Häromdagen skrev jag ju i ett inlägg vad ANDRA människor kunde reta sig på kring häst och stall-skötsel (eller snarare miss-skötsel) och ovan ser ni ett exempel på sådant som kan reta MIG:

Ryttare som bara rider ”runt runt” och därigenom gör, ibland näst intill outplånliga spår i underlaget.

Detta gräsunderlag är ett ypperligt exempel och jag undrar om spåret någonsin kommer att hämta sig från denna misshandel?

Ännu värre är det, tycker jag i alla fall, när folk går in och longerar/ tömkör i ett nyharvat ridhus (där man kanske har lagt ner dyra pengar på underlaget) så som om de vore FASTBUNDNA på en och samma fläck kring vilken de snurrar både sig själv och hästen- varv efter varv…..

När jag själv longerar/ tömkör går det efteråt inte ens att SE att jag gjort just detta för jag flyttar mig hela tiden och över hela banan.

Minns en riktig longeringsmarodör som vi hade på ridskolan för många år sedan.

Varenda gång ridhuset eller utebanan hade harvats så kom hon och hennes häst som ett brev på posten!

Och efter en stunds arbete så hade människan eller rättare sagt hennes häst skapat ett djupt runt dike mitt i ridhuset.

Det var sååå värdelöst att rida efter detta ekipage- diket gjorde att man inte kunde göra något vettigt där det kom i vägen för det var verkligen just ett DIKE och vem övar tex travökningar med ett dike i vägen? Inte jag i alla fall.

Jag, som alltid varit oerhört förtjust i att läsa och avverkat hyllkilometer med litteratur tycker att det är lika roande att läsa bra bloggar på nätet och blir lite besviken när den ena efter den andra av bloggar jag brukat följa avvecklas.

Varför man slutar att blogga kan det så klart finnas tusen och ett skäl till; man tröttnar, har inget mer intressant att skriva om, får viktigare prioriteringar i livet, tror/ känner att ingen ändå vill läsa det man skriver osv osv i all oändlighet.

En del kanske känner sig mer eller mindre ”tvingade” att sluta efter diverse påhopp från idioter som gömmer sig bakom anonymitetens mask på nätet och andra känner efter ett tag att de inte längre vill dela sitt liv in public med kreti och pleti av andra anledningar.

Oavsett skäl är det inte mycket att göra åt ovanstående som läsare än att gilla läget, var och en väljer ju själv om de vill skriva, om vad i så fall osv.

Jag vet att vissa tröttnat på bloggandet för att de kände att de aldrig fick någon ordentlig respons på vad de skrev och detta tycker jag är lite intressant, alltså ”fenomenet” bloggkommentarer.

Om man tittar på tex en av de (gissar jag) populäraste hästbloggarna- Havrepappans- så har han ibland flera TUSEN läsningar på ett inlägg han gör men i princip inte en enda kommentar.

När en annan populär bloggare, Mikaela Zimdahl, nyligen skrev att hon hade satt ut annons på 2 av sina hästar dök det omgående upp över 100 kommentarer som dessutom hade i princip exakt samma ordalydelse, dvs ”Varför ska du sälja hästarna”.

Man kan ju annars tycka att det hade räckt att några ställde samma fråga och att övriga inväntade svaret men här såg sig alltså över 100 läsare nödgade att upprepa de föregåendes spörsmål. Intressant och MIN enda tolkning till just detta är att bloggen läses av många ungdomar. Jag har svårt att tro att vuxna hade orkat uppbåda samma engagemang faktiskt?

Själv är jag mycket glad över de kommentarer jag får då de oftast är intressanta, ”lärande” och i många fall också lagda lite eftertanke på.

Sedan behöver man inte författa en roman eller så, ibland är det lika kul med ett ”grattis”, ”jag instämmer” eller liknande och helt utan kommentarer så hade nog jag också lagt ner MIN blogg.

Man, eller i alla fall JAG, vill ändå känna att folk tycker NÅGOT om det man skriver, bra eller dåligt, galet eller klokt och jag tycker också att jag själv har haft mycket nytta av era kommentarer genom åren.

Som ni vet tjatar jag ständigt om hur litet häst-Sverige är och därför blev jag på inget sätt förvånad när jag i morse fick ett livstecken från den sadelutprovare som jag ANONYMT omnämnde i gårdagens inlägg ”Birgittas sadelaffärer”.
 
