Jag hade nyligen en liten konversation med en annan hästperson som passade på att berömma mig vad gällde vissa saker som jag varit behjälplig kring.

Jag blev både mycket glad och faktiskt lite överraskad för både jag och personen som berömde mig tycker att folk ibland är snabba med att klaga på varandra men desto mer obenägna att ge beröm- eller?

Vad säger den samlade läsekretsen?

Brukar du ge folk i din omgivning beröm? För vad? Blir du generad när någon berömmer DIG, tar du det för givet eller får du kanske sällan beröm?

Själv försöker jag faktiskt att berömma både arbetskamrater, folk i stallet…tja ALLA om jag tycker att det är berättigat.

Min häst blir ju varken bättre eller sämre om jag berömmer någon annans, inte heller värderas mina prestationer på jobbet varken mer eller mindre om jag berättar för en kollega att jag tycker att denne gjort något bra.

Så tänker jag…hur tänker ni?

Läste en artikel i senaste Ridsport där ett hobbyuppfödarpar säger att de ska sluta att ta fler föl eftersom marknaden är helt död och de inte blir av med sina hästar.   

När jag kollar på Facebook konstaterar jag att det blivit allt vanligare att man efterlyser folk som kan ta hand om både hundar, katter och numera även hästar ”för annars måste jag ta det tunga beslutet….” (läs: djuret kommer att avlivas).

Av ovanstående kan i alla fall jag inte dra någon annan slutsats än att det finns ett ”djuröverskott” i Sverige- i alla fall vad gäller tex hundar, katter och hästar.

Jag försöker alltid att förtränga vad som händer med alla dessa djur för rimligtvis så är det inte alla som får nya ägare hur många nödrop man än postar på både Facebook, Blocket och andra sidor på nätet.

Tyvärr tror jag att det är mycket svårt att få gemene man att ”ta sitt ansvar” och inte varken AVLA eller köpa in djur från utlandet- var och en tycker ju att just den ska få göra som den vill och tänker kanske inte på (eller bryr sig inte) att man bidrar till detta överskott.

Förra veckan läste jag om en hundtransport från Rumänien som hade stoppats här i Skåne- inspektör kunde konstatera att djuren INTE fraktades på ett ”tillfredsställande” sätt då bla vissa burar var för små.

JAG kan inte begripa varför man ”måste” ta sig an hundar från Rumänien (hur illa de än far där) när vi inte ens kan rensa ut det hundöverskott som finns i Sverige.

Vill man ta hand om en hund som far illa/ riskerar att avlivas för att ingen vill ha den behöver man verkligen inte gå ”över ån för vatten” och importera en sådan hund- det vimlar av dom i Sverige.

Och vad gäller avel av både hundar och hästar ser jag samma fenomen: folk betäcker tex ston som enligt mig inte besitter en enda egenskap värd att avlas på där MINA kriterier är:

Utmärkt exteriör

Egna mycket goda tävlingsmeriter (framgångsrikt tävlande på minst MSV A nivå)

Utmärkt temperament

Utmärkt ridbarhet

Om hästen alltså varken är snygg att se på, fin att rida eller trevlig i hanteringen; varför i hela fridens namn ska den föra sina gener vidare?

Helst ska ju enligt mig alla 4 kriterier enligt ovan vara uppfyllda men om INGEN av dom är det….nä…jag fattar det inte….

Hundar är nästan värre för medan ett sto till 99 % endast får en avkomma åt gången så kan en hund få det tiodubbla och vad gör man då om man inser att ”hoppsan…ingen mer än jag själv tycker att mina hundar är något att ha”?

Så tänker ju jag med Soya- hade jag SÄKERT vetat att hon bara skulle få en tik-valp hade jag parat henne utan att tveka; JAG skulle gärna vilja ha en tik efter henne.

Men tänk om hon fick 8-11 valpar som jag inte blev av med?!?!?!? Hemska tanke!!!

Visst är Soya ”fin” i mina och vissa andra lekmäns ögon- hon har ett härligt temperament tex men det finns det en miljon andra whippets som OCKSÅ har och som DESSUTOM är mer exteriört korrekta och har presterat långt bättre än Soya i både utställningsringen och på tävlingsbanorna.

Nej…jag har ingen aning om hur man ska stoppa folks ibland fullständigt ogenomtänkta avel med sina djur- har ni?

Eller ska vi bara rycka på axlarna och konstatera att ”så är det- trist men sant” och stillatigande se på medan en mängd djur avlivas för att ingen vill ha dom?

Om jag hade täckt Kreon som jag klär mig själv hade han nog sett ut som den högra hästen…sa hon som går i termobyxor halva året 🙂 !

Ja, det uttrycket fick jag ”smaka” häromdagen- och det hade jag gärna sluppit.

När jag var i ridhuset kände jag hur min mössa fastnade i mitt ena guldörhänge och innan jag hann greppa det hade det hamnat någonstans i ridhusbottnen. Bakstycket satt faktiskt fortfarande löst mot örat men själva örhänget försvann alltså spårlöst och lär nog aldrig dyka upp igen.

