Jag tror att detta har diskuterats så många gånger vid det här laget- både här på bloggen och på olika djurforum så förhoppningsvis blir ingen mer lurad:

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1097490

http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=611886

Jag gissar att detta är årets aprilskämt, eller?

För ett tag sedan deltog jag i en intressant diskussion gällande ”tränare och svarta pengar”.

Detta ämne kommer ju upp på tapeten då och då och har så gjort under alla år jag haft häst och det är kanske inte så konstigt?

Pengar har alltid haft förmåga att röra upp känslor, vare sig man har dom eller inte och framför allt när man upplever orättvisor eller retar sig på någon som (enligt en själv i alla fall) har oförtjänt gott om stålar (kanske dessutom på bekostnad av andra).

Diskussionen nyligen handlade bland annat om att tränare idag inte konkurrerar på lika villkor.

För att ta ytterligheterna så har vissa lagt ner både tid och pengar på att utbilda (och fortlöpande vidareutbilda) sig samt ”köra vitt” dvs skatta för sina inkomster medan andra inte har någon som helst formell utbildning och dessutom stoppar alla pengar rakt ner i fickan ”svart”.

Gissa vilken kategori som sticker en del i ögonen?

Personligen tror jag att det alltid kommer att vara otroligt svårt att få bort de svarta pengarna från hästsporten (även i ”livet i allmänhet” men det är en annan diskussion)- frestelsen att tjäna mer på detta vis samtidigt som det kan vara oerhört svårt att få förtjänst på ärligt redovisade inkomster sätter helt enkelt för stora käppar i hjulen.

Ska man tjäna på att ge lektioner så att det motsvarar en normal heltidslön (och redovisa allt vitt) så får man antingen ha en sjuhelsikes massa lektioner och/ eller ta ut ett så högt lektionspris att risken är att man inte får några/ tillräckligt många elever.

Och ärligt talat; om man inte ser sin undervisning som ett litet hobbyprojekt; vem har lust att kanske köra någon mil, stå i ett oisolelerat ridhus och frysa en timme för att kanske tjäna 150:– kronor? För det är nog på sin höjd det som i bästa fall hade blivit kvar av timpenningen om man hade dragit bort skatt, sociala avgifter och bensinkostnaden!

Vad gäller oss elever så är det ju till syvende och sist vi som gör att svarta-pengar-hjulet kan fortsätta att snurra för om vi alla hade krävt en redovisning (läs: kvitto) av de pengar vi ger ut så hade ju hjulet stannat, eller hur?

Men vi är i gemen helt ointresserade av kvitton- vad ska vi ha dessa till? Det man lärt sig sedan barnsben är att man ska spara sina kvitton för att kunna REKLAMERA något men vad ska du reklamera hos en dressyrtränare?

Att det inte gick lika bra som du förväntade dig på senaste dressyrtävlingen? Knappast!

Dessutom är många som tränar, om inte SNÅLA, så i alla fall och fullt förståeligt angelägna om att betala SÅ LITE SOM MÖJLIGT för sina träningar.

Så; jag ser inte hur vi ska få bort de svarta pengarna- gör ni?

Häromdagen, under en långpromenad med Soya gjorde jag en väldigt intressant observation.

Både framför och bakom skylten som ni ser på bilden ovan såg jag nämligen mängder med hovspår och dessa fortsatte säkert 300 meter efter skylten som oomtvistligt förbjuder ridning på den väg som följer efter skylten. Om man inte har annat, viktigare, att grunna på kan man ju fråga sig följande:

1. VARFÖR rider man just där en skylt uttryckligen förbjuder en att göra det och då det finns likvärdiga vägar som man FÅR rida på precis i anslutning?

2. Vad är det för mening att rida in på en väg som ca 300 meter längre fram slutar i en ”återvändssväng” så att man MÅSTE rida samma väg tillbaka?

3. Är det kanske så att man inte alls har RIDIT på vägen utan GÅTT med hästen och tolkat skylten som att det är ok att promenera till fots med hästen men inte att sitta på densamma?

4. Hur i hela fridens namn har man ens lyckats ta sig förbi avspärringarna? Hur jag än tittade kunde jag inte hitta något ”kryphål” tillräckligt ens för den smalaste lilla ponny så då måste jag helt enkelt fråga mig:

5. Använder man avspärringsbommen som någon form av fast hinder som man hopptränar över?

Eftersom det var väldigt många anmälda till förra helgens tävling hade man från arrangörens sida gjort så att man började redan klockan 08.00- ett enligt mig STENSÄKERT sätt att väldigt snabbt och lätt minska deltagarantalet i alla fall något.

