Alltid skönt när folk som är oärliga åker fast!

Jag har genom åren stött på en hel del så kallat långtidssjukskrivna och förtidspensionärer som kunnat jobba hur mycket, länge och hårt som helst bara lönen har varit ”svart” och arbetsuppgifterna sådana som hade med deras hästintresse att göra.

Svårt för seriöst folk att konkurrera på lika villkor så klart och dessutom allmänt ”stötande”- tycker jag i alla fall.

Sedan behöver man inte låsa in sig i ett rum och inte lyfta ett finger någonsin bara för att man är sjuk- tvärtom mår man oftast bättre av LAGOM aktivitet men att exempelvis mocka 20 boxar och fodra till 3-dubbelt så många hästar eller att bygga hagar dagarna i ända kan väl ändå inte anses falla inom kategorin ”lite lätt stimuerande arbete för långtidssjukskrivna”?

I det senaste numret av Ridsport har man en artikel med rubriken ”Pussla ihop hästlivet med heltidsjobbet”.

Spännande och kanske något man kunde få tips om tänkte jag tills jag läste reportaget.

För att illustrera ”hästpusslet”  har man intervjuat 2 kvinnor i 50-års åldern som redogör för hur de, trots 2 respektive 3 hästar hinner med både sina hästar och sitt heltidsarbete.

Jag kan bli så trött på denna form av journalistik för den ger verkligen inte en rättvis bild av just det man vill visa: att det går att vara mycket engagerad i sitt hästeri och ändå hinna arbeta heltid.

Jag tycker endast att artikeln förstärker en del fördomar som kan finnas kring häsägande, dvs att det är en dyr hobby- inte för vem som helst och att man som hästtokig är helt absorberad av sin hobby.

I alla fall den ena kvinnan har en hög post hos Svenska Spel (läs: är högavlönad) och har också möjlighet att flexa vilket även den andra kvinnan (som tom jobbar hemifrån en dag i veckan) har. Min uppfattning är att de flesta ”vanliga” arbeten tvärtom INTE är speciellt flexibla utan har mer fasta arbetstider där man inte kan komma och gå som man vill.

Dessutom har båda kvinnorna stöttande makar som inte bara hjälper till med det rent praktiska kring hästarna utan även ekonomiskt får man väl förmoda?

Däremot har ingen av kvinnorna BARN- och det förstår man när de redogör för sina stallrutiner: ingen av dom är hemma före 20.30-21.00 på vardagarna!

Ärligt talat tyckte jag inte alls att artikeln framställde deras hästliv särskilt positivt för det enda jag tyckte att artikeln mellan raderna sa var:

– Du måste ha väldigt gott om pengar (hur ska man annars ha råd att helinackordera 2-3 hästar och vem av ”gemene man” har ens mer än en häst).

– Du kan inte ha barn (när skulle du ha tid med dom?)

– Du kan inte ha speciellt många andra intressen (när skulle du hinna med dom om du är hemma runt 21-tiden varje kväll?)

– Du måste ha en otroligt förstående partner som accepterar att ni knappt ses eller att han/ hon för att få träffa dig måste åka till stallet.

– Du kan inte vara speciellt social de timmar du tillbringar i stallet (kvinnorna hade rigorösa scheman för att hinna med det de skulle).

– Du måste ständigt vara högeffektiv och se till att spara in varenda minut som går när du håller på med din hobby.

Sugen på att skaffa en häst till efter att ha läst reportaget….KNAPPAST! Återspeglar det hur livet för den vanliga hästägaren ser ut- tycker jag inte! Vad vill man egentligen ha sagt med artikeln- ja- det kan man undra?

Igår tog jag upp fenomenet ”när man tröttnar på sin häst” och då avsåg jag främst VUXNA hästägare.

Men sedan har vi även BARNEN/ UNGDOMARNA som i minst lika stor utsträckning kan tröttna på hästeriet i allmänhet och/ eller den egna hästen i synnerhet.

Och där tillkommer flera aspekter innan/ om man slutligen bestämmer sig för att sälja för det är ju till att börja med inte barnet/ ungdomen själv som egentligen ÄGER och framför allt BETALAR FÖR hästen.

