Ibland när jag är och tävlar stöter jag på saker som stör mig på ett eller annat sätt och idag undrar jag om det är mig det är ”fel” på, dvs om jag är onormalt känslig eller om även andra hade reagerat?

Och nästa fråga är; om ni skulle störas; skulle ni ”tiga och lida” eller skulle ni säga ifrån- till berörd person eller till någon av de tävlingsansvariga?

Fundera över hur ni hade reagerat i nedanstående exempel och som sagt a) hade det stört er och b) hade ni gjort något åt det?

* Hund bunden vid en hästtransport som skäller hysteriskt (och inte är lämnad ensam).

* Häst som krafsar hysteriskt med frambenen i transporten medan ryttaren står i närheten utan att säga till den.

* Tränare som instruerar sin elev mycket högljutt på framridningen.

* Åskådare som står intill framridningen med ett enormt och uppfällt paraply som din häst är livrädd för.

* Ryttare som vill longera på en ”normalstor” framridningsbana.

* Barn som springer och leker/ väsnas på läktaren.

Ja, detta är bara några exempel.

Huruvida jag skulle säga ifrån eller ej beror på flera faktorer, min sinnesstämning för stunden framför allt om jag ska vara ärlig.

Ibland har jag större tålamod, ibland inte. Men just oväsen i olika former är jag generellt ganska känslig mot liksom mot sådant som kan vara direkt farligt/ utgöra en skaderisk.

Nu har inga av mina hästar (utom Kreon) varit direkt känsliga för NÅGOT i tävlingssammanhang men ibland kanske man inte bara ska tänka på sig själv utan även på andra?

Vilken trevlig skylt och så glad jag hade blivit av att mötas av något liknande.

Jag har genom åren många gånger förundrats över en del människors ovilja till att samarbeta eller underlätta för varandra- det kostar många gånger så lite eller ingenting alls.

Jag har nog berättat om skräckexemplet med en man som stod och klippte i ett träd med en motorsåg när jag och en stallkamrat skulle rida förbi med våra hästar.

Då kamraten rider fram och frågar mannen om han kan stänga av den vrålande motorsågen så att livrädde Kreon kan passera så RYCKER HAN PÅ AXLARNA OCH FORTSÄTTER!?!?!?!?

Tack för den du mannen och tur för dig att jag inte tex ramlade av och hamnade i rullstol.

Kul att veta att man orsakat en sådan olycka helt i onödan…fast jag undrar om en sådan person ens skulle INSE sin del i det hela?

Just nu verkar ”vissa krafter” för att jag ska byta tävlingsklubb och jag ska villigt erkänna att jag är frestad.

På frågan från en av värvarna vad min klubb sedan mer än 30 år har gjort för MIG (vad gäller tävlingsbiten) måste jag sorgligt men sanningsenligt nog svara:

INGENTING

Jag kan inte minnas när vi hade något lag med i  tex allsvenskan, dressyrtävlingar har vi inte ordnat på ”hundra år” och några träningar för någon kvalificerad tränare har jag inte heller sett röken av på hur många år som helst.

Och ja…jag vet att jag också skulle kunna lastas för detta- man kan inte bara kräva att andra ska fixa och dona utan man får också engagera sig själv men jag har verkligen inte tyckt att intresset har funnits.

Medan jag själv stod uppstallad på ridskolan försökte jag ordna lite träningar tex men det rann ut i sanden- folk tyckte att det var för dyrt.

Att dra igång tävlingar ska jag erkänna att jag varken har ork eller lust till för egen del- jag tävlar för fullt och har inte tid om inte annat.

Så just nu tävlar jag för en klubb som så vitt jag vet har typ 2 dressyrryttare i lätt klass (varav jag är den ena) och det känns väl sådär.

Samtidigt är jag traditionsbunden eller vad jag ska kalla det; jag har någon fjantig föreställning om att jag inte vill ”svika” min klubb även om jag, om jag ska rannsaka mig själv, verkligen kan undra om någon ens skulle bry sig? De förlorar ju knappast en OS-ryttare liksom….

