Noterade något intressant igår:

Vicke som i mina ögon ser ganska ädel ut med sin finlemmade kropp och långa ben har redan börjat sätta vinterpäls och hans fd ägare har ”varnat” mig- han blir en björn :).

Zack däremot, kortbent och…tja inte ädel i alla fall 🙂 , han har fortfarande den kortaste sommarpälsen man kan tänka sig.

I vårt stall har vi redan en klippt häst, han är också ganska ädel men började se lurvig ut för ett tag sedan så det var bara för ägaren att ta fram saxen.

Hur ser det ut hos er? Långpälsade djur eller kan ni vänta med klippning?

Kan man pumpa däcken på sin hästtransport (boogie) med hästen stående inne i den eller är det olämpligt?

Fråga från en som faktiskt ALDRIG pumpat sina däck trots att jag haft hästsläp i typ 20 år.

Hur ofta kollar ni ringtrycket i era släps däck förresten?

Detsamma gäller för övrigt min HUND! Gör eller säg något opassande om hunden eller hästen och du riskerar att konfronteras med en tigrinna- that´s a promise!

Läste nyligen på en vuxenblogg att skribenten både retade sig och liksom inte kunde förståååå varför vissa människor är så intresserade av vad saker och ting kostar och/ eller hur vissa har råd att köpa vad det nu må vara.

Det är inte första gången jag möts av detta oförstående och enligt min erfarenhet är det mest människor (främst yngre) som antingen inte vill kännas vid/ erkänna att de har det gott ställt/ är otroligt ekonomiskt bortskämda av exempelvis föräldrar eller så är de så naiva/ lever i en totalt skyddad verkstad så att de faktiskt inte FÖRSTÅR hur bra de har det och som därför tycker det är så konstigt och irriterande.

Nej, ”gemene man” kan oftast inte prioritera att casha en häst för 150.000, en bil för det dubbla (utan banklån), att handla ryttar och hästutrustning för tusentals kronor så gott som varje månad osv….

JAG tycker inte alls att det är konstigt att ”man” undrar vad saker och ting kostar- det gör jag ständigt.

Frågar man inget får man inget veta och om jag undrar vad saker kostar är det oftast för att jag antingen ska eller vill köpa något liknande någon gång/ om jag har råd eller för att jag är något så enkelt som NYFIKEN :).

Och varför har det blivit så fult att fråga om just priser/ pengar?

Förr hette det att man aldrig skulle fråga en dam om hennes ålder 🙂 men nu får man inte fråga vad saker kostar utan att det ses som fult eller snokande av vissa?!?!?

SKÄMS man för att man har råda att köpa X eller vad är det frågan om? Varför detta hemlighetsmakeri?

Jag har själv växt upp med arbetarklass-bakgrund och fick inte ens börja rida förrän jag var nästan 15 år gammal.

Mina första ridstövlar var morsans gummistövlar som redan då säkert hade 10 år på nacken.

Den första hästen köptes genom att jag sparade 10.000:– och tog ett banklån (mina föräldrar gick i borgen för lånet) på 20.000:–.

När jag började studera på högskola fick jag ta studielån, den första bilen kostade runt 4.000:– och de första åren efter att jag flyttade hemifrån bodde jag i en etta med kokvrå. Och så vidare…

Så jag har verkligen inte fått något gratis och när/ om jag velat köpa något har det oftast varit efter sparande, extrajobb eller genom att jag fått försaka något.

Har man haft en helt annan uppväxt kanske man som sagt (och enligt mig naivt) inte förstår hur det kan vara så intressant för andra att veta vad X kostade eller hur Y har haft råd att köpa Z men jag förstår det absolut.

Det är lite lustigt det där….

Jag kan ibland ”försäga” mig och liksom mena att jag nästan aldrig UNNAR MIG något ”eftersom nästan alla mina pengar går till hästen”.

Sedan hör jag själv hur dumt det låter för nog tusan är en sådan dyr livsstil något man unnar sig :)?!?!?!