Feb. 3, 1989: Apprentice jockey Nate Hubbard hung on for second literally when his horse, Sweetwater Oak, stumbled near the finish line at Golden Gate Fields and flipped the rider out of his saddle. As he tumbled forward, Hubbard grabbed on to the filly’s neck and hung in mid-air until the race was over. The track stewards ruled it an official finish because Hubbards feet never touched the ground and Sweetwater Oak carried her assigned weight throughout the race.

För att anknyta lite till det jag skrev om igår vad gäller att vara försiktig med vem man litar på när man frågar efter hälsoråd kring sin häst skulle jag idag vilja berätta lite om mina åsikter kring när man filmar hästar där man inte heller alltid kan lita på filmen- MENAR JAG.

Till att börja med brukar jag tänka på en sak som en god vän sa för många år sedan; att video/ film SLÄTAR UT ÅT BÅDA HÅLLEN- både det riktigt bra och det riktigt dåliga.

Jag är benägen att instämma, i alla fall om vi pratar om filmer som ”amatörer” gör med dito utrustning.

Man filmar i konstiga vinklar, på för långt avstånd, klipper överallt i filmen osv och det kan vara mycket svårt för betraktaren att veta hur filmandet egentligen gått till.

Ser man en superökning på film kan man tex inte veta om denna föregåtts av ”tusen” långt mer misslyckade försök som klippts bort, ser man en häst som byter till synes oberört kan man inte heller veta om den även gjort ganska många dåliga byten som man valt att inte visa.

En häst som av och till blir istadig kan också se harmonisk ut på film, en häst som hoppar ”hus” kanske river vartannat hinder osv. Ja…ni fattar…

Så även om jag absolut har förståelse för att köpare vill se video innan de beger sig på en kanske lång resa så får man ändå ta den video/ film man får med en nypa salt- hästen kan säkert vara både bättre och sämre IRL.

Vi välkomnar nya läsaren LINA JONSSON!

Hade en intressant diskussion nyligen med en annan hästmänniska där priset på hästar diskuterades och frågan ”vad får en häst kosta” kom upp.

Själv skulle jag vilja säga att man enligt mig kan köpa en så pass dyr häst som man anser att man har råd med.

När det gäller hästar är det enligt min erfarenhet ofta så att ”man får det man betalar för” även om man så klart kan ha världens tur och göra ett riktigt fynd- vare sig man fattar det eller inte vid inköpstillfället.

Så var det tex när jag köpte Heron som kostade 30.000 vilket var billigt även ”på den tiden”. Vem kunde ana att han några år senare skulle hoppa 130 på tävling och sedermera även starta St Georges flera gånger…ja, inte jag i alla fall….

Men att hoppas på ”tur” är dumt- ett långt säkrare kort är att köpa en ”fin” häst även om sådana oftast kostar ganska mycket pengar.

Nu beror det ju så klart också på VAD MAN VILL HA HÄSTEN TILL; tänker man tex mest promenadrida i skog och mark behöver man ”givetvis” inte köpa en häst för måååånga tusenlappar men vill man TÄVLA FRAMGÅNGSRIKT så ska man nog försöka lägga så mycket pengar man kan på detta projekt.

Jag känner till ganska många barn och ungdomar (ja, en del vuxna också) som köpt hästar för allt mellan 100 och flera hundra tusen kronor och jag kan på rak arm inte komma på någon som inte haft större eller mindre framgångar därefter, just pga hästen, skulle jag vilja påstå.

De personer jag känner till har inte själva haft tillräcklig kunskap och skicklighet att utbilda en häst från grunden och upp till säg medelsvår B/A och utan sin fina häst hade de knappast nått så långt som de faktiskt lyckats komma.

Har man väl haft en fin/ bra häst är det lättare att utbilda nästa häst men är man oerfaren men vill ha framgångar måste man för det mesta upp med plånboken- det är min erfarenhet- om man vill upp över LA-nivå i alla fall.

Jag tycker att man ibland hör missunnsamma kommentarer om folk som får/ köper mycket dyra hästar men själv ser jag det som att dessa personer bara är att GRATULERA som kan UNNA sig detta.

Jodå…jag kan också känna avundsjuka eftersom jag OCKSÅ skulle vilja ha en 300.000-kronors häst men att säga att det är ”fel” eller ”fusk”- näää….varför göra det svårare än vad det behöver vara?

Ridning är enligt mig svårt nog ÄNDÅ- även de med svindyra hästar har sina bekymmer så JAG skulle absolut inte tveka att investera i tex en häst som redan går medelsvår A om jag ”bara” hade råd- vilket jag inte anser att jag har.

Igår, medan jag stod och lindade Kreons bakben inför studshoppningen funderade jag på det här med MYTER i hästvärlden där ju en är att ett 3 meter långt tygstycke i fleece kan ge stöd åt hästens ben.

Näää….hur gärna vi vill tro detta så ger fleecelindan inget STÖD, däremot ett SKYDD för slag och dylikt men det är en jäkla skillnad på stöd och skydd.

En annan myt är att hästar måste äta kraftfoder för att orka.

Kan ni komma på fler?