När jag ville prova att odla lite på Ryhus för 2 år sedan gjorde jag det i pallkragar.

Skördarna blev modesta, mycket på grund av bristande engagemang hos undertecknad och jag valde förra sommaren att inte odla något alls förutom ytterst lite tomater.

Jag insåg att mitt intresse inte var tillräckligt för att tex köpa ett växthus och pallkragarna tyckte jag förfulade Ryhus och gjorde tex gräsklippning och ogräsrensning svårare vilket var ett för stort minus.

I år har jag tagit nya tag men på en mycket liten nivå och detta är vad som funkar just nu.

Jag använder mig att praktiska odlingslådor på ben som jag har fått (=ingen kostnad) och de står mycket mindre i vägen än pallkragarna.

Min upplevelse är att det talas mer och mer om ”hästvälfärd” och att vi som hästmänniskor måste kunna stå för ”vad vi håller på med” för den icke-hästiga omgivningen. Något förenklat.

Med allt prat om pain face hos hästar, diskussioner huruvida det är rätt att resa långt för att tävla, hagtider, lösdrifter och väldigt mycket annat som inte alls diskuterades när jag köpte min första häst får mig att fundera på framtiden.

Fälttävlandets vara eller icke vara, mycket på grund av dödsfall bland både ryttare och hästar har redan diskuterats i flera år och vad jag har börjat fundera över är om hoppning och dressyr ens kommer att finnas som sporter om x år eller om människor någon gång långt i framtiden kommer att prata om dessa så som vi idag pratar om vissa saker vi inte längre tycker är ok vad gäller djurhållning.

Jag tror absolut inte att detta kommer att försvinna under min levnad även om jag skulle bli 100 år men sen kanske?

Kommer kommande generationer att tycka att det är ok att ”tvinga” hästar att hoppa hinder eller göra olika krumelurer med ryttare på ryggen? Vad tror ni?

Det finns säkert många parametrar som underlättar ägandet av en häst men idag tänkte jag fokusera på de 3 jag har väldigt stor erfarenhet av:

1.God ekonomi: nu är ju detta förvisso ett VERKLIGEN relativt begrepp men om man köper en häst bör man ha GODA MARGINALER att hålla den, både frisk och skadad.

Att kunna betala för veterinärvård genom en omfattande försäkring eller ur egen ficka är en nödvändighet och dessutom inget man kan planera i förväg annat än genom att lägga undan pengar.

Med egen häst kommer oundvikligen oförutsedda kostnader och framför allt om man delar sin ekonomi med någon som inte ens är intresserad av hästar kan det bli mycket tandgnissel.

Många saker kring hästen är otroligt dyra; en sadel kan idag kosta 50.000 (eller mer), ett släp det tredubbla, utrustning går sönder och behöver bytas ut.

Foder och strökostnaderna har skenat iväg rejält de senaste åren liksom kostnaden för veterinärvård.

Vill man ha hästen skodd av en seriös yrkesman och träna för en utbildad person som inte stoppar pengarna rakt ner i fickan kostar även detta.

Att leva på marginalerna är också vansinnigt som hästägare så vida man inte har ett säkert extrajobb som man kan ta när man vill.

2.Ett laid-back mindset där man har lätt(are) att förstå och acceptera att sjukdomar/ skador/ motgångar är en tyvärr naturlig del av att äga en häst främjar absolut hästägandet. Ingen häst förblir 100 % frisk under hela sin levnad och ingen häst presterar alltid på topp, vare sig på träning eller tävling.

Medan jag själv har haft en väldigt stor förmåga att skaka av mig motgångar på både träningar och tävlingar så är mitt mindset vad gäller häst-hälsa fullständigt fucked up och det har tyvärr inte heller blivit bättre med åren vilket man hade kunnat hoppas och tro.

Jag är fortfarande en domedagsprofet utan dess like, tror alltid det värsta och hela min värld rasar om min häst är sjuk. Jag kan inte tänka på något annat och blir en allmänt väldigt tråkig person att umgås med även om jag försöker att dölja mina känslor.

