Jag hamnade mitt i en hästdiskussion på nätet i förrgår som utvecklades till att handla om slakt hemma vs att köra till slakteri.

Om vi lämnar frågan varför man väljer den ena eller det andra därhän för DET kan man tycka massor om så blev summan av alla inlägg att jag insåg att medan det egentligen är så att slakterier inte ska ta emot hästar som fått någon medicin som det är livstids karens på så förekommer det säkert relativt ofta, medvetet eller omedvetet från hästägarens sida.

För det är egentligen så att denna typ av medicinering SKA skrivas in av veterinär i passet men enligt min erfarenhet är det väldigt vanligt att så inte sker.

Och även om detta är hästägarens ansvar att påtala för veterinären (att man vill ha det inskrivet) så vet jag att många struntar i det och framför allt så kan man aldrig veta vilka mediciner ens häst har fått INNAN man själv köpte den.

Och det är trots allt ganska ovanligt att vi med hästar äger dessa från födseln och resten av deras liv.

Inte fullkomligt ovanligt vill jag påstå är att en häst har fått tex Fenylbutazon eller något kortisonpreparat i led vilket ger livstids karens liksom Prascend som ges mot PPID.

Plegicil har 6 månaders karens och torde vara mycket vanligt som lugnande, t.o.m. vid klippning och då kan man alltså inte köra hästen till slakteri inom detta halvår.

Finns så klart massa andra mediciner men nu räknade jag upp några vanliga.

Så summan av kardemumman är att det inte går att kontrollera medicineringen på slakterierna och det kanske inte är ett problem….vad vet jag….som aldrig skulle äta hästkött oavsett.

Och för att ta ett exempel i närtid så hade jag kanske lyckats få Baltazar slaktad på ett slakteri om enbart hans pass hade krävts?

Och då hade han alltså fått Fenylbutazon 2 år tidigare, ätit Prascend varje dag i 2 år och fått annan smärtlindring till sista dagen han levde.

”Tomt” pass och skrupellös ägare så hade det kanske gått vägen 🙁 ?

Som jag berättade igår fick lyktstolpen utanför stallet en ny LED-lampa igår och när jag kom ut från ridhuset med Frenchie möttes jag av denna lyftkran.

Jag behövde passera den på när hålla för att över huvud taget komma in i stallet och undrade i mitt stilla sinne hur DET skulle gå….

Tja…det gick perfekt, dvs Frenchie skänkte den stora stålkonstruktionen inte ens en blick.

Och då får jag samma tankar som många gånger förut och som alla som hanterat hästar fått x gånger:

Hur fasen tänker hästar egentligen?

De kan glo på en pall i ridhuset som de har sett 7854355 gånger men en 50 gånger större lyftkran som de aldrig sett förut jäspar de sig förbi?

Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst på denna icke-logik; sedan har så klart olika hästar olika gränser för hur ”gloiga” de är över huvud taget. Bibbi är tex extremt cool medan Frenchie ibland regerar på så fjuttiga saker att jag bara suckar trött…

Känner ni igen det?

Lyktstolpen framför stallet sa upp sig efter säkert många års trogen tjänst och igår kom en elektriker för att byta ut lampan till en LED-dito som enligt honom kan vara i 10 år vilket låter lovande med tanke på att det inte är så lätt att byta ut den.

Frenchie levererade ett nytt jättefint pass i ridhuset och på temat ”saker att oroa sig över vintertid” kan jag nu förutom ”kommer åkgräsklipparen att starta så att jag kan harva när det är många minusgrader” lägga till ”kommer jag ens att komma in i ridhuset”.

Det kändes nästan komiskt när jag i morse knappt fick upp porten tillräckligt för att själv klämma mig emellan den och väggen och traktorns startade som en skott- tänk om jag inte kunde dra upp en tillräckligt stor öppning för att Frenchie skulle kunna passera?

Nu lyckades jag med enorma krafter rubba porten bit för bit så att det blev en passage men det är nog tur att mina hästar är vana vid stallets mycket låga och smala ytterdörrar. Jag tror att is sitter fast i portens skena och ska titta närmare på det senare.

Henke tar ganska ofta bilder när han är ute och kör; här fångade han Bibbi med lunchsällskap ❤️!

Efter att jag hade skrivit om vår isgata utanför huset tipsade en läsare mig om att köpa Icebugs men ska jag vara ärlig är jag för snål för att gör sket när jag hittade dessa ”tantbroddar” i mina gömmor.

Jag köpte dessa för säkert 10 år sedan för typ 50 spänn och även om det kan gå långa perioder när de inte används (dvs inte exakt varje vinter) så har jag haft stor nytta av dom och minns bla att jag sprang en mil (ja, jag vet…jag fick ett galet ryck för några år sedan men gav upp denna tråkiga syssla efter några månader…) iförd dessa.

En mycket vanlig fråga på Facebook är vilka som är de varmaste skorna för stallmiljö vintertid och jag ska erkänna att jag bara har ett par kraftiga gummistövlar med raggsockar i. Tro det om ni vill men det räcker i Skåne, i alla fall när man som jag hela tiden håller igång i stallet och fördelen med stövlarna är att jag inte behöver bekymra mig om jag trampar i gödsel, går in i en vattenpöl dold av lite snö osv.