Jag tycker att man ganska ofta läser om hur folk blir lurade vid olika ”nätaffärer” och därför är det extra roligt när något går så otroligt snabbt och smidigt som i exemplet nedan:

Jag såg en annons där en kvinna ville sälja ett par Back on track snabb-bandage och mailade för att fråga om bild.

Bild kom och bandagen såg väldigt fina varför jag mailade igen, denna gången för att pruta lite.

Ett accepterande svar kom och jag ombads att sätta in pengarna på ett visst bankkonto.

Minuter efter att mailet kom igår vid 13.00 satte jag in pengarna och meddelade säljaren detta.

Nytt svar under eftermiddagen om att bandagen var skickade och när jag kom hem idag låg de och väntade på mig lika fina som på bild!

Jag har varit inne på detta ämne redan förra året och tyvärr ser jag samma tendenser i år och skulle vilja veta era tankar kring det hela.
 
Det handlar alltså om att det i Skåne börjar bli färre och färre startande i regionala klasser- i alla fall är det så jag upplever det.
 
LC och LB-klasser på lokal nivå fylls fortfarande upp ordentligt men när vi kommer till LA-klasserna och då framför allt på regional nivå så dalar anmälningarna och samma sak gäller även MSV C och MSV B-klasserna.
 
Jag har flera gånger i år tävlat i klasser som endast bestått av 10-15 ekipage (några gånger ännu färre) och det tycker i alla fall jag är både för lite och tråkigt.
 
Det kan ju (inbillar jag mig i alla fall) inte vara kul för arrangörerna heller att ha 3 klasser på en och samma dag och ändå knappt lyckas samla ihop 50 startande.
 
Frågan är vad ovanstående beror på?
 
Är det för dyrt att lösa den regionala licensen?
 
Är det för dyrt att anmäla sig till de olika klasserna?
 
Har det stigande bensinpriset påverkat ryttarna?
 
Ordnas det för många tävlingar i Skåne?
 
Kan det bero på att inte så många ”vågar” kasta sig ut i hetluften på de regionala tävlingarna eftersom i alla fall jag vill påstå att konkurrensen är helt annorlunda idag mot för säg 10 år sedan?
 
Intressant är att en god vän påstår att situationen i Stockholms-regionen inte alls ser ut som i Skåne utan att man där fyller upp ”alla” klasser- även de svårare.
 
Vad beror då DETTA på?
 
Har Stockholmarna mer pengar, färre tävlingar, bättre självförtroende eller vad är det frågan om?
 
VAD TROR NI?

Medan jag svarade Minstral i inlägget nedan kom jag på att jag ju glömt att ta upp ytterligare en ”träningsfaktor”- VÄDET!

För precis som jag anser att man ska variera sitt träningsupplägg och sina underlag (beroende på vad man kräver av hästen) så anser jag också att man SKA kunna rida i ”alla” väder, kanske framför allt om man har en tävlingshäst.

Väl på en tävling kan det plötsligt börja ösregna eller blåsa kraftigt tex och vad ska man göra då om hästen kryper ihop och vägrar att gå ”ordentligt”? Köra hem?

Nej, själv har jag sett till att i alla år rida i både snöfall, ösregn, stekande sol och hård blåst- det finns inte den väderlek som rubbar Archie och han protesterar aldrig.

Detta har jag haft stor nytta av på tävling- just när det tex börjat ösregna och andra hästar gått som små ihopkurade bollar så har Archie traskat på lika villigt som alltid.

Sedan menar jag inte att man i alla lägen ska eftersträva att ”plåga” hästen och rida hur dåligt vädret än är men om det BEHÖVS- så ska den klara det utan större protester.

Annars stiger jag själv tex hellre upp i ottan för att rida i ett svalt ridhus än unnar mig ytterligare någon timmes sömn för att sedan ”tvingas” rida i ökenhetta inomhus alternativt i nästan lika äcklig värme utomhus där det dessutom vimlar av insekter men där är man ju olika- en del väljer långt hellre det sistnämnda alternativet  och andra struntar helt enkelt i att rida när det är så varmt.

Men om jag skulle strunta i att rida varje gång det var för varmt, för kallt, för blåsigt eller regnigt så skulle det inte bli mycket ridet för min del så därför har jag helt enkelt valt att så långt det går ignorera vädrets makter och köra mitt race oavsett.

På tal om det här med att man numera är tvungen att kvala till MSV B har jag funderat på om detta är bra eller dåligt.
 
Jag antar att tiden får utvisa om denna förändring varit av godo- själv har jag inte bestämt mig för vad jag tycker egentligen.
 
Om jag har förstått saken rätt gjordes denna ändring för att höja standarden i MSV B och för att slippa ekipage som egentligen inte hade på denna nivå att göra.
 
Huruvida det sprang omkring en massa usla ekipage i MSV B kan jag personligen inte svara på- eftersom jag inte tävlat på denna nivå på över 5 år och inte brukar vara åskådare heller så vet jag helt enkelt inte.
 
