För ett tag sedan hade jag en intressant diskussion med en annan hästtjej.

Vi förundrades båda över vissa hästägares agerande i några specifika sammanhang och funderade på om detta berodde på att dessa var ohjälpsamma eller bara obetänksamma- så som rubriken lyder.

Låt mig förklara:

På ridskolan där jag hade Archie uppstallad tidigare ingår det utsläpp och intag i stallhyran och jag såg ibland hur det kunde gå till om vissa hästägare råkade komma till stallet precis när det var dags för intag.

I stället för att gå ner och hämta sin egen häst i hagen (dessa ligger inte i direkt anslutning till stallet utan man får gå i 5-6 minuter) kunde hästägaren helt ”iskallt” stå i dörröppningen och vänta på att personalen skulle hämta hästen- något som är fullständigt otänkbart för mig tex.

Det finns inte i min värld att låta andra handskas med min häst medan jag står och tittar på- jag vet att personalen har annat att göra OCKSÅ och skulle känna mig hur dum som helst av att stå och hänga medan de hade jobb kring min häst, OAVSETT om jag har ”betalat” för tjänsten genom stallhyran eller ej.

Jag ser samma beteende på nuvarande anläggning.

Folk kan gladeligen hoppa in i sina bilar och köra hem just när stallägarna har fullt upp med hagintag, något jag heller aldrig hade haft mage att göra.

Ok om man är stressad av någon anledning men då hade jag i alla fall ursäktat mig med just detta och inte bara kört min väg utan ett ord.

Det går så mycket fortare om man hjälps åt och vi pratar här inte om att vandra hundratals meter med hur många hästar som helst utan våra hagar ligger dels i direkt anslutning till stallet och dels har vi aldrig mer än knappt 25 hästar på stall.

Däremot så blir hästarna lite oroliga när de ska tas in (alla vill in precis samtidigt och nu, nu nu) och ju snabbare alla kommer in i stallet desto säkrare tycker i alla fall jag att det känns och har därför ännu svårare att förstå att man inte kan ta sig den lilla tiden att hjälpa till.

Samma då det fodras: hästägaren står och tittar på medan den som fodrar går in till hästägarens häst med foder?!?

Varför inte grabba tag i höpåse och spann och säga ”jag kan ge min häst själv” – läs: jag kan HJÄLPA dig!

För mig är det som sagt fullständigt självklart att hjälpa till med det jag kan framför att stå och titta på när andra arbetar- i alla fall i just de exempel jag redogjort för ovan.

Men uppenbarligen tänker och resonerar inte alla likadant och jag funderar på vad det beror på.

Är det alltså obetänksamhet, slöhet, ouppfostran eller anser man rent av att ”har jag betalat för en tjänst så ska jag minsann inte behöva hjälpa till”.

Vad tror ni och hur resonerar och agerar ni själva?

Lika kall och snöig som vintern varit blev sommaren varm och torr.

Först efter hur många veckors torka som helst kom det regn men då kom det å andra sidan så mycket att både jag och många med mig var oroliga för att vi inte skulle få in någon halm.

Men det löste sig och skullen dignade av alla halmbalar som vi tryckte in till sista halmstrået :).

Jag och djuren fick många härliga uteritter i det vackra vädret….

…och jag uthärdar helt klart hetta mycket lättare än kyla.

Ett favoritmotiv…

Under en av sommarens varmaste dagar tävlade Soya i Tommarp och jag behöver väl inte redogöra för resultatet :).

När jag inte ”tvingade” Soya att springa tillbringade hon gärna dagarna så här.

En trädgårdsbild.

Under det gångna året blev Soya och jag goda vänner med Åsa, hennes sambo Robban och deras 4 whippar och sloughi-hane.

Vi har tillbringat många underbara timmar på olika promenader tillsammans och årets höjdpunkt var nog då vi badade med hundarna för första gången.

Jag kunde inte se mig mätt på Soya som vågade leka med de andra hundarna i vattnet trots att hon från början var väldigt tveksam till det våta.

Som många år förut har jag även i år varit och shoppat i Ullared flera gånger och det är alltid lika roligt.

Jag åker med en likasinnad god vän och låter verkligen plånboken arbeta för att därefter glädja mig åt alla fynd under lång tid framöver.

Under min semester fick vi besök av en av Soyas helsyskon, syrran Zahra med ägare Görel.

Det var jätteroligt att träffas IRL och jag blev faktiskt smått chockad över hur otroligt lika hundarna är, både i kynne men framför allt i utseende. Förvisso är Zahra mycket större men att titta in i hennes ansikte var banne mig kusligt- det var som att titta på Soya.

När hösten kom fick jag för mig att prova att ställa ut Soya en andra gång (första gången var i maj år 2009).

Hur ofattbart det än tycktes mig förstod inte heller denna domare vilken extraordinär skönhet han hade framför sig- borde man inte syntesta alla domare undrar jag i mitt stilla sinne?

Dessa godingar skördade jag till långt in på hösten!

Under året upptäckte jag en ny jätte-hundrastplats: naturreservatet i Dalby där jag, maken och Soya tillbringade många timmar promenerandes i dessa vackra omgivningar.

Det var också i Dalby jag började mitt jogging-projekt i höstas och jag springer numera en mil 2 gånger i veckan.

Efter att ha gått och sprungit i Dalby ”tusen gånger” började jag tröttna och hittade då till Skryllegården som är mitt och Soyas nya ”häng”.

Just nu framlever vi våra dagar i kyla och mycket snö- så mycket att stallägaren häromdagen var tvungen att skotta loss en ryttare som blivit insnöad i ridhuset medan hon red :).

Och med denna bild avslutar vi år 2010:s bildkavalkad!

När jag bläddrade i min I-phone hittade jag dessa bilder som jag jag valt att spara av olika anledningar.

Några för att de blev så bra, andra av andra orsaker…

I år kom våren senare jag jag någonsin kan minnas att den gjort- mycket beroende på att vi hade en liknande vinter som råder nu. Det tog en evighet innan snön smälte och det blev i princip så att vi hade vinter och snö och sedan var det liksom plötsligt nästan sommar.

Jag som tycker mycket om våren blev besviken. Våren är den tid då jag tycker att man njuter av att allting börjar spira och att det är relativt varmt men man har ändå fortfarande den underbara sommaren att se fram emot.

Nu blev jag snuvad på denna övergång…

…men lite vackert hann jag njuta av i trädgården.

Jag har för egen del aldrig velat ha barn men har ingenting emot barn ”som sådana” för den sakens skull :).

Här en av mina absoluta favoriter, lilla Alma som frestar Soya med en morot.

Rapsen gör sig bra på bild tycker jag….liksom…..

…min snabbspringare som här springer allt vad hon kan (jag undrar jag…..) på hundkappbanan i Landskrona som vi besökte många gånger.

Soya älskar verkligen att springa men måste ha missförstått något när det gäller ”målet är att försöka komma först i mål- inte sist”.

En som inte heller kom i mål först så värst många gånger är den här skojaren som dock njöt av att kunna äta gräs i hagen- något han aldrig kunnat under åren på ridskolan.

Den 6 juni lyckades gossen dock komma först i mål i en LA:1 och vann då denna mycket praktiska pall.

En av sommarens favoritbilder på kinesen!

En av Archies tidigare stallkompisar, Tulle, som älskade honom så mycket att han åt upp halva hans man. Nu har denna äntligen vuxit ut!

Här på besök hos ”vår” veterinär i Bollerup- ett ställe vi ogärna besöker trots den ypperliga service vi alltid fått. Men som jag alltid äger då vi skiljs åt:

”Hoppas att vi inte ses på lääääänge”.

Här anledningen till veterinärbesöket! Att ett så pass litet sår kunde orsaka så långvarig hälta trodde jag inte.

2 av mina älsklingar myser i solen.

Ett favoritkort från i somras.

De som påstår att åren går fortare och fortare ju äldre man blir får väl i alla fall jag ge rätt- jag kan inte fatta att 2010 är slut om bara några timmar.

I ärlighetens namn kommer jag inte att sakna just detta året- ska jag vara krass har det varit ett av de sämre.

Mycket som jag planerat och hoppats på har helt eller delvis gått i stöpet och det passar ju så klart inte en planeringsmänniska som mig- jag vill gärna kunna styra över så mycket som möjligt i mitt liv.

På hästfronten har det varit mer pannkaka än sol.

I våras ville jag hitta en foderhäst men fann ingen.

Archies tävlingsresultat har varit tämligen mediokra- ”nära skjuter ingen hare” och att vara första utanför placering flera gånger har känts tröttsamt även om ännu sämre resultat har känts ännu tristare.

En seger i LA:1 och någon rosett till blev det under året men som sagt- det räcker inte (tycker jag).

Under våren och sommaren skadade sig Archie vid 2 tillfällen- vid det första tror jag att han slog benet i en badkarskant eller något annat vasst och fick ett sår som han blev halt av.

Inte så himla långt efter detta snubblade han till under en skritt-tur och blev halt av det- otroligt onödigt kändes det som och vi förlorade mycket träningstid på dessa 2 skador.

Under hösten började Archie kännas segare än någonsin- han har förvisso aldrig varit någon hetsporre men detta började överskrida vad jag kunde acceptera som ”normalt” och en tid därefter blev han halt- jag har ingen teori om av vilken anledning.

Nu är vi igång och tränar igen och det känns som om de kommande månaderna får avgöra vårt liv tillsammans.

Jag har ju köpt Archie enkom som en tävlingshäst för de lite högre dressyrklasserna och känner jag det kommande halvåret att det blir för svårt för oss att någonsin komma dit tillsammans så kanske våra vägar skiljs åt.

Med facit i hand gjorde jag tyvärr misstaget att behålla Décima allt för länge, flera år efter att jag borde sålt henne, och det påverkade mig negativt.

Mitt ridintresse tar för mycket tid, kostar för mycket pengar och dränerar mig på för mycket energi för att jag ska orka och vilja känna mer ledsnad än glädje och dithän vill jag inte komma med Archie. Än så länge tycker jag att det är roligt i princip alltid men jag vet också att risken är att jag känner helt annorlunda om jag inte lyckas få upp oss på en annan nivå än där vi varit stora delar av året.

Soya är väl den delen av mitt liv som minst av allt berett mig några bekymmer någonsin- en underbarare hund får man leta efter, det är både jag och maken rörande överens om.

Dock var det en del planer som gick om intet med snabbspringaren också under året och det var väl inte så kul får jag erkänna.

Att min kines skulle visa sig vara den i särsklass långsammaste whippet som någonsin beträtt en rundbana kunde jag inte drömma om ens i min vildaste fantasi- tvärtom trodde jag nog på, om inte världsrekordtider, så i alla fall att hon skulle stå sig ypperligt i konkurrensen mot de andra vinthundarna.

Men icke- oaktat en kondis utan dess like och en minst lika stor entusiasm så kvarstår faktum: Soya är en snigel som kom sist i alla (3) lopp hon ställde upp i.

Som jag känner idag kommer vi inte att fortsätta med rundbanetävlandet nästa år- det kostar för mycket pengar och tar för mycket tid för att man i slutändan ska konstatera att ens hund har agerat klassutfyllnad.

Lure Coursing-träningarna där vi var tämligen flitiga besökare under 2009 kommer jag nog också att lägga på hyllan helt- de är numera oftast förlagda allt för långt bort för att jag ska anse det mödan värt att köra dit för att Soya ska få springa i någon minut.

Om jag ska fortsätta på temat ”allt som gick fel 2010” kan jag väl också nämna att maken och jag fortfarande inte har hittat varken något hus eller någon gård värd namnet (läs: där vi kan tänka oss att bo) och det börjar kännas tämligen hopplöst.

Ska man titta krasst på allt ovanstående så är det ju egentligen I-landsproblem alltihop och tro inte annat än att jag trots att jag gnäller ibland är oerhört tacksam över att vi är friska, har jobb och bor billigt och bra (även om vi vill flytta).

Vad jag önskar av nästa år är nog inte så svårt att lista ut om man läser mellan raderna och ni vet väl att önskningar som uttalas högt inte blir uppfyllda :).

Så jag nöjer mig med att önska mig ett bättre 2011 än 2010- så får vi se vad som händer!

När jag jobbade med försörjningstöd (det som i folkmun fortfarande kallas socialbidrag) hände det ibland att det kom en ansökan med posten där jag direkt kunde säga: ”den här är det en somalier som har skickat”.

Många somalier använder någon form av sötaktig parfym/ rökelse som har en väldigt speciell doft och det som jag alltid fann otroligt var att denna kunde sätta sig på på papper– papper som dessutom hade färdats från en brevlåda och till vårt kontor i kanske någon dag.

Härom dagen besökte jag en rökare (inte i tjänstens vägnar utan privat) och den doft som mötte mig i dennas lägenhet var tyvärr allt annat än den långt behagligare ”somaliska doften” utan ren och skär cigarettröksdoft.

Åter igen fascinerades jag av hur också denna doft (läs: stank) har förmåga att ”sätta sig”- min jacka luktade fruktansvärt i säkert en timme efter att jag hade lämnat denna lägenhet trots att jag hade hängt av mig den i hallen vid ankomsten.

Ännu mer förvånad blev jag då jag öppnade personens julklapp flera dagar senare.

Gåvan, en tröja, stank av cigarettrök!

Tyvärr sägs det ju att många rökare förlorar delar av sitt luktsinne och det är kanske i alla fall delvis anledningen till att de fortsätter med denna gräsliga last; de förstår inte själva hur de förpestar allting i sin omgivning, både sitt hem och allting däri.

Dessutom luktar de ju ofta väldigt illa själv, både i största allmänhet då röken sätter sig i kläderna och framför allt när de precis har avlutat ett rökpass.

Händelsen med den cigarettförpestade tröjan (som ärligt talat förtog det mesta av glädjen över att ha fått den) fick mig att fundera på oss hästmänniskor och de dofter vi omger oss med ibland.

Ni har väl alla någon gång tagit hem ett hästtäcke eller en vojlock och kunnat konstatera hur lukten, tycks ha koncentrerats typ 50 gånger och hur det fullständigt stinker häst?

Och hur många av er går stall/ridklädda i både mataffärer och i andra etablissemang?

Jag ska erkänna att jag gör det ibland även om jag faktiskt oftast känner ett stygn av dåligt samvete och skäms för att andra ska behöva utsättas för mina ”dofter”.

För det tycks mig som om hästdoften, när den sitter på olika tyger och flyttas från sin ”naturliga miljö” (läs: stallet) alltså förstärks hundrafalt och till och med jag som aldrig känner egentlig hästdoft i stallet kan tycka att både min jacka och annat verkligen luktar just häst och inte så gott när jag är någon annanstans.

Vad gäller rökarna är jag väldigt tacksam över att det numera råder rökförbud på så många ställen- inte bara för att rökning är skadligt utan faktiskt också pga stanken.

Kanske borde vi hästmänniskor självmant avstå från att förpesta andras luft med våra odörer, eller vad tycker ni?

Är ni kanske redan nu noga med att byta till vanliga käder så fort ni lämnar stallet eller går ni glatt och handlar allt möjligt i er rid-outfit?

Sitter ni i ridbyxor i soffan hemma hos er själv?

Åker ni buss i hästkläder och/ eller skulle ni kunna tänka er att åka och hämta ert barn på dagis i stallplaggen?

Hur tänker ni eller har ni aldrig ens funderat över detta? Eller bryr ni er inte?

Jag har många gånger berättat om hur jag anser att ”hästvärlden är så otroligt liten” och jag tycker också att mitt liv är fyllt av ständiga sammanträffanden pga detta.

Härom dagen ”drabbades” jag åter:

En fd inackorderad från ridskolan och tillika bloggläsare tillskrev mig i en sadelfråga. För att illustrera sin fråga länkade personen till en annons på Blocket och vad får jag se då jag öppnar denna:

Jo, annonsören är en av mina nuvarande stallkamrater och bilden är tagen utanför stora stallet på vår anläggning.

Visst var det ett konstigt sammanträffande, särskilt om man vet hur enormt många sadlar som ständigt annonseras ut på detta vis?