Nu har vi i några dagar ”pratat” om varför det kan bli problem med en del hästar och också vad man (ibland) kan göra åt det.

Jag skulle idag vilja avsluta denna lilla ”serie” med ett inlägg från en god vän som jag tycker på ett ypperligt sätt illustrerar och bekräftar mycket av det som jag själv tror på och vill förmedla till andra.

Håll till godo med denna glädjande läsning:

Ofta ber jag mina elever kolla sina hästar när de inte beter sig helt bra eller på något annat vis är konstiga. Det kan ganska ofta bjuda till stort motstånd. Folk tar ut diverse alternativbehandlare och in i det längsta låter de bli att kolla hästen veterinärt. Många tror att halt häst = häst som linkar fram. Om det var så enkelt ändå …

Själv har jag hela våren haft en känsla av att den svarta varit lite ovillig. På träning har han knotat på. Och halt har han då inte sett ut! Men på tävling har han mer tappat sugen. Blivit väldigt spänd. Även ridning i naturen har varit på en betydligt mer spänd häst än normalt. Bytena blev sämre och sämre insåg jag också. Enstaka funkade väl ok men serierna gick långsamt och o-spänstigt. Givetvis testade jag mer motion vs mindre motion, mer mat vs mindre mat. Ingen direkt skillnad. Hästen saknade motor.

Efter en tävling då han visserligen placerat sig bra men ändå känts URTRIST så åkte jag till min veterinär på Mälarens Hästklinik.

C har inte haft några reaktioner alls i sitt liv, han är 9 nu.

Inget syntes rakt ut eller vid longering på volt men vid böjprov hade han en grad båda bakkotorna och dito bakknäna! För många ställen och för liten reaktion för att behandla direkt i lederna tyckte veterinären och gav cortison i blodet. Jag fick fylla på detta i muskeln efter 3 resp 6 dagar. Han vilade helt 2 veckor och sen lugnt ytterligare 2 veckor. Kollades därefter – reaktionerna borta.

Red som vanligt en vecka och med veterinärens goda minne så åkte vi till Mariefred och startade 3 klasser i helgen. Skulle ridit MsvA:1, Prix St:Georges och MsvB:4 men ändrade Georgen till MsvB:3 för att han skulle slippa göra piruetter mer än en dag. Kändes rätt med tanke på omständigheterna.

Jag red på en HELT ny häst! Framme till handen, lätt, lydig, avspänd och allmänt jättefin att visa upp. Kom 4a på 66,5% i MsvAn, vilket är jättebra för det är bara hans tredje start på MsvA-nivå. Vann B:3an på 72,5% och vann B:4an på 73,7%.

Så nu har jag fått ytterligare ett konkret bevis och argument till folk som månad efter månad bråkar med sina hästar för att de inte VILL (eller kan). De flesta hästar både vill och kan om de bara mår bra i kroppen!

Då och då stöter jag på hästägare som påstår att deras häst blivit istadig eller ”dum” på olika sätt och ska jag vara ärlig så är det enligt mitt sätt att se det väldigt ofta hästägarens eget ”fel” även om det väldigt sällan uppfattas så av ägaren själv.
 
Ofta är det i början av hästägandet som dessa problem uppstår- när hästen har blivit lite ”varm i kläderna” och kanske även den tidigare skickliga ryttarens utbildning börjat ”gå av” som hästen gör några ”testningar” som om den nya ägaren inte lyckas stävja kan göra att hästen snabbt uppfattas som just ”dum”.
 
Erfarenheter har många gånger visat att just ett ägar/ryttarbyte kan medföra en ganska utökad risk för att hästen blir sjuk/ skadad- man rider annorlunda, på annat underlag, med annan utrustning och med andra intervall än den som haft hästen tidigare och allt detta sammantaget eller var för sig kan göra att hästen tex blir halt väldigt kort tid efter inköpet.
 