Några läsare, tillika personens kunder, hade gjort personen uppmärksam på mitt inlägg och jag fick nu ett trevligt mail från densamma.
 
Hade jag varit verkligt angelägen om att komma i kontakt med personen innan jag sålde sadeln hade jag givetvis kunnat vara mer ”på” och påminna om min prisfråga men nu löste sig ju allt till det bästa ändå.   

Eftersom jag känner flera personer som under låååång tid (ibland flera år) har haft problem med att hitta passande sadlar till sina hästar samt då jag själv ägt en sådan häst (Décima) skulle jag faktiskt och på fullt allvar vilja råda blivande hästköpare att ha lite bättre koll på just SADELLÄGET.

När man läser om/ hör vad ”man” som hästköpare bör/ ska titta efter hos saluhästar tycker jag att det är väldigt vanligt att man nämner gångarter, benställning, temperament, eventuella olater, hovkvalité och tusen andra saker men man hör nästan aldrig någon nämna just sadelläget.

Tyvärr/ tack och lov (välj själv) kan sadelläget ändras väldigt mycket hos en ( framför allt ung)häst så man har givetvis inga garantier för att hästen kommer att se ut på samma vis livet igenom (snarare högst sannolikt INTE) men hos äldre hästar bör man verkligen kolla NOGA på vilken sadel hästen rids med, hur denna passar och som sagt hur sadelläget är.

En vän har nu inte kunnat rida sin häst ordentligt på flera månader just på grund av att hästen är så himla svår att hitta sadel till och själv fick jag ju köpa en sadel som kostade ungefär det dubbla mot min planerade budget för att kunna rida så det är ju inget litet problem som jag ser det.

När en vän hörde att jag skulle skriva om sadellägesproblem ville hon inflika följande reflektion också väl värd att beakta:

En annan sak att tänka på med sadellägen är sadelGJORDSläget – något som många glömmer bort! En angloarab som stod i stallet förut hade helt ok sadelläge ”på ryggen” men det var omöjligt att få en sadelgjord att sitta normalt på honom, för sadelgjordsläget var så långt fram i förhållande till hans manke! Sadelgjorden drog fram sadeln, det gick inte att spänna den ”rakt ned” från stropparna.Eric Le Tixerant-gjorden kände vi inte till då, annars hade den kanske varit ett alternativ.

Fullblodsvalack som varit svår att hitta passande sadel till.

Samma häst med en ”Gel front riser” från Acavallo (säljs genom Globus hos bla Bengts ridshop i Veberöd för ca 400:–).

Flera som provat detta sadelunderlägg lovordar det då det under tiden hästen bygger muskler förhindrar att sadeln klämmer på hästen.

Ovanstående häst har nu en Prestigesadel som fungerar bra tillsammans med ovanstående underlägg.

Halvblodsvalack som också haft många olika olika sadlar på sin rygg utan att hitta rätt- än så länge.

För lite drygt en vecka sedan berättade jag om hur smidigt min nya Equipe-sadel hade levererats och nu när jag också har fått sålt min Amerigo Alto vågar jag berätta om DEN långt osmidigare affären.

Redan när jag planerade att köpa min nya Amerigo (som jag köpte genom att byta in en äldre sadel av samma märke men annan modell) berättade jag för sadelutprovaren att jag hade väldigt seriösa planer på att sälja Archie varför det kanske kunde te sig lite märkligt att samtidigt gå och köpa en sadel i 30.000 kronors-klassen.
 
Men jag ville uttömma alla möjligheter att med alla till buds stående medel försöka ”förbättra” Archie innan jag tog det slutgiltiga steget och därför valde jag trots allt att köpa sadeln, på inget sätt övertalad eller ”påtvingad” beslutet av utprovaren.
 
Däremot tyckte jag att det lät mycket förtröstansfullt när hon meddelade att modellen jag beställde, Alto, var såååå populär och att det skulle vara såååå lätt att sälja den om jag bestämde mig för en hästförsäljning.
 
Som ni som följt bloggen vet bestämde jag mig för ett tag sedan för att sälja- inte hästen men däremot sadeln och inför detta sms:ade jag till utprovaren och frågade vad hon tyckte att jag kunde sätta för pris.
 
Mitt sms skickades den 14 april- svaret jag fick samma dag var ”jag ska fundera och återkomma” och…. JAG VÄNTAR ÄN?!?!?!?
 
