I morse blev det ett delat pass; först lite byten på utebanan och eftersom jag ganska snabbt kände mig nöjd med dessa så skrittade vi ut i skogen för att klättra.

Till min glädje hittade jag en ny, bra (=ganska brant) klätterstig som jag gissar att mountainbike-åkarna skapat för sina ändamål men som också passar min plutt som nästan är lika nätt som en cykel ha ha.

Jag tror mycket på klättring som träningsmetod då det fyller flera syften:

1.Det är bra styrketräning.

2.Hästen lär sig att lyfta på benen över stenar, rötter och grenar.

3.Hästen tränar sitt mod genom att ta sig fram i terräng där det kan finna mycket att titta på.

4.Man får en rejäl variation från ridning på banan.

Tror förresten att jag har myntat ett nytt uttryck som jag kom på när jag skrittade omkring i skogen och tänkte på hur Frenchie var i den miljön initialt; reaktiv ifrågasättare 🙂 !

En sådan frågar mer än genomsnittshästen ”måste vi verkligen gå där” och försöker också ta kommandot genom att stanna eller t.o.m. backa och eftersom den dessutom är mer vaken (=reaktiv) än många av sina artfränder gäller det att hela tiden vara beredd och nästan ligga steget före och svara ”ja, det måste vi” helst redan innan frågan hunnit ställas.

Numera kan det gå väldigt många pass innan sötnosen ens dristar sig att fråga och han accepterar också svaret utan att oja sig.

Ibland undrar jag vem som skulle gå på en del väääääldigt ”genomskinliga” bedrägerier. Här ett ypperligt exempel 🙂 !

Igår läste jag något så jättebra på ett whippetforum på Facebook att jag kände att jag måste dela med mig av vad Jenny Hamberg skriver:

”Jag blir så ledsen när jag läser om folk som mer eller mindre verkar ägna sitt hundägande åt att begränsa sina hundar.

Tänk om hundar inte finns för vår skull? Tänk om det är så att de är egna individer, med egna känslor och önskemål. Att de inte är våra att anpassa så att de passar våra känslor och önskemål.

Hundar har inget att säga till om. De får snällt bo hos den som äger dem och anpassa sig till de villkor som erbjuds där.

Det är mycket snack om att det är farligt för whippar att springa lösa. De kan skada sig på femtioelva olika vis, de kan springa bort, de kan dö, de kan orsaka skada. Så är det naturligtvis.

Men… Om man är så vida pass rädd för att en mycket snabb hund, med tunn hud, hög intensitet i springet och stark jaktlust ska skadas eller orsaka skada att man förhindrar den att springa snabbt eller bara låter den göra det lite, nån gång ibland, på begränsad yta… Vad skulle man med just en sån hund till från första början?!

Det finns ju massor av raser som är lämpligare för den som inte står ut med att se hundar springa i 50 km/h.

Whippar springer fort. Det är det de gör. Det är vad de är designade för att göra. Det är vad de ÄR. Snabba hundar som älskar att springa snabbt. Och jag tycker att det är en hemskt egoistisk syn på hundar att beröva dem möjligheten att göra det. Då sätter man sina egna känslor och önskemål över hundens känslor och önskemål. Och det är inte rätt.

Och den känslan gäller för min del inte bara spring, utan mycket annat. Hundar ska ofta sluta med att gräva, äta bajs, löpa/intressera sig för löptikar, rulla sig på äckliga saker, gå med nosen i backen, skälla osv osv. Dvs sluta bete sig som en hund.

Man KAN inte få hundar att sluta bete sig som djur. Och man ska inte försöka heller. De ÄR djur och det påverkar deras livskvalitet negativt om man försöker begränsa dem. Det är inte rätt att hundarna alltid drar det kortaste strået.

Hundar är hundar och de har hundliga behov och önskemål. Vi människor har inte rätt att underkänna dessa. Vår uppgift som hundägare borde snarast vara att tillmötesgå dem i så stor utsträckning som bara är möjligt, för hundarna har inget val. De är våra fångar. Det har inte större möjligheter till att välja än en apa i en liten bur. Det är vi som ansvarar för att ge dem ett gott liv utifrån DERAS behov och önskemål.”

Det som slog mig direkt när jag läste inlägget var att jag nog aldrig tidigare tänkt just att de som håller på och begränsar sina whippets så som en del gör har valt fel ras!

Men när jag läste inlägget så tänkte jag att det ju är precis så det är!

Och eftersom det finns långt över 100 raser att välja bland bara i Sverige så behöver man verkligen inte välja just en whippet, lika lite som man som många äldre damer gjorde när jag var barn; valde en tax (läs: en jakthund) som en ren sällskapshund.

Jag vet även de som köpt husky eller bordercollie eller blandraser med starka inslag av dessa och sedan tycker att hundarna är ”jobbiga” i deras små storstadslägenheter. Hmmm….

Sedan anser JAG att ALLA hundar behöver springa lösa tex men en chihuahuas behov är högst troligt inte lika stort som just en whippets?