Men inte bara finns risken för skador utan alltså även för att hästen vill testa den nya ryttaren och är man då inte påpasslig och kan reda ut detta så kan den nya hästen bli en tråkig erfarenhet för en.
 
Mitt råd till alla som har en, vad de tycker ”dum” häst- dvs en häst som plötsligt börjar bete sig oförklarligt ”icke-önskvärt” är att först rannasaka sig själv.
 
Rider man hästen tillräckligt ofta/ mycket så att den får den motion den behöver?
 
En konstig fråga kan tyckas men min erfarenhet är faktiskt att detta kan vara den enkla förklaringen till att hästen börjar bråka vid ridning- den är helt enkelt stallmodig, oriden och känner inte tillräcklig respekt för sin ryttare.
 
Om man med gott samvete kan bocka av ovanstående som en trolig anledning till hästens fjanterier så tycker jag att nästa steg är att kolla upp hästen veterinärt.
 
Jag skulle kunna rada upp hur många hästar som helst som ryttarna först tyckte var dumma på olika vis (vägrar på hinder, bockar vid ridning, vill inte gå fram, kör upp huvudet osv osv) där det sedan visat sig att hästarna haft olika skador av varierande grad där några till och med lett till utdömning!
 
Och när man anlitar veterinär så tycker jag verkligen att man i första hand ska tillfråga den som känner ens häst sedan tidigare och om man inte har någon sådan så kontakta en HÄST-veterinär, inte vilken allmänpraktiserande veterinär som helst.
 
Att diagnosticera en ”dum” häst kan vara svårt nog även för en skicklig hästveterinär så då är det bara dumt att börja med något annat- det är vad jag tycker i alla fall.
 
Om inte veterinären hittar något fel på ens häst är det all idé att ta hjälp av någon annan hästmänniska och kanske till och med lämna bort hästen för tillridning.
 
Väljer man det sistnämnda alternativet tycker jag att det är absolut att rekommendera att man själv också försöker komma ut till denna person och rida själv ibland- då har man möjlighet att få hjälp för egen del också för det kan mycket väl vara det som är det egentliga problemet- att det är något man själv gör som stör hästen.
 
Och får man inte den hjälpen så är ju risken jättestor att problemet återkommer ganska snart efter att utbildaren lämnat ifrån sig hästen och så börjar eländet om från början igen….

Jag har nu på kort tid hört talas om 3 olika hästar som sålts men där köparen sedermera velat lämna tillbaka hästen för att man inte klarar av den.

Har detta blivit en trend undrar jag- att man tror att det bara är att returnera en häst likt en tröja som inte passar?

Jag misstänker att dessa ”icke-passande” hästar i många fall köpts av orutinerade ryttare som rent ut sagt tagit sig vatten över huvudet och så står de där med en objektivt sett helt normal häst som DE dock inte klarar av.

Och visst har det förekommit rättsliga tvister där en säljare HAR fått ta tillbaka en häst men dessa är så ovanliga vill jag mena att man verkligen inte ska inbilla sig att det ”bara” är att reklamera sin köpta häst och så har man köpesumman åter på sitt bankkonto lätt som en plätt.

Fast oavsett hur svårt det är att lämna tillbaka en köpt häst så är nog detta en av mina värsta fasor om jag skulle sälja tex Archie.

Han är anser jag, om inte annat genom denna blogg, dokumenterat super- snäll men tänk om någon köpte honom och efter en viss tid påstod att han var istadig, slängde av, inte gick att rida på osv.

Även om jag inte kunde/ ville ta tillbaka honom så skulle jag ju heller inte vilja att han var hos någon som inte ville ha honom!

Så var det till viss del när jag sålde Decima.

Hennes nya ägare ville ju sälja henne 5 månader efter köpet, dock av anledningen att hon hellre ville ha en islandshäst ( DET kommer jag aldrig att komma över men det är en annan historia….) och då kände jag bara ”men se till och sälj så fort du kan- jag vill inte att ”min” häst ska vara hos någon som inte vill ha henne”.