Luttrad men föga förvånande slutsats: när man vill SÄLJA är det lätt att vara ”på” (inför köpet fick jag mycket fin service och snabba svar på alla skickade sms)- sedan INTE.
 
Nåja, eftersom jag inte fick något svar mailade jag Sadelmagasinet (som är en stor samarbetspartner till Amerigo och köper och säljer nya och begagnade sadlar)  i stället och de föreslog att de kunde sälja sadeln för mellan 24 och 25000 varav de ville ha 20 % i provision (som högst 3500).
 
Eftersom en NY sadel idag kostar 31.000 och min sadel är ungefär ½ år gammal och i absolut NYSKICK tyckte jag inte att detta lät så himla lockande så jag annonserade själv ut sadeln för 26.500 och såg fram emot dessa horder av intressenter som skulle ringa ner mig efter denna såååå populära sadel.
 
Åter igen föga förvånande (ja, jag är både luttrad och cynisk i vissa sammanhang) kunde jag efter ca 2 veckors annonsering på Hästnet konstatera att INTE EN ENDA MÄNNISKA ens hörde av sig, om så för att pruta eller ställa någon fråga.
 
Jag kollade också runt på både Hästnet, Blocket och Bukefalos och det fanns knappt några Alto-sadlar till salu över huvud taget så det var inte så att min sadel var ovanligt dyr medan andra var långt billigare eller något annat som skulle kunna förklara annons-tystnaden.
 
Jag hade tänkt ge det hela ytterligare några veckor, en rejäl prissänkning och slutligen förnyad kontakt med Sadelmagasinet (som trots allt troligen säljer sadlar lättare än privatpersoner inbillar jag mig) men genom undernas under så såg jag en annons från en kvinna som ville KÖPA en exakt likadan sadel som jag ville sälja.
 
Jag hörde av mig till denna kvinna och för att nu försöka förkorta historien något så köpte hon min sadel för 25.500.
 
Jag valde själv att gå ner i pris för att få ett snabbt avslut på affären och tycker att vi båda ska vara mycket nöjda.
 
Jag fick ett långt bättre pris än vad Sadelmagasinet hade kunnat få ut åt mig (efter dragen provision hade jag kanske fått 21.000)  och köparen fick en i princip NY sadel mer än 5000 kronor billigare än om hon HADE köpt den ny.
 
De märken efter stigläderna som jag hade gjort på sadeln hade vem som helst gjort efter en veckas användning och något annat som visade att sadeln ens var använd syntes banne mig inte.
 
Så vad lär vi oss av detta? Ja…en hel del!
 
1. Sadelförsäljare är bara intresserade av dig så länge du vill KÖPA- inte sälja.
 
2. Ska du lämna något till försäljning på provision förlorar du oftast mycket pengar.
 
3. Det lönar sig att vårda sina saker.
 
4. Ibland måste man helt enkelt ha ren och skär TUR i affärer.

En bloggläsare berättade i en kommentar nyligen hur HON reagerade om det hade gått bra respektive dåligt när hon tävlade och detta fick mig att minnas hur det oftast gick till i början av min tävlingskarriär med Heron.
 
Jag tävlade ju både hoppning och dressyr med honom från början men eftersom det oftast gick bättre i den förstnämnda grenen sa jag argt efter många dressyrtävlingar ”nä…nu är det sluttävlat i dressyr”. Och sedan fick det gå ett tag och sedan var det ”på det igen”.
 
Hoppningen gick för det mesta mycket bra men när det inte gjorde det….herregud…jag kunde tjura i en vecka!
 
Efter idogt tävlande så blev det så att den där veckan av tjurande avlöstes av att jag kunde vara sur i några dagar- därefter, efter ytterligare tid på tävlingsbanorna så var jag ”bara” sur själva tävlingsdagen och mot slutet av vår tävlingskarriär så brukade det mest vara så att jag kom ut från banan och sa ”helvetes djävla skithelvete” och så var den tävlingen glömd!
 
Fantastiskt skönt att kunna utvecklas på detta vis för det tar ju på krafterna att gå omkring och vara en sur-mupp!
 
Och med tanke på att Heron som mest tävlade över 70 (SJUTTIO!!!!) klasser på ett år (det måste vara någon form av rekord men han gick bara bättre och bättre så det kändes helt ok att fortsätta) så hade det i slutändan inte gått att tjura i veckor- då hade man ju varit helt förstörd.
 