När man inte själv behövera fundera över vad något kostar är det nog lättare att slentrianmässigt hålla fast vid det och man kan som barn/ ungdom också kanske känna dåligt samvete gentemot sina föräldrar som kanske offrat både engagemang och pengar för ens hobby som man nu inte längre är intresserad av.

Ibland kan det nog också vara så att det är mer föräldrarna än barnet som egentligen vill att hästen/ ponnyn ska behållas- dels kanske föräldrarna tror att det svalnade intresset ska blossa upp igen (och att barnet då ska ångra en försäljning) och dels så kan de också tro att hästen håller ungdomen borta från sådant som föräldrarna inte tycker om som tex ungänge i fel kretsar, festande och dylikt.

Jag är övertygad om att en hel del ungdomar hade gjort sig av med hästen om föräldrarna började ställa lite krav på att ungdomen själv skulle betala en del av vad hästen kostar (tex genom extrajobb) och/ eller om föräldrarna inte ställde upp och hjälpte ungdomen ganska mycket kring hästen och då är ju frågan hur stort intresse som finns- EGENTLIGEN?

Fast jag vet ju också att det finns ungdomar som cyklar hur långt som helst för att komma till stallet, som jobbar extra och sliter som djur för att kunna ha sin häst och som tillbringar mååååånga timmar hos sin häst varje dag samtidigt som skolan och allt annat ska skötas.

En ungdoms intresse eller brist på detsamma vad gäller sin häst utkristalliserar sig ofta då det är dags att flytta hemifrån och man ska börja betala allt själv.

Då är det en del som väljer att sälja hästen, dels för att de inte prioroterar de kostnader som denna medför och dels för att det finns annat i livet som de tycker är viktigare.

För ett tag sedan pratade jag med en hästägare som berättade att hästköpet ett knappt år tidigare inte hade utvecklats riktigt så som hon hoppats.

Jättetråkigt för denna person så klart och mitt råd var att verkligen tänka efter om hästen skulle behållas eller inte.

Jag har genom åren sett en del jätte-ledsamma konstellationer där det för MIG varit uppenbart att hästägare och häst hade mått långt bättre på var sitt håll men där ägaren av olika orsaker ”vägrar” att sälja.

Det kan handla om att ägaren ”förstår” att hästen är mer eller mindre osäljbar eller någon slags prestigetänkande (man vill inte erkänna att man ”misslyckats” med just denna häst) eller det enligt MIG fullständigt vansinniga resonemanget att ”ett köp är för evigt”, dvs man ska vara hästen trogen så länge man lever, ungefär som att man ska förbli gift även om det visar sig att äktenskapet är en fullständig katastrof.

Ja, oavsett skäl så måste det vara förfärligt trist att ”tvingas” hålla fast vid en häst man inte längre tycker om/ vill rida på/ har något intresse av.

Ibland kan det ju också vara så att man själv är den sista att SE/ erkänna hur det förhåller sig med vissa saker och jag skulle därför vilja lista några punkter som man kan använda som någon form av check-lista på om man kanske borde fundera på en försäljning eller inte.

Jag säger inte att någon/ alla av punkerna är ett absolut BEVIS på att man borde sälja sin häst men en tankeställare kanske det ändå kan fungera som:

1. Du tycker att det är roligt att rida andras hästar men INTE din egen.

2. Du börjar engagera dig i tidskrävande projekt utanför hästeriet vilka gör att du inte alltid hinner rida så som du har planerat.

3. Du överdriver hästens skador/ sjukdomar för att slippa rida genom att exempelvis ge hästen en veckas vila om den har fått ett obetydligt sår eller har hostat vid ETT tillfälle.

4. Du longerar hästen flera dagar i veckan och anser att 20-30 minuters promenad vid hand kan räcka som motion.

5. Du känner att det finns saker som du skulle VILJA göra med din häst men som du inte (längre) VÅGAR (tex rida ut, hoppa, tävla) eftersom hästen har skrämt dig på olika vis.

