Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 58 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 19-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 13 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Läser följande (utdrag ur artikel från Ystad Allehanda):
”Bilister som kör så nära att hästsvansen slår i fordonet. Förare som öppnar dörren och skriker när de kör förbi eller ännu värre – tutar.
Ryttare i sydöstra Skåne larmar om en hetsigare vardag på vägarna.
– Det har blivit en allt mer påtaglig egoism. Det är en ”jag ska”-mentalitet och man verkar inte förstå vad som kan hända när det handlar om hästar, säger ryttaren Ingela Thunström.”
I kommentarerna på Facebook kan man utläsa allt från vettiga åsikter à la “ nu fick jag mig en tankeställare” och ”viktigt att man visar hänsyn” till ”va fan ska ni ute i trafiken att göra och er hästskit kan ni också plocka upp”…typ…
Som en parentes undrar jag om vissa hade vågat säga högt det de skriver gömda bakom en skärm eller så finns det fler neandertalare än vad man anar?
Själv behöver jag numera aldrig rida ”i trafiken” och undvek det om möjligt även när jag hade häst i andra stall. Att rida i mörker har jag aldrig någonsin gjort och tur är väl det när man ser och hör hur det kan gå till.
Men ibland måste de flesta ryttare rida i alla fall en kortare sträcka ute på bilvägar och jag hoppas bara att de för sin egen skull undviker det i görligaste mån.
Vad är era erfarenheter av att rida i trafiken? Är det så illa som det beskrivs ovan?
Idag har Frenchie och jag varit och tränat för Nina som även red min lilla häst en stund.
Vi är fortsatt nöjda med detta upplägg (att hon rider 15-20 minuter en gång i veckan), sedan får vi se hur länge vi kör så.
När jag kom hem var jag lite energifylld av träningen och insåg dessutom att min utebana, i alla fall som den står just nu, är fullt ridbar så jag plockade fram en kär gammal vän: pinnaharven.
Banan har ju legat i ”träda” sedan i oktober (?) men ser fin ut och det är hög tid att den används. Förra året red jag och min vän Ida på den flera veckor tidigare men jag erkänner att jag inte är den som vill rida ute när det har varit så kallt som det har varit och därtill väldigt blött långa perioder.
Jag ser ingen anledning att paddla runt i lervälling och frysa på köpet när jag har bebis-ridhuset men nu hoppas jag att det blir premiär på utebanan snarast.
Hade jag följt mitt schema (som jag bara har i huvudet och aldrig på pränt) för Frenchie hade han haft vilodag idag men pga andra åtaganden i veckan samt att han bara reds 30 minuter både igår och i förrgår ansåg jag att det var bättre att han fick röra på sig lite.
Och så resonerar jag; att ju lättare och kortare pass man rider desto mer sällan behövs vilodagar (om de ens behövs) medan man kan låta hästen stå helt var 5:e till 7:e dag om man mestadels rider ”ordentligt” och icke att förglömma; kan ha hästen i en hage där den kan röra sig rejält om den vill. Grusruta och stillastående häst kräver alltid att man i alla fall leder den en stund tycker jag, annars hade jag varit rädd för kolik (beroende på mängd kraftfoder förvisso).
Hur som helst joggade vi lite i skogen medan regnet strilade över oss och jag valde också lite nya vägar för variationen.
Jag har en runda jag oftast rider där jag kan galoppera långa sträckor och även klättra och den tar ungefär en timme med en hel del skritt men eftersom skogen är enorm kan man verkligen variera sig om man vill.
Noterar en ny trend på Instagram; tjejer/ kvinnor som filmar sig själva när de gråter av olika anledningar. För att de mår allmänt dåligt, har sett en sorglig film eller råkat ut för något tråkigt.
Jag tycker väl att jag är hyfsat öppen på nätet även om jag verkligen inte berättar allt ur mitt liv men att just gråta på film skulle jag absolut inte känna mig bekväm med. Så ni får nöja er med en glad bild från när vi var i Florida för några år sedan 🙂 .
En härlig påsk är snart till ända och jag är mycket tacksam över hur den har förflutit.
Är det något som är säkert i livet är att det går upp och ner så jag är glad för varje lyckligt ögonblick. Det kan vända snabbt….
Igår kväll var jag på ett kul knytkalas, mitt bidrag ser ni ovan (jordgubbspaj).
Nina har 2-dagarskurser några gånger om året och de brukar avslutas med ett knytkalas vilket är ett mycket trevligt sätt att träffa likasinnade kvinnor, äta gott och se hur andra bor (tycker jag som är intresserad av heminredning).
Igår var vi hos ägaren till ”Frenchies tjej”, ett mycket fint yngre sto som jag brukar skoja om hade blivit en perfekt mamma till Frenchies avkomma om det hade varit möjligt ❤️.
Stoets ägare har dessutom både en +30 shettis med det fantastiska namnet Molly 🙂 och en drös med jättefina hönor varav jag fick ha en i famnen en stund så förutom god mat, massa snack osv fick jag detta som bonus ha ha. Och ponnyn ger mig hopp om Lillis (att han ska leva i tusen år som jag kräver att han lovar mig).
Idag har Frenchie och jag varit på ett litet äventyr; vi åkte till en tävlingsplats där jag inte varit på flera år och han således aldrig.
Det första jag noterade på plats var några flaggor som piskade stenhårt i vinden liksom deras linor som slog ännu hårdare mot själva flaggstängerna.
