Trots att jag har jobbat som socialsekreterare i mer än 25 år händer det fortfarande att jag är med om sådant jag aldrig upplevt förut och idag var en sådan dag.

Jag följde med en kollega på ett hembesök till en familj som visade sig ha en chihuahua.

Jättegullig liten vovve men nästan det första jag la märke till var att den hade jättelånga klor.

Familjen uppgav att den inte tyckte om att få klorna klippta men på min fråga om jag fick göra ett försök kom de genast med en kloklippare och jag gav mig i kast med uppgiften- jag tyckte så synd om den lilla krabaten för det kan omöjligt vara bra att gå med så förvuxna naglar.

Ja du milde man vilket projekt det blev!

Hunden sprattlade som en fisk på torra land och trots att jag hade världens grepp om den och ett av barnen i familjen höll huvudet så att den inte skulle bita mig så var det en kamp utan dess like.

Den jäkla kloklipparen var något av det slöaste jag har skådat och jag vågade dessutom inte klippa för mycket för att inte riskera det blodbad som kan följa av att man kommer åt pulpan- då hade jag nog inte blivit så populär hos familjen gissar jag.

På vardera bakbenet var en klo så lång att den hade börjat växa som i en cirkel och denna cirkel var banne mig nästan sluten och att klämma in saxen där och klippa till var hur svårt som helst.

Faktiskt lyckades jag klippa alla klorna hjälpligt och pratade med familjen om hur de kan göra framöver (ta hunden till veterinär eller någon djurshop som utför kloklippningar eller så kan jag ta med Soyas kloklippare vid nästa besök om en månad).

Hunden var i övrigt hur fin som helst men som sagt…dessa klor!

Det kändes skönt att ha kunnat göra en insats även om detta verkligen inte hör till mina arbetsuppgifter….långt därifrån!

På Vicke-fronten inget nytt- vi har promenerat som vanligt, jag har borstat honom och klippt av en rejäl bit på svansen som jag idag insåg nästan släpade i marken (fult).

Idag vann jag 30 kronor på en Triss-lott- kan man kanske se detta som ett tecken på att min tur håller på att vända 🙂  ?

En vän vars häst varit halt ännu längre än min blev i alla fall friskförklarad idag och jag gläds mycket med henne.

Vicke fick den sedvanliga promenaden idag, dock utan Soya som jag i stället vallade på en långrunda i skogen med Åsa och Vilja.

Morgonen började på sämsta möjliga vis- Soya fick ett epilepsianfall!

Det väldigt märkliga sammanträffandet var att hon fick anfallet typ 1 minut efter att hon hade svalt sin medicin så jag var ju vaken och såg hur det började.

Det positiva var att anfallet var ett av de mildaste hittills- inget tuggande av fradga och inte så kraftiga kramper som hon brukar ha. Dessutom kom hon till ro väldigt snabbt efteråt- ibland vill hon vanka av och an i några minuter men idag kunde jag övertala henne att ligga kvar i sängen.

Men ni vet ju hur det är- man oroar sig ändå eftersom sjukdomen är så lömsk och man aldrig vet när nästa anfall ska slå till, om anfallen ska börja komma tätare, bli kraftigare osv.

Eftermiddagen har ägnats åt en promenad med båda djuren- det gick i alla fall utan några som helst missöden.