Fast frågan är hur mycket det är en myt att ston är så himla ”humöriga”?

Ja, jag vet inte vad er erfarenhet är- jag har kanske bara haft tur som har haft 2 ston med otroligt jämnt och ”glatt” humör?

Jag tycker för övrigt att alla mina hästar till banne mig 99,9 % av tiden i min ägo har varit just enbart positiva och glada- det har aldrig varit tjurande, en massa trots i ridningen (här måste jag exkludera Kreon vid uteritter men annars så….) och andra sur-mupperier.

Säkert handlar det mycket om hantering och ”levnadsvillkor”- jag tycker alltid att jag har tagit hand om djuren på ett sådant sätt att de inte har haft anledning av vara sura, arga och må dåligt.

Och enligt mig ÄR hästar generellt både snälla, förlåtande och tåliga.

Ingen har väl missat Valegros (och ryttarens förvisso) 2:a individuella guldmedalj på OS!

Själv tycker jag att hästen är fantastisk om än inte spektakulärt vacker och rörlig som Totilas tex- det ger ett visst hopp ändå tycker jag att man INTE behöver ha en sådan häst för att lyckas :).

Men efter att ha vunnit guld på 2 OS i rad- vad mer återstår att bevisa känner jag?

Nu kan det liksom bara ”gå utför” 🙂  …..

Lite skämt och lite allvar men hur hade NI resonerat om det var ni som red Valegro?

Slutat nu och med flaggan på högsta topp eller fortsatt lite till och kanske ridit några världscuper?

Spontant känner jag att jag hade lagt av eftersom det inte finns mer att bevisa och jag undrar (och hoppas) om det inte är så det kommer att bli?

Läste en tråd på Facebook som började med ”hur många här har försökt få sina pojk/flickvänner till stallet men känner att det nästan behövs tvång” och rös verkligen inombords.

Herregud….ska man behöva TVINGA någon att följa med till stallet för att känna sig nöjd?

Nej fy!

Jag skulle själv sparka bakut (för att använda en hästmetafor) om min partner försökte tvinga iväg mig till ställen där jag inte ville vara och skulle inte heller drömma att göra något liknande mot denne.

Antingen följer man med för att man VILL eller så stannar man hemma, gärna med egna intressen så att man inte ”sitter och väntar”- det hade inte heller passat mig!

Blir lika ledsen när jag läser om efterlysningar kring hur man ska ”hålla gubben glad” när han tjurar över att man tillbringar tid i stallet.

Man ska tydligen stiga upp mitt i natten och rida för att inte inkräkta på den gemensamma tiden är ett råd som ges.

OK om man som jag VILL göra detta FÖR SIN EGEN SKULL men aldrig att jag skulle rätta mig efter en tjurig jätte-bebis som liksom KRÄVDE min närvaro vissa tider på dygnet eller dylikt.

Har vi inte kommit längre i utvecklingen (och jämställdheten många gånger) ????

Som utlovat tänkte jag idag berätta lite om ett nytt problem jag stött på i min lastningskarriär, en häst som försvarar sig genom att stegra sig bakom lastluckan.

Jag har förvisso upplevt detta vid enstaka tidigare tillfällen men absolut inte så här drastiskt, då har det handlat om hästar som har smårest sig lite i protest men den här hästen har liksom tagit det till en annan, långt farligare nivå då den härom dagen slog runt 2 gånger utan att den egentligen utsattes för någon direkt press som jag ser det.

Men minsta lilla dragande i grimskaftet resulterade i att den ställde sig rakt upp på bakbenen och föll till marken som en fura- ingen självbevarelsedrift där inte.

Jag har inget emot om hästar slår sig LITE när de protesterar mot att bli lastade- det kan oftast hjälpa om de märker att ”aj…det gjorde ont att kasta sig mot en infångare i stället för att gå rakt fram och in i släpet” men en häst som ramlar vill jag INTE vara med om.