Sedan undrar jag också om inte utvecklingen mot allt mer ”elektriska” tävlingshästar bidrar till att de som köper dom därefter inte reder ut ridningen?

Man kanske inte förstår att ens kunskap och engagemang inte räcker till för att klara av en känslig individ som man har gjort upp stora tävlingsplaner för och så blir det som det blir- en ledsen och besviken ägare, en ”dum” häst som bråkar och en fd ägare som inte fattar någonting?

Som jag skrev häromdagen så är jag faktiskt inte förvånad över att människor i gemen kan vara ganska rädda för att ingripa om de ser något olagligt/ orätt osv.

Man vet inte vad för repressalie som kan drabba en tror jag att många tänker- sorgligt men sant.

Och idag tänkte jag ”prata” lite om civilkurage vad gäller hästar.

Jag undrar hur många som I VERKLIGHETEN skulle våga uppvisa samma civilkurage som de tex på nätet så lätt basunerar ut att de tycker att ANDRA ska ha.

Min erfarenhet är att det är väldigt lätt att ha en massa åsikter- framför allt när man inte själv behöver gå i fronten för dessa IRL.

Jag vill nog påstå att jag genom åren blottat flera ”svagheter” hos mig själv på bloggen- jag tycker inte att jag utger mig för att vara ”miss Perfect” som vet och gör allt exakt som man ska (även om jag har MYCKET åsikter om MYCKET) och när det kommer till just civilkurage måste jag erkänna att jag många gånger agerat fegt.

Att jag VET att många är precis lika fega som jag själv är så klart ingen ursäkt- möjligen en förklaring till mitt usla beteende.

Jag har exempelvis vid upprepade tillfällen sett ett FÅTAL ryttare (över en period av många år ska sägas) slå sina hästar på ett sådant sätt och med sådan styrka att det inte kan ursäktas eller rättfärdigas på några villkors vis- ändå har jag inte ingripit.

Vissa av ryttarna har varit så kallade ”proffs” som man därmed tycker dels BORDE begripa bättre/ vara så skickliga att de inte behövde ta till våld och dels borde vara mer rädda om sitt rykte.

Att jag inte ingripit kan jag nog inte förklara med något annat ord än ren feghet vilket är sorgligt- det erkänner jag.

Dessutom vet jag hur svårt det är att bevisa något, hur ovilliga andra hade varit till att vittna och vilka mikroskopiska konsekvenser (om ens några) som sådant våldsamt agerande får i slutändan.

Tack och lov händer det ytterst sällan att jag ser någon bete sig illa mot sin häst men det HAR alltså hänt och jag har inte gjort något.

Är detta något ni som läsare känner igen eller är ni alltid ”sanna mot er själv” och ingriper? Hur gör ni det i så fall? Vad har hänt i de fall ni agerat?

För några dagar sedan beklagade sig en arbetskamrat vars dotter tydligen hade invanderat huset med diverse hästprylar inköpta på mässan i Falsterbo.

Arbetskamraten kunde inte BEGRIPA vad tösen skulle ha alla dessa saker till- ”Hon har ju inte ens en häst” suckade hon och sa dessutom mordiskt ”du skulle bara våga” när jag dristade mig till att skämta om att jag skulle kontakta dottern och fråga om hon inte behövde något i Ullared också- nu när jag snart ska dit.

Jag försökte trösta kollegan med att det är en miljon gånger bättre att flickan köper lindor och borstar till ridskolehästarnas fromma än att hon börjar tjata om stringtrosor, piercing, hårförlängningar och annat som 15-åriga tjejer mycket väl kan fantisera om.

Och det tror jag att kollegan köpte :)!

Så länge ungdomarna är i stallet vet man i alla fall var dom är och vad de (förhoppningsvis…he he….) syssar med och jag tror faktiskt att ridskolor många gånger fungerat som en lite ”förlängd fostrare” där barnen har fått lära sig att uppföra sig :).

Det är min erfarenhet från min egen ridskola i alla fall- jag vet inte vad ni tycker?