Idag skulle jag vilja ta tillfället i akt att tacka alla vänner och bekanta, arbetskamrater, blogg och facebookläsare med flera för ert enorma engagemang sedan jag förlorade Kreon.

Era kommentarer har hjälpt mycket ska ni veta och att bara kunna skriva av sig har underlättat.

Jag kan inte ens räkna de otaliga tips på annonser, uppfödare, hemsidor med mera som jag fått under jakten på min nya häst, responsen har varit överväldigande och jag har inte kunnat följa upp ens hälften av förslagen- då hade jag fått ägna mig åt detta dygnet runt i flera månader tror jag :).

Till slut blev det ju som jag hoppades- att jag hittade en häst genom kontakter vilket jag tycker känns tryggare än att köpa en vilt främmande häst som ingen vet det minsta om (fast är det ens möjligt i alla-känner-alla-i hästvärlden?).

Ett speciellt tack vill jag också rikta till min ”expert-panel” bestående av de kunniga dressyrkvinnorna Lena B, Hedwiginnan, Liv och sist men inte minst AnnH som ju var den som ”fann” hästen.

Denna kvartett har jag antastat med ständiga och otaliga mail och sms med frågan ”den här då???” och ”kan det va´nåt” och de har fått titta igenom gud vet hur många filmer av tveksam kvalité å mina vägnar. Att ni bara orkat engagera er som ni har gjort ger er en stor guldstjärna i min bok!

En av de saker som jag gillade när jag tränade för Zacks ordinarie tränare i veckan var att jag kände att vi liksom direkt var på samma våglängd eller vad jag ska säga vad gäller tankar om Zacks kapacitet och framtida utsikter som tävlingshäst vilket var en av sakerna jag ville ha hjälpt med att analysera.

Utan att gå närmare in på vad som sades (men det var absolut inte nedslående) så tyckte jag att det borgade för givande träningar framöver, utan några orealistiska krav från varken min eller tränarens sida.

Något av det värsta jag kan höra är när folk ibland, av både okunskap och missriktad välvilja försöker intala en att ”om du bara …så ska det nog…”.

För ibland hjälper det inte hur mycket man anstränger sig, hur hårt man tränar, hur mycket tid och/ eller pengar man lägger ner- det ger ändå inte önskat resultat och det enda som man riskerar att råka ut för är att man ”knäcks” av aldrig infriade förväntningar, kanske både från sig själv och omgivningen.

Jag är glad att jag för egen del aldrig har haft tränare som levt i det blå- mindre glad var jag dock när mina ÄRLIGA tränare sa SANNINGEN som jag inte ville se eller ta till mig vad gällde Archie och hans möjligheter som framgångsrik tävlingshäst.

Då blev jag bara sur och tänkte ”ni ska få se…” men med facit i hand hade jag besparat mig mycket möda om jag hade valt att lyssna på dom som faktiskt visste bättre än jag.

Sedan ska man så klart varken ge upp så fort man får en fis på tvären eller vara så negativt inställd från början att man liksom FÖRUTSÄTTER ”det värsta” men därifrån till att man tror att man ska ”rida OS” om man bara tränar tillräckligt hårt är steget väldigt långt.

Vad är era erfarenheter på tränarfronten?

Har ni någon gång råkat ut för en tränare som ni redan medan det pågick eller i efterhand känt hade orealistiska krav på er/ er häst? Eller har ni råkat ut för motsatsen; att ni liksom känt att tränaren knappt har tyckt att det har varit mödan värt att träna er för tränaren hade också många andra bättre ekipage som den la mer fokus på?

Blev för ett tag sedan tipsad om hur man kan göra om man vill verka lite ”flashigare” med sina hästsaker än vad man egentligen är *GARV*!

Man kan sprätta av märkena från de enstaka dyra hästprylar man har av kända märken (när de blir för slitna) och sedan sy på dessa på billiga saker från Hööks eller till och med Ullared.

Alltid imponerar man på någon…eller?