Att det förekommer mycket svarta pengar inom hästnäringen har så länge jag kan minnas varit en ”sanning” och här får vi det bokstavligen svart på vitt (om ordvitsen ursäktas) !

Sitter och läser denna krönika och den sammanfaller lustigt nog med en del funderingar jag själv haft helt nyligen.

På en tävling för ett tag sedan fick jag på en framridning se något jag inte sett på en evighet och inte heller själv ägnat mig åt på massor av år; en ryttare som ganska rejält försökte ”böja och bända” sin häst till större lösgjordhet.

Personen gjorde det inte alls på något för ögat ”dumt” vis utan det var mer att man såg att övningarna hen gjorde på framridningen (tex skänkelvikningar och öppnor) var i syfte att få den ganska styvnackade hästen mer lösgjord.

Utan att gå in i närmare detaljer så fick just denna ridning mig att minnas hur jag själv red på tex Heron och Décima; hästar som var både snälla, samarbetsvilliga och välutbildade. MEN, båda krävde att man ganska frekvent underhöll dressyrridningen för att de inte skulle kännas styva och…tja…inte fullt ut så välridna som vanligt och hade de vilat i en vecka märktes det tydligt på lösgjordheten och man fick lägga någon dag på att komma tillbaka till stadiet innan vilan så att säga.

Jag minns också vardagsridningen som mycket mer fysiskt ansträngande och absolut känslan av att kvalitén på passen kunde variera från allt mellan ”jättebra” till ”urdålig” känsla.

Fast forward till tex Vicke och Frenchie och jag känner absolut inte igen detta.

Numera har jag väldigt sällan dåliga pass och Vicke kunde lätt vila en vecka- tio dagar för att redan första passet därefter kännas exakt som vanligt. Samma sak med Frenchie även om han ännu inte haft så många viloperioder i min ägo.

Nu är ju mina hästar ett på tok för litet underlag för att säga varken bu eller bä om den generella utvecklingen av ridhästar i Sverige och det kan absolut finnas flera förklaringar till min känsla ”nu vs då”.

Det skulle kunna bero på att jag idag rider bättre och/ eller har köpt på olika vis ”bättre” hästar och det vore ärligt talat den kanske mest logiska förklaringen men…jag tror inte det är hela sanningen, långt därifrån.

Jag hade tex utbildat både Heron och Décima själv och hade hjälp av mycket duktiga tränare = ingen som hade ”förstört” dom genom dålig ridning innan jag kom in i bilden. Båda var som nämnts snälla och lydiga och presterade väl på tävling (och fick bra omdömen på kvalitets som 4-åringar). Och nej…jag tror inte alls att jag idag rider så mycket bättre än då och att det därför mina pass idag (tvi tvi) ”alltid” är så bra.

Jag vill tillskriva aveln i alla fall en hyfsat stor del av allt jag babblar om ovan; hästarna är mer optimalt byggda för dressyr och detta parat med ett vettigt temperament hos en majoritet gör att inte bara jag utan många andra hobbyryttare har bättre/ trevligare/ lämpligare (kalla det vad ni vill) hästar än de halvblod som hobbyreds för 20-30 år sedan.

För övrigt gäller det inte bara halvbloden även om många av de hästar jag tävlar mot idag var otroligt sällsynta för 20-30 år sedan (då hajade man verkligen till över hur fina de var medan de idag nästan är i majoritet) utan gäller även ponnys.

Åk och kolla på någon ponnytävling i hoppning eller dressyr! De små djuren man ser där liknar mer krympta halv eller fullblodskorsningar och fjordingar, russ och dylika raser ser man nästan aldrig.

Mina tankar och mycket generaliserande, I know. Vad tänker ni? Känner ni igen det eller inte alls?

Jag som är ganska aktiv på sociala medier tycker mig se en tydlig ökning av en hel del som jag tolkar är ett utslag av att det för många är klart sämre tider nu än för 1-2 år sedan.

Många har mindre pengar att röra sig med efter att ha betalat den allt dyrare elen, maten och en hel del annat och det märks.

Parkeringsplatserna kring min arbetsplats som vi bilförare tidigare slogs om gapar nu tomma och jag har själv blivit mycket mer restriktiv med var jag kör för att handla och faktiskt också tävla.