6. Du erbjuder ofta andra att rida på din häst- så slipper du själv!

7. Du känner ofta avund mot andra hästägare för deras, i ditt tycke, FINARE/ BÄTTRE hästar.

8. Du blir glad om en träning blir inställd.

9. Du sitter ofta och läser hästannonser.

10.Du drar dig in i det längsta för att ens åka till stallet och väl där skyller du på en mängd olika saker (främst vädret) för att slippa rida eller så håller du på med så mycket annat i stallet att det till slut blir för sent att rida.

Att köpa varor på annons kan vara lurigt- det har nog fler än jag upptäckt även om jag till 90 % har haft tur med det jag köpt.

Men igår råkade jag ut för ett….ska vi kalla det MISSÖDE och jag skakar fortfarande förundrat på huvudet åt det hela.

För att ta det från början så har Archie fått små skav av sadeln- han klipptes superkort för 3:e gången för någon månad sedan och sedan dess har pälsen inte växt ut en mikromilimeter utan han har i stället fått små skav av skänklarna, tyglarna, täcket och alltså även sadeln.

Skav betyder i det här sammanhanget helt enkelt bortskavd päls och även om han inte verkar ha ont av det så ser det ju inte så snyggt ut.

För att undvika att skavet sprider sig under sadeln tänkte jag att jag kunde köpa ett mjukt fårskinn att ha under och jag hittade också ett sådant på Hästnets annonssidor.

Eftersom fårskinnspaden visade sig finnas hos en säljare som bor mer eller mindre granne med Järavallen där vi brukar ha våra vinthundsträffar på helgerna så tänkte jag att det kunde passa bra att åka dit i samband med detta; på så vis skulle jag inte få några extra kostnader för varken frakt eller bensin och dessutom lyckades jag pruta ner paden från 450:– till 400:–.

När jag kom för att titta på paden var säljaren inte hemma men hennes make tog emot mig och visade upp densamma.

Jag måste säga att jag blev tämligen ”handfallen” eller vad man ska säga när jag insåg att ”fårskinnspaden” är en IMITATION av fårskinn- ingenting annat.

Jag har själv en pad i fårskinnsimitation nämligen och har dessutom sett och handskats med ”tusen” ÄKTA fårskinnsprodukter genom åren så för mig fanns inga tvivel om varans (o)äkthet.

För att inte ställa till med en ”scen” sa jag bara att paden inte passade (jag hade med mig min sadel för att prova) och sedan åkte jag förundrat hem igen.

Den pad jag själv har (imitation) kostade typ 100:– NY för något år sedan och hur man kan begära 450:– för en liknande BEGAGNAD produkt och påstå att det är FÅRSKINN övergår mitt förstånd men den sista idioten är väl inte född än antar jag.

Och tänk vad retligt om man hade skickat efter skiten och varit tvungen att sedan skicka tillbaka den eller ha annat ”klydd”?

Ja ja…jag kom undan med blotta förskräckelsen kan man väl säga :).

Sedan några veckor tillbaka har Archie och jag tränat för en ny tränare som jag i alla fall ”for now” kommer att kalla NN här på bloggen.

Inte för att detta är personens initialer men jag har funderat lite och kommit fram till att det egentligen I SAK (väl?) är tämligen ointressant för mina läsare VEM EXAKT denna person är.

Jag BRUKAR ju faktiskt sällan namnge folk på bloggen varför ni i alla fall genom den varken vet vad Archies stallägare, hovslagare, massör eller veterinär heter (bara för att ta några exempel) och eftersom det aldrig är någon som frågat efter deras namn så antar jag att även tränarens namn är ovidkommande.

Jag kan i alla fall avslöja så mycket som att personen inte är vilken ”tomte” som helst utan en svårklassryttare och tillika B-tränare.

Anledningarna till detta nya arrangemang är flera.

Till att börja med är det så att denna ryttare numera rider sina hästar i vårt ridhus dagligen i väntan på att ridhuset på den egna anläggningen färdigställs. Detta innebär en stor tillgänglighet för min del och att jag kan träna ”hemma” (tidiga morgnar dessutom- I LOVE IT!!!!!) utan att behöva lägga tid och pengar på att köra iväg till träningar.