Jag har genom åren haft vänner och bekanta som jag verkligen avundats för deras mycket mer ”det löser sig”-inställning och vi har ibland nästan blivit ovänner när jag har tyckt att någon inte förstår vilket helvete jag gått igenom.

3.Partner som delar ens livsstil eller i alla fall har förståelse för den är verkligen bra att ha.

Jag har under mina många år med egen häst både varit singel i flera år och haft partners och att ibland känna totalt ointresse från partnern kring hur det har gått på en tävling eller efter ett veterinärbesök är ledsamt.

Att ha häst är för många en så stor del av vardagslivet att det blir jobbigt att ofta behöva försvara detta eller känna att ens partner hellre hade sett att man sålde hästen.

Har man barn kan detta ytterligare lägga sten på börda för som förälder vill man säkert kunna ge sitt barn så mycket som möjligt i både tid och sådant som kostar och då blir hästen en konkurrent i båda fallen.

Jag vet många som valt att sälja sin häst när de bildar familj och kan absolut förstå hur man resonerat.

En diskussion jag hade med en annan hästägare nyligen:

Om jag hade vetat EXAKT det jag vet idag när jag började rida (en utopi så klart) så tror jag inte att jag hade valt hästarna på det sättet som jag gjorde.

Att ha egen häst har utan tvekan gett mig massor; fina vänner, tonvis av härliga stunder bla bla bla men det har också kostat mer än jag nog tycker att det har varit värt det när jag ser tillbaka.

Att i så många år lägga alla pengar på den häst jag ägt då, lägga all ledig tid, alla tusentals timmar jag jobbat extra. Allt dåligt mående och förtvivlan när ens häst har varit sjuk på olika vis, ibland i många veckor.

När man är mitt uppe i det tänker man kanske inte på att man borde lägga ner, i alla fall har jag aldrig gjort det och nu bor jag på världens finaste gård och har en ridhäst jag är helt galen i så NU har jag inte dessa tankar.

Men var det värt det i över 35 år och skulle jag råda någon annan att köpa häst som tvekar; nej faktiskt inte så som utveckligen på hästfronten ser ut idag.

Det är lätt att se tillbaka på olika perioder i sitt liv med rosafärgade glasögon och jag minns faktiskt att jag och en skolkamrat sa till varandra att vi aldrig skulle förhärliga gymnasietiden när vi blev äldre för det var väldigt mycket slit (pluggande) för vår del och nu tänker jag lite samma om nästan hela mitt vuxna liv med egen häst.

Jag hade NOG besparat mig mycket tråkigheter på olika vis om jag hade valt en annan livsstil utan att känna att jag hade gått miste om allt som hästarna trots allt så klart också gett mig.

Men, inte lönt att spekulera över det nu och NU är jag som sagt nöjd.

Hur känner ni när ni läser detta?

Vill ni försvara ert hästägande in i döden, kan ni hålla med om en del eller HAR ni t.o.m. lagt av med hästar på olika vis utan att ångra det?

Imorgon tänkte jag dela med mig av mina åsikter vad gäller vad som absolut underlättar massor om man trots allt väljer att äga en häst!

Upphör aldrig att förvånas över hur mycket skräp en del gårdsägare låter bli liggande i hur många år som helst.

Skrot av olika slag verkar vara mest populärt att spara; det kan ju gudbevars vara bra att ha….och det kanske det kan så klart.

Men när jag läser om någon som nu vill skänka bort minst 10 rejäla  ensilagebalar från 2018 som man köpte (dyrt förmodar jag) från Polen men aldrig använde undrar jag? Varför spara någon så skrymmande i nästan 5 år?

Om ni själva har gammalt foder som ni inte vill slösa plats på gödselstacken för så är mitt tips att annonsera ut det på lokala Facebooksidor/ Marketplace för täckodling.

Att täckodla har blivit oerhört populärt och vissa betalar t.o.m. för att hämta gammalt ensilage/ halm så skänker ni bort det behöver ni inte slösa plats på er egen gård i x år.