Jag läser om en ökning av stölder av allt från katalysatorer till mat, många fler handlar numera ”svinnsmart”, avstår frukt och grönsaker och jagar extrapriser. Lunchrestauranger snålar med portionerna, byter ut en del dyrare råvaror mot billigare, har sänkt värmen så att man får sitta med jackan på sig för att inte frysa (min erfarenhet från två olika ställen).

Läste så sent som i förra veckan om ett helt sällskap och med barn (!) som körde en springnota för flera tusen på en restaurang.

Plötsligt är det i både pressen och på Facebook en tydlig ökning av artiklar om olika sätt att spara pengar, laga billigare maträtter, jobba efter pensionen för att dryga ut denna och jag vet inte allt.

När jag blev av med en hel del gödsel till hobbyodlare under Coronan trodde jag att det var för att folk var uttråkade under sin ofrivilliga isolering hemma men om jag tittar på min gödselstack som gapar tom så bekräftar det att många odlar inte bara för att det är kul utan numera också för att grönsaker har blivit så dyra.

Jag ser också hur beläggningen på ridhuset där jag tränar har dalat och personer som jag pratat med som på olika sätt arbetar med hästar vittnar om att de märkt av de tuffare tiderna genom att de har mindre kunder. En person berättade att hen valt att ta ett helt annat arbete på halvtid för att inte riskera ekonomin.

Helt plötsligt känns den sparsamhet jag förordat hur länge som helst mycket mer som en självklarhet än något som en del gjort sig lite lustiga över tidigare.

Vad jag menar med rubriken är att jag anar att de tuffare tiderna kommer att göra att stölder och andra former av oärlighet ökar och kanske hos en kategori man inte tidigare sett med detta beteende?

Nu börjar det komma aldrig så lite gräs i hagarna vilket jag märker på att inte bara Lillis utan även Frenchie ratar hösilage utomhus. Ponnyn gör ju det året om men Frenchie kan ändå nedlåta sig till att peta i sig 2-5 kilo om dagen men nu är det stopp.

Jag har funderat över hur jag bäst ska minimera risken för fång för den lille och jag anser fortsatt (vilket veterinären som var hos mig för att raspa hans tänder verkligen understödde) att ett liv i en grushage (som jag inte ens har) är vad som hade varit icke önskvärt för honom ur andra aspekter.

Att han vandrar mycket upp och ner i sin stora hage är jag övertygad om håller igång honom rätt så bra trots att han inte rids och det påverkar ju inte bara det psykiska måendet utan så klart även leder och matsmältning.

Jag har 3 hagar varav den i mitten är ungefär lika stor som de 2 som omger den tillsammans.

Ponnyn har sedan i höstas gått i 2 ihopslagna hagar medan Frenchie har haft den yttersta hagen som sin. Detta för att den lille skulle kunna beta ner så mycket av hagarna som möjligt medan gräset varit torrt och eftersom han inte äter hösilage ute.

Nu är tanken att ponnyn bara ska gå i den största hagen och förhoppningsvis beta ner den allt eftersom medan Frenchie ska alternera mellan de två något mindre hagarna allt eftersom han betar ner dom. På så vis tänker jag att Frenchie förhoppningsvis kommer att ha hyfsat med gräs där han går medan det inte hinner växa upp så mycket gräs i ponnyns hage eftersom han går där hela tiden. Det ska dessutom sägas att det inte handlar om något frodigt gräs i någon av hagarna eftersom marken är ”utsliten” efter att ha varit hage i många år och inte gödslats i alla fall sedan vi flyttade hit. Så mycket är ogräs även om det ser grönt ut för ögat.

Jag hoppas verkligen att jag liksom förra året kan hålla den lille frisk men några garantier finns det så klart inte varken för hans eller någon annan hästs del.

Han kvicknade till väldigt snabbt efter sitt fånganfall för 2 år sedan och det enda jag märkte under lååååång tid efteråt (säkert 1 år ärligt talat) var att han kunde se lite ”stiff” ut när han gick ut ur boxen och på väg till hagen på morgnarna. Jag t.o.m. ”varnade” min vän Ida som passade hästarna när vi reste bort förra sommaren så att hon inte skulle bli orolig men det som gjorde att jag inte vidtog några åtgärder var att Lillis alltid gick IN från hagen fullständigt normalt. Så uppenbarligen ledade han till sig under dagen.

Sedan många månader tillbaka (i höstas?) går han helt normalt både in och ut ur hagen och han har de senaste månaderna till och med börjat galoppera i full fart mot lunchfodringen och/ eller intaget.