Och detta leder mig in på något som kan appliceras på både hundar och hästar; hur mycket enklare och roligare det hade varit för både djur och ägare om ägaren valde rätt ras!

För även hästägare gör ibland de konstigaste val och går sedan runt med en klump i magen, mår dåligt, är rädda för sin häst, försöker begränsa densamma osv.

Jag har raljerat om detta många gånger; ”kärringar” som köper en på tok för temperamentsfull och reaktiv häst som de sedan inte vågar rida annat än i ridhuset och som de dessutom inte förstår gör den ännu mer svårriden av att den står i en grusruta 6-8 timmar om dagen utan möjlighet att göra av med överskottsenergi.

Givetvis kan olyckor hända med alla hundar och hästar och hur väl vi än agerar, hur väl våra djur än passar oss osv men man behöver väl inte börja i fullkomligt ”fel ände” genom att köpa en häst/ hund som redan på pappret ter sig helt olämplig? Visst kan det gå bra men det kan också gå riktigt illa och varför chansa?

Härom dagen kom jag att tänka på något jag inte reflekterat över på väldigt länge:

Att det var flera år sedan jag behövde ägna mig åt något jag gjort under såååå många timmar som hästägare och som jag gärna slipper under resten av mitt liv; det urtråkiga hand-betandet!

Tänk så många timmar jag bara stått rakt upp och ner på grässlänterna runt ridskolan och tittat på medan mina hästar ätit girigt av det gräs som aldrig växte i våra söndertrampade grushagar runt omkring.

Även i andra stall har jag periodvis slösat bort massor av egen tid för att ge mina hästar något ”extra” när gräset i hagarna inte räckt till.

Sedan mobiltelefonerna blev så avancerade att jag kunde skicka mail, skriva blogginlägg eller läsa inlägg på Facebook blev hand-betandet något mindre tråkigt men jag är ändå oändligt tacksam att jag numera kan använda min tid på ett roligare vis.

Bilden: Archie som unghäst på MCR

Ibland raljeras det om att man ”måste vara frisk för att orka vara sjuk” (pga krångel med läkare, försäkringskassan mm) och jag vill lägga till att man ibland ”hinner tillfriskna innan man får vård”.

För så känns det nästan efter min snart evighetslånga historia med min ena häl som jag sabbade när vi var i New York.

Att under EN dag gå 43000 steg i curlingkängor var inte smart och tro mig….kunde jag ta tillbaka det så skulle jag göra det men nu är det som det är.

Och hur är det då? Tja…jag har haft mer eller mindre otroligt ont i hälen ända sedan slutet av november!?!

För att göra en extremt lång historia lite kortare så är bedömningen att den enda som hjälper till att läka hälen (fettkudden i hälen) är ortopediska inlägg och detta har jag idag varit och fått utprovat.

Jag som själv anser mig vara en mästare i planering och logistik skulle gärna ta en projektanställning på ortopedkliniken där jag var idag för deras setup lämnar mycket att önska.

Först måste man vänta på en tid i ca 4 veckor efter remiss av läkare och därefter måste man vänta i ytterligare ca 4 veckor innan man kan hämta ut inläggen. De är klara redan efter 2 veckor men se; då finns det inga tider!

Noteras ska att mitt besök idag tog bokstavligen 10 minuter så det är inga timmeslånga undersökningar det handlar om.

Jag gissar att många faktiskt ger upp under väntandets gång eller rättare sagt HINNER BLI ÅTERSTÄLLDA för det är ärligt talat vad som håller på att hända med min häl…långt om länge!

Så jag gissar att min häl kommer att ha självläkt när jag väl ska hämta ut inläggen om 4 veckor men jag har ju som nämnts i perioder haft så ont att jag knappt har kunnat gå under tiden!

Samhällsekonomiskt uruselt för hade jag inte haft a) ett stillasittande jobb b) en hög arbetsmoral och c) en hög smärttröskel hade jag högst troligt kunnat bli sjukskriven x veckor och vem hade tjänat på det?

Nåväl…nog babblat om detta…jag blir bara irriterad över hela grejen!

Lätt irriterad blev jag även över Frenchies tok-ryck i morse när jag skulle ta in honom för att rida.

Han tyckte kanske att han hade varit ute för kort tid när jag kom gående med grimman för från ingenstans så bestämde han sig för att träna inför Grand National med siktet att inte komma sist.

Den snabbaste galoppen han kunde uppbringa x varv i hagen och jag stod bara och bad bönder om att skorna skulle sitta kvar, han inte skulle gå omkull och framför allt inte bli halt.

För sist jag stod som åskådare till ett dylikt lopp (förra sommaren) BLEV han halt i några dagar…så jäkla onödigt och helt oförklarligt. Han är 99 gånger av 100 verkligen ursnäll att ta in. 

För att korta ner även denna historia verkar skenturen inte ha gett några men; jag red ut i skogen när jag väl fick tag i honom och bara det var en liten bedrift om jag får säga det själv.

Det blåste rejält och för ett år sedan hade jag inte drömt om att sitta i sadeln i skogen under sådana förhållanden men idag vågade jag chansa och Frenchie skötte sig helt perfekt.