilometer innan mötet med en häst och som möjligtvis krypkör men helst står på tomgång tills man har passerat (vilket kan ta flera minuter…). Fast hellre denna överdrivna försiktighet.

De flesta förare saktar tack och lov i alla fall in något och jag brukar se till att tacka dom vilket förhoppningsvis gör att de vill fortsätta att visa hänsyn till oss ryttare i trafiken.

Men vad man ska göra med vansinnesförarna har jag ingen aning om- det säkraste är kanske att aldrig rida på trafikerade vägar med en häst som är det minsta lilla känslig och/ eller  ”opålitlig”?

Minns då jag red ut med stensäkre Zack i somras och konstaterade att jag under en och samma ritt vid 2 tillfällen hade legat (död?) i diket om jag hade suttit på Kreon i stället- dom bilarna banne mig nästan nuddade oss?!?!?

Nyligen publicerades denna artikel och en vän på Facebook la ut länken med en egen farhåga om att detta kanske inte BARA är av godo vilket en del kanske tänker spontant (?) utan att det också kan vara ett sätt att spara tid och pengar men på bekostnad av hästen.

För mockar man i en stor lösdrift är det tex inte lika lätt att upptäcka vilken häst som kanske inte är helt ok i magen (bajsar knappt, har diarré osv) , vem som kanske inte äter som den ska osv.

Ja, detta var bara några farhågor som togs upp, jag själv ser många fördelar också men en lösdrift måste nog skötas lika minutiöst som om man har häst på box för att det verkligen ska bli bra eller vad tror ni?

En annan bloggare ser också lite mer nyanserat på lösdrifter och jag instämmer verkligen!