Sedan var han i ärlighetens namn en fin häst så det var inte så ofta jag behövde surmuppa mig.
 
Numera är det lite likadant- ok, jag kanske inte nöjer mig med några svordomar utan det kan kännas surt i några timmar/ den dagen men sedan är det glömt och jag tänker ”nya tävlingar- nya tag”….ungefär.  

Vad gäller att visa och känna glädje över tävlingsframgångar har jag aldrig varit de stora ordens kvinna, varken i skrift eller tal.

Om någon har följt bloggen sedan starten vet ni att det har blivit en hel del segrar och placeringar genom åren men jag brukar inte precis vråla ut min glädje eller skriva spaltkilometer om hur otroligt bra jag och hästen varit/ är.

Det har till att börja med aldrig varit min grej- jag är mer en person som gläds ”inåt”, för mig själv och personligen föredrar jag detta framför folk som ständigt måste mala om hur himla bra deras häst/ dom själva är i var och varannan mening. Det är för mig ganska tröttsamt att lyssna på/ läsa om när det går till överdrift – det brukar mest intressera talaren och möjligen de närmast ”sörjande”. Det är ju inte så att vi talar OS-meriter precis och därför behöver man kanske inte älta tills folk somnar:).

Minns förresten när jag gick i skolan där jag, om jag får säga det själv, hade fantastiska provresultat.

Att ha femmor och typ ”alla rätt” på proven var snarare regel än undantag för mig och mina klasskamrater undrade ibland ”är du inte glad” när jag INTE hjulade runt i korridorerna efter provresultaten.

Men det VAR jag- absolut- bara det att jag inte gick omkring och skröt om det.

Sedan är jag väl lite skrockfull också och vet dessutom hur snabbt solen kan förvandlas till en pannkaka.

Jag minns Herons första placering i medelsvår hoppning.

Jag var euforiskt glad i 3-4 dagar- sedan blev hästen halt!!!!

Så om ni undrar; det är jättekul att få rosetter än idag- SKITKUL faktiskt även om jag kanske ibland verkar lite kallsinnig:).

För några veckor sedan pratade jag med en mycket besviken dressyrryttare.

Personen i fråga hade kommit hem från en lokal tävling där hon ridit en klass på lägre nivå och var väldigt besviken och förvånad över den magra procent-utdelningen som hennes ritt hade fått.

Själv blev jag inte lika förvånad- inte för att jag har en aning om hur ritten förflutit utan mer för att jag har en del förutfattade meningar/ fördomar som bara bekräftades av hennes berättelse.

Det hör nämligen till saken att personen deltagit i några klubbtävlingar i nära anslutning till den ”riktiga” (lokal)tävlingen och på klubbtävlingarna hade resultaten blivit helt andra både vad gällde placering och erhållen procent som båda var avsevärt högre- mycket högre faktiskt.

Kring detta har jag 2 teorier:

1.Domarna som dömer på klubbtävlingar/ träningstävlingar är ofta mer frikostiga med poäng och superlativ, kanske för att de vill uppmuntra inte så erfarna ryttare att fortsätta med tävlandet.

2.När man tävlar på hemmaplan är man oftast mer avslappnad- både hästen och man själv är mer bekanta med miljön och folket och kan koncentrera sig bättre på att rida.

Man skulle också kunna tillägga att konkurrensen OFTAST ser helt annorlunda ut när man deltar på denna lägre nivå och man bör därför också ta de sämre reslutaten på ”riktiga” tävlingar utan att bryta ihop totalt.

Jag tycker INTE att domarna på klubbtävlingar ska bli ”hårdare” när de dömer.

Jag vet ju tex hur det kan se ut på ridskolan när lektionsryttare tävlar hästar som ibland inte går en meter på tygeln genom ett helt program.

Vid en korrekt bedömning på en riktig tävling skulle sådana ritter inte ens rendera 50 % och hur kul hade det varit för de kämpande lektionsryttarna att få så låga procent?

Detta tror jag inte är rätt sätt att uppmuntra fortsatt tävlande men samtidigt bör man nog när man börjar tävla på något sätt bli varse att det kan skilja mellan ”tävling och tävling” så att man inte tröttnar och ger upp.