Läser detta jättebra blogginlägg och nickar instämmande….kanske är jag i skrivande stund ”Birgitta, 78 år” som förfasar sig över ”dagens ungdom”?

Jag har verkligen flera gånger förfasat mig i mitt stilla sinne (eller på bloggen) över hur ”fjortisar” framställer sig själva i sina bloggar och/ eller Facebook tex.

Flickor med brösten upptryckta till hakan, med minimala linnen, med make-up och frisyrer som hade platsat på vilken bordell som helst (ursäkta…)- ja, jag kan inte låta bli att undra var i detta deras föräldrar finns?

För vi har ju redan många gånger kunnat konstatera hur enorm genomslagskraft sociala medier kan ha och vilka personer, som är ute i allt annat än goda och oskyldiga avsikter kan locka till sig.

När JAG var liten kunde man på sin höjd låna morsans högklackade skor och svassa runt i dom lite och känna sig vuxen men idag verkar det nästan accepterat att väldigt unga flickor sminkar sig rejält, färgar håret, använder bh (trots att de inte ens har fått bröst) och stringtrosor….ja, jag vet inte men för mig känns det bara så fel.

Låt barnen vara barn- jag trodde att utseendefixering och bantningshets var sådant som kom när man blev i alla fall liiite äldre men det verkar verkligen inte så.

Härom dagen diskuterade vi en affärsidé jag hade fått (att åka ut och filma ryttare), idag läser jag i senaste Ridsport om en veterinär som erbjuder intresserade att följa med henne och hennes kollegor under en arbetsdag på skånska landsbygden för 1800 kronor.

Målgruppen kan vara vuxna, djurintresserade som är ute efter en upplevelse kanske uppger veterinären.

Vad tänker ni om detta? Hiss eller diss?

Tyvärr blir det ju inte alltid ”sucess” vad man än gör men det är ju MÅLET i alla fall!

På jobbet gjorde vi för några år sedan ett personlighetstest (Meyer-Briggs) som jag tyckte var väldigt intressant.

Det handlade bland annat om hur olika arbetstagare agerar då de ställs inför en ny arbetsuppgift för där är man ju (så klart) olika.

I min arbetsgrupp visade sig majoriteten tillhöra dom som liksom ville rusa iväg och påbörja arbetsuppgiften innan de ens hade hört färdigt vad uppdraget egentligen bestod i medan jag var i princip den enda som försökte ”bromsa gruppen” genom att hävda att vi var tvungna att verkligen sätta oss in i alla aspekter av problemet innan vi for iväg som yra höns.

Jag är inte alls förvånad över utgången av testet- jag har alltid varit, om inte en bakåtsträvare så i varje fall inte den som går i täten när något nytt ska introduceras- på gott och ont.

För tänker man inte igenom saker utan bara far iväg så blir det inte så bra alla gånger men om ingen gjorde dessa försök skulle ju allting stagnera.

Och själv brukar jag, när jag väl genomfört en förändring nästan alltid tycka att den är till det bättre à la ”varför gjorde jag inte detta TIDIGARE”.

Intressant dock tycker jag är att medan jag i vardagen är mer ”laid back” så är jag ett under av ”snabb-agerare” i kriser- min hjärna arbetar i höghastighet och DÅ jäklar…då går det undan.

Minns då min häst Décima fick kolik och jag körde upp henne till Helsingborg där hon buköppnades.

Det var ett under av effektivt agerande!

Jag upptäckte att hästen hade ont i magen då jag skulle släppa ut henne i hagen, ringde till djursjukhuset redan medan jag stod på gräset utanför, tog in hästen i stallet, kopplade på släpet, körde och var framme i Helsingborg typ inom loppet av en timme.

En av de värsta timmarna i mitt liv ska sägas; transporten wobblade omkring på motorvägen eftersom Décima sparkade så häftigt att jag på fullt allvar trodde att hon skulle slå sig ut men jag bara bet ihop och gjorde som min vän Ann skrev i ett sms medan jag satt i bilen ”kör så fort du bara vågar”.

Då var jag verkligen glad över att ha en lättlastad häst och egen bil och transport (samt nära till ett djursjukhus så klart)- skulle jag väntat på att någon skulle komma och hjälpa mig vet jag inte hur det hade slutat.

Och samma sak när Soya fick sitt första epilepsi-anfall; hon hann inte mer än komma till sans förrän jag bar ut henne i bilen, hoppade (barfota) in i ett par stövlar och körde det fortaste jag vågade på snöiga vägar till ett annat djursjukhus.

Vi var framme 20 minuter efter anfallet och i just detta fallet hjälpte det inte hur fort jag än hade kört för anfallet var över och kom inte tillbaka men eftersom detta var första gången visste jag inte ens vad det VAR och trodde att Soya kanske skulle dö för mig.

Ja, så beter jag mig alltså i nödsituationer och jag vet att jag skulle göra exakt samma sak om det gällde någon annans djur.

Så jag är nog bra att ha till hands OM något akut och skrämmande skulle hända- jag tappar absolut inte fattningen och agerar som sagt utan att tveka.

Men så fungerar ju inte alla- en del får panik, blir helt stirriga och nästan okontaktbara, någon kanske blir som paralyserad och kan inte tänka klart.

Har ni haft möjlighet att ta reda på hur NI agerar och i vilka sammanhang har detta skett?