Skrivet
Ja, som synes är det varken en jättehage eller mängder av gräs som jag erbjuder Vicke att gå i en timme på sen-eftermiddagen men han verkar uppskatta vistelsen väldigt mycket oavsett.
Annars går han ju en liten grushage om dagarna, jag vågar inte ha honom i de större gräshagarna OM han skulle få för sig att springa.
Skrivet
När Vicke och jag var hos veterinären roade jag mig med att ta lite kort på honom medan vi väntade.
Som ni kanske vet är det Kreons öga som vakar över start-sidan på bloggen och det ska han få fortsätta med men nog är bilderna på honom och Vicke lika eller vad tycker ni?
Skrivet
Igår tog jag upp ämnet ”oengagerade människor” och framlade en teori om att detta kanske kunde bero på en ökad egoism i samhället.
Detta fick mig att minnas en händelse, nu snart 15 år tillbaka i tiden som jag tycker illustrerar att det faktiskt inte bara är ”vanligt folk” som kan vara både blinda och döva för mycket i sin omgivning (av vilka skäl det än må vara) utan även personer som har till yrke att så att säga ”se människor”.
För alltså snart 15 år sedan avslutade min dåvarande sambo vårt förhållande mycket oväntat och jag kan lugnt säga att detta, så här långt, är det värsta som har hänt mig i livet.
Jag var helt under isen och grät varje dag i 3 månader och det var nog bara min ”pliktkänsla” inför hästen och jobbet som gjorde att jag inte gick under totalt.
Jag gick till jobbet, skötte och red Décima (tävlade till och med) men bortsett från detta så satt jag bara hemma och grät eller sov.
Nåväl…jag var under denna mycket tunga period väldigt tacksam för att mina dåvarande arbetskamrater (6-7 mogna kvinnor som då hade arbetat som socionomer i många år) lät mig vara ifred- ingen frågade tex hur jag mådde vilket jag som sagt bara var glad över- då hade jag krackelerat totalt.
Så jag gick i min bubbla under denna period och månaderna gick och jag mådde slutligen bättre.
När jag kom tillbaka efter semestern, ca 5 månader efter min och sambons uppbrott, frågar en av arbetskamraterna ”hur jag och Thomas hade haft det på semestern”?!?!?!
FÖRST DÅ inser jag att INGEN på jobbet visste att vi inte längre var tillsammans ?!?!?!
Det jag hade uppfattat som HÄNSYN var total BLINDHET inför en kollega som mådde så dåligt att det är otroligt svårt för mig att förstå hur ingen kunde se detta.
Och ja, mina arbetskamrater kände ju sig hur dumma som helst när sanningen gick upp för dom medan jag själv som sagt inte kunde förstå hur de kunde ha varit så blinda.
Ingen såg att min förlovningsring inte längre satt på fingret tex.
Ingen tyckte att det var konstigt att jag, som var känd för att äta kopiösa luncher som det ofta skojades om, plötsligt satt och petade i ”Weight Watchers” små portioner som jag knappt fick ner. Osv….
Om ni tänker att jag kanske var en mycket god skådespelerska kan jag som en parentes berätta att en stallkamrat under denna period en dag och ”från ingenstans” sa till mig:
”Får jag ställa en personlig fråga”.
Och jag, som trodde att jag höll garden uppe så noga, svarade ”javisst” i tron att den personliga frågan skulle handla om henne och inte mig.
När hon sedan frågar ”hur mår du- EGENTLIGEN” höll jag på att gå i bitar och jag minns faktiskt inte ens vad jag svarade.
Och detta var en stallkamrat som jag inte hade en speciellt nära relation till medan jag hade arbetat med mina oseende kollegor i ganska många år.
Så inte ens de med en flerårig högskoleutbildning med människan i centrum ser alltid allting- det lärde jag mig den gången och tog med mig som ännu en erfarenhet av livet.
Skrivet
När jag kom till stallet efter jobbet möttes jag av en mycket högljudd gnäggning och DET hör verkligen inte till vanligheterna.
Eftersom Vicke inte brukar brumma på detta vis när jag tex kommer med sadeln så kan jag inte tolka hans glädjeyttring på någon annat sätt än:
”Hallå där…snälla, snälla, snälla…säg att du ska ta mig till den där mysiga gräsplätten där jag fick vräka i mig gräs igår”.
Och visst- Vicke fick gå i min egengjorda hage idag också- det är egentligen gången mellan våra gräshagar som jag har spärrat av till en lagom ruta där Vicke kan gå och mumsa.
I ärlighetens namn är det inte något direkt BETE att tala om men för den timme Vicke går där räcker det bra.
När vi gick tillbaka till stallet för lite avborstning tyckte jag att djuret såg väldigt nöjd ut- tänk att lite gräs kan betyda så mycket 🙂 .