För det slår aldrig fel; av de säg 7-8 ekipagen som får de första starttiderna är det ALLTID några som antingen styrker sig direkt eller aldrig dyker upp på tävlingsdagen.

Och är det inte fascinerande hur hästar behöver mycket kortare framridning tidigt på morgonen än senare på dagen?

Jag vet inte hur ryttare fått denna ”sanning” (hmmmmm) för sig men åter igen; kolla på parkeringen en timme innan en tävling börjar, om den börjar tidigt.

Inte en transport brukar skymtas och först då det är 45-50 minuter till första start kan man se bilarna komma släntrande.

Inte för att jag själv brukar rida fram i mer än max 40 minuter (från det att jag sitter upp och börjar skritta) men liiiite tid behöver man väl ändå på sig för att startanmäla, byta om, ta av och sätta på hästen utrustning osv?

Är det så att vi hästmänniskor är så utslitna av vårt intresse att vi så desperat behöver de futtiga extra minuterna i sängen på morgonen att vi sedan måste stressa och stirra iväg och kanske därför inte hinner förbereda oss själva och hästen så som vi skulle kunna gjort med mer tid?

Det tål att tänkas på…..

Brukar ni också skratta/ förundras över era drömmar, eller ni kanske tillhör kategorin som inte kommer ihåg dom efteråt?

Själv drömmer jag mycket, minns det mesta och brukar också kunna härleda en dröm, dvs förstå eller i vart fall ana varför jag drömt som jag drömt.

Det kan ofta handla om sådant som har hänt, som jag tror, vill eller fruktar ska hända.

Har jag varit på en fest eller haft folk hemma precis innan jag går och lägger mig kan festen ofta fortsätta i drömmen liksom sådant vi pratat om.

Natten efter helgens tävling drömde jag om Archie och det var en komisk dröm kan ni tro!

Jag drömde att jag skulle åka stadsbuss med honom (!) enbart iförd grimma dessutom. Jag hade alltså inte ens ett grimskaft utan höll i grimman och detta var det som jag upplevde som besvärligast.

När vi skulle kliva på bussen undrade jag flera saker:

Skulle chauffören reagera på att jag kom med en häst? Det gjorde hon inte.

Vad skulle det kosta att åka med en häst? Archie fick åka gratis och jag betalde 20 kronor för min biljett.

Skulle bussen kränga under Archies tyngd eller rent av bli överbelastad? Svar: NEJ.

Vi gick bort och ställde oss mitt i bussen, där man vanligtvis står med barnvagnar och jag bad en intillsittande person med en stor, svart hund att hålla i denna så att den inte skulle nafsa efter Archie.

Där tog drömmen slut men gud vet hur den hade kunnat sluta?

Vad tror ni Freud skulle säga om detta?

Åka buss= åka till tävling är väl det närmaste förklaring jag själv kan komma :).

En av mina ”käpphästar” (ha ha…passande uttryck på en hästblogg) är det i mitt tycke många gånger överdrivna användandet av täcken i tid och otid och under helgens tävling fick jag se det igen:

En häst som inne i framridningsridhuset reds fram med 2 täcken ovanpå varandra. Samtidigt som hästen travade runt med denna extra-börda kunde jag konstatera att det utomhus var + 5 grader och fullständigt vindstilla.

Detta agerande fick mig att fundera över om just detta med dubbla täcken ”spelar någon roll” eller om man bara ska se det som något harmlöst à la ”alla får väl göra som de vill”.

Och då slog mig insikten att liksom ordspråket säger att en olycka sällan kommer ENSAM så är det faktiskt samma sak med DUMHET.

Om man resonerar så urbota korkat, dvs tror att en fullt frisk häst behöver 2 täcken på sig när den travar i ett ridhus- då måste i alla fall jag fråga mig vilka MER tokigheter man inbillar sig och agerar utifrån? Och en del är kanske inte lika harmlösa ur hästens perspektiv (brist på motion, överutfodring, felaktigt avpassad utrustning, galna träningsmetoder osv osv).

Att jag sett robusta ponnys med 2 (en gång faktiskt TRE) täcken på tävling förstår jag bättre- är man 9-10 år gammal är man kanske stolt över och vill visa upp så mycket som möjligt av sin fina utrustning men vuxna borde väl ha kommit över detta, eller?