Om jag byter klubb öppnar sig helt andra möjligheter för tex lagtävlande som jag tyckte var jätteroligt på den tiden vi faktisk fick ihop lag.

Så…det tål att tänkas på….

Om ni har hederspriser som ni vill dela ut är mitt förslag att ni, som man redan gör på enstaka tävlingsplatser, låter de placerade SJÄLVA VÄLJA utifrån sin placering.

Dvs vinnaren väljer pris först, tvåan därefter osv.

Rimligtvis BORDE detta bli bäst då ju inte alla uppskattar samma saker?

Ibland ser man ryttare som nästan under pågående prisutdelning börjar snegla avundsjukt på någon annans pris och börja ”deala” om ett byte och då är det väl trevligare om man får välja till att börja med?

Härom dagen slog det mig att till och med otroligt, sanslöst snälle Zack har en del ”issues” för sig- saker som JAG inte kan tycka är någonting att oja sig över men som kan få honom att hoppa högt, visa tydligt obehag eller rent av rädsla och dylikt.

I hans fall ska man tex helst inte komma dragandes med någon flugspray- har man honom lös i grimma och grimskaft och försöker spruta på detta springer han runt en i värsta longerings-stilen och står han uppbunden försöker han nästan ta sig loss från uppbindningarna.

Zack kan också vara väldigt rädd om huvudet om man vill tvätta eller borsta det- framför allt om man inte liksom tar det väldigt långsamt och steg för steg.

I transporten och troligen för att det är ett litet utrymme där han sitter fast måste man också röra sig försiktigt och utan häftiga rörelser för då kan han också bli jätterädd trots att han, som jag nämnt tidigare, är otroligt lättlastad.

Min första häst Menelli var extremt svårlastad från början- enligt fd ägaren hade hon gått över bommen som unghäst och troligen var det detta som gjorde att jag fick arbeta otroligt hårt för att få henne lastningsbar.

Heron är nog den av mina hästar som funnit sig i allt och inte varit rädd för något- det skulle vara vattenmattor och kulvertar när vi hopptränade. Jag tror att svårigheterna där förstärktes av ryttaren (undertecknad) som inte var tillräckligt bestämd och förtroendeingivande i detta fallet.

Décima var också gudasnäll med allt men AVSKYDDE att få manen ryckt- började man dra i hennes hår kunde hon nästan springa över en. Det konstiga var att man med en mankniv kunde slita av halva håret utan att hon bekymrade sig men att dra med fingrarna; nix…det gick inte för sig.

Och Archie då….nä…han var också så snäll som man bara kunde önska utom när han i ungdomen inte ville gå in i spolspiltan och vi hade långa duster kring detta.

Kreons lista på ”issues” var desto längre- framför allt när man red ut eller red fram på tävlingar.

Han kunde stanna tretusen gånger under en och samma uteritt och vägra att gå och detta beteende fick jag inte bort förrän den sista tiden jag ägde honom och efter att ha ridit ut VARJE DAG utan undantag i flera veckor.

På framridningarna vägrade han i början att galoppera (????), så även inne på banan.

När DET hade lagt sig började han i stället att sparka bakut som en dåre och det hann jag inte komma till rätta med innan han togs bort.

Men vad säger ni läsare?

Har era hästar allvarliga synpunkter på något ni gör och som absolut skulle rendera ett tryck på OGILLA-knappen?

Om ni trodde att jag skojade eller i vart fall ÖVERDREV när jag skrev att fåglar bajsar på Vicke i boxen ständigt- här är bildbeviset!

Måtte de jäkla svalungarna snart vara redo att lämna boet….

Nyligen fick jag otroligt ont i min rygg på grund av ett slarvigt fel-lyft av en tung möbel, jag kände det direkt så det var inget som kom som en smygande träningsvärk precis.

Och eftersom jag fick så ont att jag knappt kunde gå normalt utan smärta så började jag avlasta ryggen genom ett annat rörelsemönster.

Det tog inte ens 24 timmar så fick jag även ont i höften pga min förändrade gångstil och detta fick mig att nicka igenkännande åt de ibland flera hältor man hittar när man väl kollar upp sin häst.

Så fort kan det alltså gå!