Nu hade vi tur denna gången och hästen landade på relativt mjukt underlag men jag kände direkt att ”en gång är ingen gång men 2 gånger är minst en för mycket” och här gäller det att inte utmana så att det blir en tredje gång dessutom.

Så med denna häst har jag tagit det extremt lugnt och släppt i princip allt tryck.

Inte heller har vi lastat den med linor för också dessa utgör tryck och skulle hästen resa sig över linorna så kan man i princip inte hålla den kvar och hindra den från att slå runt.

Jag är för övrigt alltid emot råstyrka vid lastning- barn och andra klena personer ska kunna lasta utan att använda någon större kraft men här har det blivit ännu viktigare att inte dra det minsta i grimskaftet eller peta på hästen över huvud taget.

Jag har i stället bara kört uttröttningsmetoden med hästen- väntat ut den bakom lämmen.

Låtit den stå läääänge och fundera med framfötterna på luckan och endast korrigerat eventuellt bakåtgående genom att ställa tillbaka hästen ”in position” dvs rakt bakom luckan och låta den ta ministeg framåt.

Jag har flera gånger SJÄLV backat hästen när den har stått på luckan så att den ska förstå att det är JAG som avgör när bakåtgående ska ske och det gäller att man tajmar detta så att man hinner börja backa innan hästen själv har börjat göra det.

Så här har vi hållit på- fram och tillbaka och även in och ut ur transporten 8-10 gånger per lastning.

Målet är att ägaren själv ska kunna lasta men det får ta några gånger till med mycket regelbunden träning.

I just denna hästs fall tror jag att det är extremt viktigt att bara vänta ut den- det handlar inte om timmar utan minuter och den tiden får man ta sig hellre än att riskera att hästen reser sig och slår runt igen.

Lika så att inte ta emot ”hjälp” av folk som av välvilja vill lasta hästen med dragande, linor, kvastar eller dylikt- sådant som KAN fungera utmärkt på andra djur (jag använder mig ofta av linor själv) men som i detta fallet kan få ödesdigra konsekvenser.

Vi tränar på med gott mod och jag är övertygad om att mitt sätt är ”the way to go”!

Idag funderar jag på hur otroligt mycket i ens djurliv som kan eller bör präglas av ”säkerhetstänk” och hur olika vi resonerar i denna fråga!

Någon vågar inte ha grimma på i hagen.

Andra tycker att man är dumdristig om man tömkör utan hjälm.

Att ha hunden lös KAN innebära att den sticker och blir överkörd.

Ibland tycker jag att vissa är försiktiga in absurdum men visst…skulle den som gör tvärtom råka ut för en allvarlig incident är det lätt att säga ”vad var det jag sa…”.

Själv har jag nog alltid varit mer oförsiktig än genomsnittet och det har väl gått bra…hitills.

Men jag försöker att bättra mig för att INTE ”stå där” men var drar man gränsen?

Soya rusade omkring på åkrarna utmed farligt trafikerade vägar i närheten av vårt hus- det hände henne aldrig något men tänk om….

Med Molly ska jag vara mer noga men att ständigt gå och dra i ett koppel- nej, det är inte min grej.

Vicke är mycket mer elektrisk än alla sina föregångare utom älskade galningen Kreon så även här har jag fått tänka om ibland.

Rider tex i princip aldrig ut utan graman men OM jag skulle ramla av och han springer med den runt benen- då är DET farligt (vill inte rida med skarpare bett eftersom det inverkar hela tiden vilket gramanen inte gör).

Borde kanske rida med väst men det känns inte heller som min grej även det säkert hade hjälpt OM jag ramlade av.

Att leda 2 hästar som jag ofta gör är också en potentiell fara- nyligen dog en kvinna i Sverige då hästarna sprang över henne.

Svårt det där…även med kalkylerade risker.

Tänker ni mycket på säkerheten? Hur gör ni detta i praktiken?