Eftersom Vickes ”hage” gränsar till Messys passade jag på att klappar om henne rejält.
Hon är ingen blyg viol det lilla livet, det kan jag säga efter att ha sett henne bita tag i sin 1 år äldre kompis rumpa som den mest självklara sak i världen- hon verkar inte känna av att hon är yngst i skaran det minsta.
Men det är inga elaka bett utan bara lite spel för galleriet när jag står och tittar på känns det som, ungefär som när småbarn ibland ”spelar över” när familjen får besök och barnen vill ha lite extra uppmärksamhet 🙂 .
Skrivet
Skrivet
Skrivet
Häromdagen, samma dag som vi har vår veckoträning i dressyr på anläggningen fick jag av en hästägare frågan om jag och Vicke skulle träna den dagen.
Frågan gjorde mig (ganska självklart tycker jag) väldigt förundrad- hästen har ju varit skadad i 2½ månad?!?!?
När jag nämnde detta för en annan person på anläggningen lade denna fram teorin att det är den ökade EGOISMEN i samhället som tex visar sig på detta vis, dvs att man är så upptagen med sig själv att man ägnar ingen eller liten tid åt att notera vad som händer runt omkring en.
Och kanske är det så- eller vad tror ni?
Är folk idag så ”full of themselves” att man generellt inte precis bryr sig om andra så vida dessa personer inte råkar betyda väldigt mycket för en?
Ja, jag vet inte vad jag ska tro men att det skulle kunna vara EN förklaring till en så märkligt ställd fråga som ovan- det kan jag absolut köpa.
Jag minns hur förvånad och också ledsen jag blev när Archie hade fång och jag upplevde att en del människor, som jag faktiskt hade trott annat om, i princip ”ignorerade” hur sjuk han faktisk var och kunde gå förbi mig i stallet ”hundra” gånger om dagen utan att fråga ens den minsta lilla fråga om hur det var med honom.
Men man ÄR olika- det är bara att inse och inte lägga så mycket känslor i det.
Jag ser ju samma sak med Vicke nu- en del är väldigt engagerade i hans hälsa, andra totalt ointresserade, någon frågar något ibland, en del låtsar verkligen som ingenting- kanske för att de tycker att det är ett obekvämt ämne för dom att diskutera eller kanske rent utav pga det som jag var inne på initialt: de är inte ens medvetna om att hästen är skadad.
Ja, det må vara hur det vill med den saken känner jag och noterar det bara.
Jag fiskar verkligen inte efter sympatier från ointresserade människor utan konstaterar bara som med annat här i livet att det kan vara så att de man trodde skulle bry sig mer inte gör det medan andra människor, ibland vilt främmande sådana (som 2 bloggläsare som jag aldrig ens träffat) kan vara ett hur stort stöd som helst.
Skrivet
Jag skulle INTE….
Skrivet
Vilket oflyt: i exakt samma stund som jag gick ut med Vicke för att släppa ut honom i den provisoriska gräshagen jag har gjort åt honom bredvid Messy och hennes kompisar så började det regna och dropparna övergick på bara någon minut till ett skyfall utan dess like. Ni vet så där så att det börjar rinna små åar i marken.
Herr Gräsbesatt verkade inte ens notera att det vräkte ner så jag lät honom stå kvar i sin lilla gröna ruta i en knapp timme och de sista 20 minuterna kom äntligen uppehållet.
Jag får ju verkligen säga att jag imponerades av det ofodrade Horseware-täcket jag köpte sist jag var i Ullared- det var SNUSTORRT (!!!!) på utsidan också när jag tog in Vicke och då vet jag inte hur många liter vatten som hade hunnit skölja över det. Snacka om att bekänna färg!
Skrivet
Satt och läste en gammal tråd på Bukefalos som handlade om hovledsinflammationer och hur vissa hästar hade behandlats ganska många gånger innan de blev friska.
Jag funderar på hur många av dessa hästar som egentligen hade RÄTT DIAGNOS?
Det är ju fortfarande väldigt ovanligt att hästar magnetröntgas och utan detta hjälpmedel kan man lätt missa tex ligamentskador som OCKSÅ kan ha uppkommit i samband med tex en vrickning av hovleden.
Och har man en ligamentskada så tar ju den många månader att läka och man kan spruta hovleden aldrig så mycket- hästen kommer ju ändå att vara halt.
Ja, det var bara en tanke- kanske helt galen?
Själv är jag väldigt glad att jag gjorde en magnetröntgen på Vicke för annars hade just den frågan gnagt i min skalle- om hans hälta ”bara” berodde på hovleden eller om det även finns annat som spökar.
Senaste kommentarer