Det jag tycker mig se och höra idag är att KVALEN i MSV C för vissa tycks ha blivit ett självändamål eller hur jag ska uttrycka det-  man bryr sig knappt om hur man står sig i konkurrensen mot övriga deltagare i klassen BARA MAN KLARAR KVALET.
 
Och visst; kval är till för att klaras och det är väl roligt och bra om man lyckas men det borde väl vara liiite av intresse om man inte ens är i närheten av placering gång efter annan?
 
För bara för att man klarar kvalgränsen så tycker jag inte att detta med automatik innebär att man är redo för att PÅ ETT BRA SÄTT rida MSV B medan en del bara verkar ha detta i skallen; klara kvalen så fort som möjligt och sedan iväg till MSV B direkt.
 
Själv har jag alltid varit mer intresserad av rosetter än procent om sanningen ska fram och jag vinner hellre en klass på 60 % än är oplacerad på 64 % för att ta ett exempel.
 
Men uppenbarligen resonerar man olika och vi får väl som sagt se om kvalitén på MSV B-ekipage höjs framöver eller om vi FORTFARANDE ”får dras med” en drös usla ekipage som nu vill tävla ”bara för att de klarat kvalen”.   

Ibland när jag träffar udda/ knäppa/ fula hästar och hundar (människor också för den delen, ha ha) så slås jag av att det trots allt finns ”någon för alla”- exempelvis en häst man själv aldrig skulle vilja ha dyrkas av sin ägare och en hund som man tycker är obeskrivligt ful anses av ägaren som skönheternas skönhet :)!

Och det är väl tur och bra att det är på detta vis-att smaken är som baken :)!

För tänk om alla tyckte om exakt samma hästar, hundar, människor, byggnader, bilar…you name it! Vad skulle då hända med alla de andra?

Och i spåren av att ”det finns någon för alla” brukar också följa att man själv, om inte annat rent subjektivt tycker att man har den bästa/ finaste hunden eller hästen tex.

Det är ingen måtta på vissa djurägares kärlek och omsorger och inget ont i det men jag vill ändå varna för att man blir alltför ”absorberad” av det egna djuret.

Jag har noterat att vissa människor är så uppfyllda av sig själva och ofta då också sin hund/ häst och detta kan vara både irriterande och påfrestande för omgivningen.

Jag känner tex en person som bara är ”jag, jag, jag” och ”min häst är bäst bla bla bla” och ärligt talat så orkar i alla fall jag inte med sådant i längden.

Allt man säger fås snabbt att handla om denna människa och/ eller hennes häst och intresset för allt annat är noll och inget!

Eftersom vi alla (oftast) tycker bäst om våra egna djur tror jag att de flesta tröttnar på att BARA lyssna på andras orerande om hur himla bra DERAS häst/ hund är och vill man behålla sina vänner och bekanta och inte riskera att dessa börjar undvika en ska man nog fundera lite på hur man pratar om sig själv och sina djur och vilket intresse man visar för ANDRA.

På tal om detta minns jag en tjej som drabbades av en svår sjukdom för många år sedan.

Varje gång hon såg mig i stallet frågade hon ” hur ÄR det Birgitta” och tyvärr visste jag att denna fråga enbart ställdes för att HON skulle få prata i en eeeevighet om sin sjukdom, mediciner, sjukvården osv i en aldrig sinande ström.

Tyvärr hade jag inte alltid tid (eller för den delen LUST) att lyssna på dessa evighetsutläggningar, så bra relation hade vi inte att jag såg mig tvingad att alltid ställa upp som lyssnare och det slutade med att jag började gå långa omvägar i stallet om jag såg att tjejen var där.

Trist så klart och jag tycker nog att man kan anstränga sig lite extra för en sjuk medmänniska men folk som bara vill prata om hur bra deras djur är orkar jag faktiskt inte med!

När tävlingssäsongen började i år var det nog fler än jag som hickade till när det började bli dags att anmäla sig till de första tävlingarna i medelsvår C:1 och C:2.

Till den första tävlingen var det tex över 40 anmälda långt innan anmälningstiden gick ut och när ”Stockholms-ryttare” rapporterade om en ännu värre situation i deras distrikt började nog många att ”panik-anmäla” till allt som gick så fort det bara gick- bättre att ”anmäla för mycket än för lite” typ. Och man kan ju alltid stryka sig innan anmälningstiden gått ut tänkte i alla fall jag.

Nu när det har gått någon månad kan jag lättat konstatera att det inte alls är omöjligt att komma med till de MSV C-klasser man vill rida- nu är det ofta inte mer än 20-talet anmälda, ibland inte ens det.

Precis som jag trodde i början av året har många som såg sig tvingade att rida dessa klasser för att kvala till MSV B nu gjort detta (kvalat alltså) och nu kommer man inte att se dessa ryttare på denna nivå fler gånger.

Förhoppningsvis är det likadant i andra distrikt för det är ju inte roligt att inte KUNNA tävla om man VILL- inte med så mycket tävingar som ändå ordnas runt om i landet.