Som någon så klokt påpekade så utgör ju faktiskt varje transport någon form av risk- framför allt om man ska köra på vinterväglag och/ eller i mörker.

Nu kan jag ju inte påstå att just ”risk-momentet” haft någon avgörande del i mitt beslut att vänta med att köra till Ebba på Viderup men jag känner faktiskt klart motstånd mot att greja med släpet i mörker, köra till träningen i mörker och köra därifrån i mörker- allt medan jag håller på att frysa ihjäl pga vädret- typ.

Visst hade jag gjort det om jag varit TVUNGEN men om jag kan få likvärdig träning hemma i ridhuset och slippa lägga en timme extra på transport, minst en hundring på bensin per träning osv så väljer jag faktiskt att INTE köra iväg – inte just nu i alla fall.

Jag tycker det ska bli mycket spännande att se hur NN kan utveckla Archie och lovar att rapportera om hur träningen fortskrider.

Hemläxan hittills har bland annat varit att träna mycket skritt-slutor och DET är i alla fall något som blivit mycket bättre på bara denna korta tid.

Hade en intressant mailväxling nyligen med en bloggläsare som letar häst.

Läsaren påstod tvärsäkert att det nu verkligen är ”köparens marknad” och jag har ingen anledning att betvivla hennes konstaterande.

Så ni som letar häst är bara att gratulera- man behöver inte gå längre än till Blocket/ Bukefalos/ Ridsport för att se vilket enormt utbud av hästar det finns.

Ska man däremot sälja sin häst är ju läget långt mer prekärt- hur kul är det att stå med en osåld häst månad ut och månad in och/ eller tvingas sänka priset mer och mer och långt bortom den lägsta-gräns man från början tänkt sig?

Jag vet faktiskt flera som sitter i denna sits ”as we speak”.

Sedan finns det så klart de som inte får sina hästar sålda på grund av en fullständigt orealistisk prisbild (läs: DRÖM).

Att tro att man kan få 100.000 för en 8-10 år gammal häst som inte har presterat ett skapandes grand på tävlingsbanan tex skulle i alla fall jag bedöma som fullständigt utsiktslöst men vem är jag att döma?

Går det så går det- men JAG hade aldrig gett mig i kast med ett sådant projekt.

Kan ju som en jämförelse berätta att jag för ca 1 år sedan pratade med en person som är van vid att sälja lite dyrare dressyrhästar.

På fråga vad jag skulle kunna begära för Archie blev det tämligen nedslående svaret (det ska erkännas): ca 80.000.

Vi talar här om en otroligt vacker häst i sina bästa år (då 7 år) med 40-talet placeringar och flera segrar i LA på lokala tävlingar- en lätthanterlig häst som man både kan hoppa och rida ut på utan problem osv osv. Ja, ni vet ju själva och det visste även den person som gav mig denna prisuppgift.

Sedan har ju Archie också sina nackdelar (då var det tex bara lite drygt ett år sedan han hade haft sitt fånganfall- ett klart minus vid försäljning) men ungefär så här ser priserna ut i Sverige idag- i alla fall enligt denna säljare och nog i mina ögon också.

Visst kan man ha tur och hitta en köpare som faller som en fura och vill betala lite mer för ens häst (säg 100.000 i just Archies fall) men det ska man nog inte sitta hemma och hoppas på.

Själv har jag lekt med tanken på sälja Archie när han såsade ihop som värst i höstas och ska villigt erkänna att just SVÅRIGHETEN att sälja en häst idag bidrog till att jag inte tog steget.

Man vill ju inte heller ”skänka bort” en häst som man lagt ner mycket arbete på även om just jag nog hade kunnat tänka mig att göra det om jag varit tillräckligt desperat.

Men om man inte har några andra pengar att handla för och vill ha en ny, bra häst så kommer saken i ett annat läge tänker jag.

Så ni som går i hästköps-tankar; kolla verkligen av marknaden, köp inte första bästa häst av rädsla att den annars blir såld och framför allt- var inte rädda för att pruta på de lite dyrare hästarna.

Synd om säljarna ja men den hänsynen hade jag inte tagit som köpare faktiskt!