Jag hann tänka att Frenchie kommer att bli livrädd men såg sedan hur alla ekipagen på framridningen (flaggorna var i ett av hörnen) såg fullkomligt obekymrade ut (vilket ändå förvånade mig).
När jag själv skulle leda Frenchie i närheten av flaggorna…”bara för att vara på den säkra sidan” insåg jag att vi (läs: JAG) var så långt ifrån säkra som tänkas kunde.
Frenchie kastade sig handlöst och som en kobra flera gånger, gick i passage däremellan och jag kände mig som en sådan där hästägare som snart skulle få en hel del hat från omgivningen om jag inte fick ordning på min galning.
För att göra en lång historia lite kortare lyckades jag under rätt stor vånda hoppa upp på mitt djur medan någons medföljande medhjälpare höll honom (”håll honom för guds skull vad som än händer” var min order…) och sedan höll jag mig i andra ändan av framridningen på en mini-yta (tur att han är van vid mitt ridhus) där han höll sig helt lugn och tidvis gick fantastiskt fint (precis lagom dos av spänning parat med lydnad). Jag kan inte nog hylla mitt säkerhetshandtag som jag höll i heeela tiden (inte i ridhuset så klart)- det är sååå psykologiskt lugnande i mitt fall (just fall hade det lätt blivit annars med min usla balans….).
Inne på banan hade jag inte samma superkänsla men jag var nöjd att jag ens kom till start och även nöjd med att Frenchie trots ett initialt gloende på domarbordet direkt sa ”men Ok, nu har jag sett det och nu bryr jag mig inte längre”.
Han har ett stråk av istadighet när han inte vill göra whatever (som vid uteritterna i början) och det är därför extra skönt att han hittills aldrig har visat den tråkiga sidan inne på tävlingsbanan fast han ganska ofta har tittat till på framför allt domarbordet.
Men nu är jag ännu en erfarenhet rikare; jag kan ju inte bara åka till tävlingsplatser han känner till sedan innan och där allting är precis i Frenchies smak.
Han har dessutom den goda egenskapen att han inte behöver någon längre framridning om det skulle uppstå något krångel; idag tror jag att jag red fram i ca 20 minuter.
Livet med hästar…det blir aldrig TRÅKIGT i alla fall!
Jag förespråkar verkligen varierad träning om det är möjligt och här är ett exempel på detta för den som vill prova på något lite mer ovanligt.
Inget för fegis-Birgitta 🙂 och jag gissar att en bloggläsare kommer att skicka en kommentar och berätta hur det gick när hon var med på en dylik träning för flera år sedan men i sak tror jag absolut att detta kan vara vettigt för en del!
Idag fick jag till så bra ridning i ridhuset att jag nöjde mig med ett mycket kort pass.
Jag tror att det ibland (alltid?) är bättre än att rida lite för länge på den fina känslan och riskera att den uppåtgående kurvan inte bara planar ut utan till och med börjar dippa och man avslutar sämre/ dåligt.
Några timmar senare gjorde jag samma sak med en fd stallkamrats häst som hon kom med till Ryhus för att få tömkörd.
Hästen var initialt väldigt spänd med kom till jättebra arbete och detta, tillsammans med att den var liiite ur kondition gjorde att även den fick ”sluta tidigare”.
Framför allt när hästar ska prestera i en ovan miljö och med en ny person och kanske med ovana krav tror jag att det är extra viktigt att inte mala på för mycket utan belöna hästen genom att låta den avsluta jobbet.
Jag tycker att det mesta med Facebook och Instagram där jag är ganska aktiv är är mer positivt än negativt även om det som med det mesta finns avarter, framför allt om man kan skapa något fejk-konto och spy ut diverse galla genom detta.
Det senaste exemplet på hur…ursäkta…äckliga människor kan vara läste jag om nyligen och det handlade om ett inlägg på Facebook som ondgjorde sig över hur en ridlektion hölls.
Jag såg inlägget och även om jag kan ifrågasätta att man publicerar en suddig film på ett barn (?) som gissningsvis inte har en aning om att det blir filmat till häst så tycker jag ändå inte att det är på några vis försvarbart att någon tagit sig friheten att ta reda på vem som är moderatorns/ administratörens arbetsgivare och ringt upp denne med anledning av inlägget !?!?
Alltså vad är det för fel på en del människor !?! Ringa upp någons arbetsgivare !?!?
Känner man ett tvång att ringa någon ringer man väl polisen i så fall!?!
Visst…det kan måhända vara berättigat att ta kontakt med någons arbetsgivare under vissa, väldigt speciella omständigheter….vad vet jag…men i fallet ovan kan jag absolut inte se att detta skulle vara ok.
Bilderna ovan; när Henrik först skickar den översta bilden med texten att jag fått extrabelysning i ridhuset och jag inte fattar någonting. Får skylla på att det var sent på kvällen på jobbet 🙂 !
Idag har vi varit och tränat för Nina igen fast i ett ridhus där vi ”aldrig” är (Frenchie har bara varit där en gång); Flyingehus.
Detta ridhus ligger bara 1-2 km från Granelundshallen där jag har ridhuskort vilket är den främsta anledningen till att vi aldrig är på Flyingehus fast det är ett otroligt fint ridhus, den andra anledningen är att deras underlag är fibersand och jag föredrar grus.
Men det är bra med variation ibland och det fick jag idag OCH ett fint pass.
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer