Hade en väldigt intressant diskussion med en annan bloggskribent, Aramis för ett par dagar sedan (vi står på samma anläggning).

Vi började prata om ”våra vackra hästar”, ha ha, vilket osökt ledde oss in på ämnet beröm och hur svårt det kan vara att både ge och ta emot detsamma.

Jantelagen härskar ibland otroligt starkt i vårt samhälle och man ska verkligen inte tro att man är något, det tycks vara den allmäna åsikten många gånger.

Det gäller att vara lagom och inte förhäva sig, i alla fall om det gäller en själv och ens djur/jobb/boende eller vad det nu kan handla om.

Jag märker att jag själv är mycket präglad av detta synsätt och att jag därför har väldigt svårt för att ta emot och även tro på beröm.

Om någon skulle berömma exempelvis ett plagg jag bär så försöker jag att ”ta ner” berömmet genom att säga något i stil med ”ha ha…den här gamla trasan” eller ”ja, det kostade bara 79 kronor i Ullared” i stället för att bara säga TACK och inget mer.

Samma sak med Archie.

Redan när jag köpte honom blev jag väldigt fort van vid att vilt främmande människor kom fram och uttryckte att de tyckte att han var väldigt vacker.

Egentligen ville jag svara ”jag vet” för även jag tyckte (och tycker) att han är vacker- annars hade jag knappast köpt honom och länsat sparkontot pga köpet.

Men hade jag sagt ”jag vet” så inbillar jag mig att den som tidigare var så positivt inställd till Archie hade tänkt ”Vem tror hon att hon är egentligen- jäkla skrytmåns” för i min värld får man inte säga att man tycker att ens egna häst/ hund/ whatever är skitsnygg/ fin/ underbar.

Just när folk tycker att Archie är vacker så kan jag i alla fall tro dom till 100 % men med ridningen är självförtroendet långt, långt sämre och där kan jag nästan inte ta beröm alls.

Om någon säger ”Gud så bra din häst gick när du red idag” så tänker jag antingen ”Äh…vad vet HON om det….” eller ”Det säger hon bara för att vara snäll- det tycker hon säkert inte innerst inne”.

Är jag knäpp eller kan ni känna detsamma?

Överhuvud taget tror jag att jag borde jobba med mig själv vad gäller detta för jag kunde redan för många år sedan konstatera att jag är vad Bo Tibblin på en föreläsning mycket träffande kallade en FELSÖKARE.

Om jag gör 5 superbra grejer under ett dressyrpass men en grej inte fungerar så har passet som sådant varit skit och jag tänker bara på det dåliga.

Givetvis borde man ”vända på steken” i stället, det hade man absolut mått bättre av.

Sedan finns det ju de som håller på att ramla av stolen av lycka för sådant som för mig är så fullständigt självklart att jag inte fattar vad det är frågan om: ”Åhhh…idag gick min häst på tygeln de 5 sista minuterna av ridpasset” men so what…är de nöjda över det så är det väl FINE?

”Beröm inte hästen för det självklara” brukade min gamle hopptränare Jana Wannius säga ibland och även om det både lät kul och var sant (tycker jag i alla fall) så kanske det inte skulle skada med liiiite mer positiv anda hos vissa somliga ibland, undertecknad inräknad?

Alla har vi väl våra olika sätt att starta dagen på….

Själv förfasas jag över de som snoozar femtioelva gånger för att slutligen kasta sig upp ur sängen, slita på sig kläderna och fara iväg till jobb, skola eller vad de må vara.

Jag har aldrig förstått vitsen med att skjuta upp det oundvikliga, dvs uppstigandet och skulle bara känna mig stressad av att veta att ”snart ringer klockan IGEN”.

Själv stiger jag upp så fort klockan ringer, oftast 05.30 om jag inte ska rida och är lika trött då som om jag skulle förhala uppstigandet med någon/ många minuter så jag ser liksom inget vits med att göra det.

Men vi är som sagt olika….

Medan andra tar god tid på sig med att både läsa tidningen i lugn och ro och äta en ordentlig frukost så trivs jag bäst när jag åker till stallet för att fodra och mocka innan jobbet. Så har jag gjort i alla år och det kanske till viss del är kontrollbehovet som spökar, vad vet jag?

Samtidigt är det är mitt sätt att starta dagen lagom lugnt och kravlöst och det tar bara 30 minuter extra mot om jag hade kört direkt till jobbet.

I stället åker jag alltså förbi stallet, fodrar alla hästarna (7 stycken) i mitt stall och mockar till Archie medan han står på stallgången och äter.

Jag har alltid tyckt om att MATA djur :=), kanske för att jag själv är så förtjust i att äta :=)?

Och att vänta med mockningen till eftermiddagen vill jag inte; jag vill att Archie ska komma in i en ren box efter hagvistelsen och slippa stå och trampa i gammal skit.

Visserligen mockar jag en gång till på eftermiddagen/ kvällen men då är det ju bara lite ”finstädning” eftersom grovstädningen ju gjorts på morgonen :=).

Nu med ”eget” ridhus på anläggningen och utan störande ridskoleverksamhet har jag förlagt merparten av hästmotionen på efteriddagarna och tar det mestadels lugnt på morgnarna även om det är oerhört praktiskt att kunna rida innan jobbet om man vill det.

’

Om någon ville stjäla denna sadel vore jag nästan tacksam eftersom jag inte har lyckats få den såld trots lågt pris (800:–) och annons på Blocket sedan mer än 1 månad tillbaka….

Skämt å sido, min hoppsadel ”äter inte bröd” (kostar inget) så den kan lugnt få stanna hos mig ytterligare tid eftersom jag redan haft den i ca 20 år men en intressant fråga kom upp i stallet härom dagen.

Ett grannstall har tydligen haft inbrott då 2 sadlar stals, detta trots att det bor folk (med skällanade hundar) på gården.

Väldigt fräckt och tråkigt på alla vis och nu har ju även vi ”skärpt beredskapen” även om den uppvärmda bod där vi förvarar merparten av vår utrustning alltid är låst.

Det vi kom att diskutera är hur man kan få ersättning om det, gud förbjude, skulle bli inbrott även hos oss?

Jag har för mig att hemförsäkringen (den man själv har) täcker en sadelstöld men är det verkligen så?

Någon trodde att den bara täcker saker som blir stulna i ens hem (eller i dess omedelbara närhet så som ett källarförråd tex) men inte kan väl försäkringsbolaget hävda att man bör ta HEM sin 30.000-kronors sadel varje dag?

Ja, vi kom inte fram till något svar så nu frågar jag er: vet ni säkert hur det ligger till och har ni kanske själv råkat ut för någon stöld som ni fått ersatt (eller inte)?

Som ni vet har jag länge värjt mig mot att använda bloggen så som man ”ska”, dvs som en dagbok där jag berättar om minsta fis jag och alla i min närhet släppt à la ”intresseklubben antecknar”.

Nu har jag dock fallit till föga och ska väl framöver kanske inte berätta om just FISAR (och det antar jag att ni är tacksamma över) men om vad som händer på en daglig basis i mitt häst och hundliv.

Jag kommer INTE att sluta skriva mina vanliga debatt-inlägg och reflektioner över livet i allmänhet och hästar och hundar i synnerhet, tvärtom, så de nya blogginläggen åt dagsbokshållet får ni bara se som en bonus från min sida men som tydligen intresserar en del.

Vi kör väl igång direkt så här kommer rapport från dagens stallbesök:

Vaknade 04.15 och insåg att klockan skulle ringa om 15 minuter eftersom jag idag skulle motionera hästen innan arbetsdagens början.

Brydde mig inte om att invänta ringsignalen utan steg upp 04.25, klädde på mig och Soya och så körde vi iväg i mörker och blåst.

Strax innan 05.00 började jag min sedvanliga morgonfodring (fast den brukar ske 06.00) då 6 hästar förutom Arch får sitt kraftfoder och ensilage.

Ingen i vårt stall har tack och lov ”havre-mani”, tvärtom är det relativt små kraftfoderportioner som serveras och dessa får plats i en havreskopa som man kan sticka ner mellan boxvägg och galler så att man kan hälla fodret rakt ner i krubban utan att behöva gå in till hästarna. Fodringen tar med andra ord inte mer än 5 minuter så det är inget extra besvär för mig att fixa med precis.

Archie, som inte heller får något kraftfoder att tala om (lite skrammel i spannen och morötter som utfyllnad) hinner vanligtvis äta upp medan de andra fodras, jag blandar betfor till kvällen och tar fram kärra och grep så därefter får han gå ut på stallgången där han får sitt ensilage medan jag mockar, strör och fixar med täcket- samma rutin varje dag.

Klockan 05.40 var vi i ridhuset för det sedvanliga vecko-tömkörningspasset och vi började som vanligt med galoppdelen.

Archie är otroligt lätt att tömköra och han galopperar lätt så nära mig att jag kan dutta till honom med körpisken om jag vill. Jag tömkör också ofta med tömmarna släpande i marken och med en hand (!) och han bara traskar på hur fint som helst.

Efter galoppen fick Archie pusta lite medan jag bar fram cavallettihinderna och sedan började travarbetet över dessa.

Soya har verkligen ingen som helst koll eller respekt för Archie och vad vi sysslar med för rätt som det var så ställde hon sig framför cavallettina precis när Archie kom travande mot dom.

Mitt: ”AKTA DIG” hade inte såååå stor effekt på henne faktiskt och det är bara att inse att vi nog är lika blasé alla 3 för jag vet att Archie kommer att akta sig för HENNE, Soya vet detsamma och Archie…ja…han är som sagt otroligt snäll.

En stund senare ställde hon sig MELLAN cavallettina men då var hon faktiskt så snäll att hon sprang vidare när hon såg att Archie kom travande mot dom.

Ja, jag kan faktiskt bara skratta åt mina härliga djur!

Archie har faktiskt aldrig någonsin visat den minsta ilska, irritation eller något annat negativt beteende mot Soya trots att jag, om jag vore Archie, ibland hade blivit galen på henne.

Numera är hon ju bara lite vimsig och springer, går och ligger i vägen för honom men tänk i början när hon skällde, bjäbbade och försökte jaga hans svans! Att han inte skänkte henne ett ögonkast var beundransvärt.

Nåväl…jag kunde under cavallettiövningen konstatera att Archie numera verkligen vet vad som förväntas av honom och han jobbar på väldigt okomplicerat och bra.

Minns då jag tog fram cavallettina första gången och Archie gick som en klocka i högervarvet över dom medan det nästan var lögn i h..vete att få honom att trava över i vänstervarvet.

Han sprang bredvid massor av gånger eller tvärnitade inne i serien eller försökte galoppera igenom den eller…ja, han gjorde massor av cirkuskonster men ville absolut inte lyda.

Och så är det med Archie någon ytterst sällsynt gång; när han väl får för sig att han ska konstra så gör han det ALLTID och utan undantag i vänster varv.

Så har det varit sedan han var 3 år och det har gällt både longering, tömkörning och när man har suttit på. Denna olydnad har framför allt visat sig som en vägran att plötsligt gå fram utan i stället har han försökt att vända och gå/ springa/ stå åt andra hållet.

Aldrig på ett otäckt vis egentligen utan mer tjurigt men ack så irriterade ändå.

Nu var det dock länge sedan det hände (kanske 1 år sedan eller mer) men beteendet kom tillbaka över cavallettina då jag skulle göra detta första gången och då ganska mycket.

Redan nästa gång gick det nästan helt klockrent och sedan dess så har gossen traskat över hur lätt och bra som helst.

Efter cavallettiövningen fick Archie åter vila sig medan jag plockade undan och sedan blev det lite tramp utmed långsidorna och väldigt samlad trav på små volter.

Trampövningarna går inte precis framåt tycker jag och jag planerar att be en annan duktig hästägare om hjälp med detta. Vi har redan pratat löst om det och han har lovat att hjälpa mig från marken, dvs jag ska sitta på och han ska gå bakom och ”tjonga på” Archie.

Tömkörningen avslutades med lite travökningar och sedan tyckte jag att Archie var färdig för dagen, detta 45 minuter efter att vi kommit in i ridhuset.

Efter snabb utrustningsavklädning och täckespåsättning blev det boxen och resten av ensilaget för Archie och hemfärd för dusch och hårtvätt för mig och mat och soff-drönande för Soya.

I eftermiddag åker jag bara till stallet för att släppa ut Archie och boxgrannen Bröta i var sin hage, mocka och fixa med höpåsar, sedan har Brötas ägare lovat att ta in båda två vid 18.00.

Har jag tur har någon redan släppt ut hästarna när jag kommer, jag skrev ett litet meddelande om det på vår tavla, men annars är det ju snabbt gjort.

Får se hur det blir med det utlovade snöandet som är aviserat, förhoppningsvis slipper vi skiten!

Jaha…det var dagens ”in i den minsta detalj”-rapport från undertecknad; ny kommer imorgon (fast kanske inte lika omständig :=)).

Archie vid hagarna på ridskolan, april 2009. Fotograf: Lina Stigendal

Eftersom flera har uttryckt att de tycker att det är roligt att läsa om ”vad jag gör med Archie” (rent ridmässigt då) tänkte jag berätta om hur en vanlig vecka ser ut hos oss just nu.

Som ni kommer att se är det mycket fokus på ren dressyrträning och detta beror väl dels på att jag har köpt Archie för ändamålet ”att träna och tävla dressyr” och dels att tävlingsssäongen börjar närma sig med stormsteg.

Dessutom gör både vädret (mycket snö, isigt där denna inte är meterdjup) och att det inte är ljust så länge efter min arbetstid att jag för tillfället bara rider ut en dag i veckan.

Jag kommer att börja hoppa en gång i veckan igen snart men just nu har jag som sagt valt att fokusera mycket på dressyren.

Måndag: vilodag. Archie går i hagen mellan ca 8 och 14 (samma tider varje dag) och släpps sedan ut i 1½-2½ timmar igen när han har varit inne och ätit lite.

Tisdag: träning för Ebba 18.00 dit vi kör (tar ca 30 minuter). Just nu rider vi mycket skolor, skänkelvikningar och tränar på att förbättra galoppens kvalitet genom skolor även i galoppen. Annat vi tränar på är galoppfattningar från skritt och avbrott från galopp till skritt.

Onsdag: egen dressyrträning i ridhuset på eftermiddagen. Jag brukar fortsätta med de övningar vi gjort under gårdagen så att Archie ska ”känna igen sig”. Har vi ridit mycket trav under gårdagens träning rider jag mest i galopp och vice versa. Ett pass tar allt från 40 till 60 minuter inklusive skritt före och efter själva träningen.

Torsdag: tömkörning på morgonen så som jag beskrev i ett inlägg för några dagar sedan. Jag tömkör över höga cavalletti och tränar på att samla både traven och galoppen på små volter. Försöker även få till lite tramp utmed långsidorna.
Eftersom jag motionerat Archie på morgonen får han gå ut i hagen en sväng till någon timme efter ordinarie intag.
Just nu är han bara ute till ca 17.30 då jag inte vill ha honom stående i mörker och det inte finns något att äta i hagarna men planen är att utöka hagtiden allt eftersom det blir ljusare, varmare och lite gräs att knapra på.

Fredag: åker vi till Ebba igen och då är det hon som rider vid 16.30. Ebba rider ungefär som jag då jag tränar för henne, dvs skolor, skänkelvikningar och galopp-förbättrande arbete. Ebba brukar rida i 40-45 minuter och då är Archie ordentligt genomarbetad.

Lördag: ny dressyrträning på egen hand efter hagintag och ungefär så som gårdagens men åter med fokus på att rida mer i galopp om Archie fått trava mycket under gårdagen osv.

Söndag: uteridning efter hagtintag i hoppsadel och med hack. Jag tar detta tillfälle i akt att byta betsling så att Archie får vila munnen/ tänderna, så som exempelvis ”min” hästtandläkare Torbjörn Lundström rekommenderar (dvs att man ska försöka byta bett på sin häst regelbundet, tom oftare än vad jag gör). Uteridningen brukar vara ganska kravlös och jag sitter inte precis och ”jobbar” Archie utan nöjer mig med att han går i form, gärna i en lägre sådan. Jag tar alltid med mig Soya på uteritterna och anpassar vägvalet därefter, dvs jag rider inte på trafikerade vägar. Rider i ca 1 timme, ibland något mer beroende på hur mycket vi har skrittat.

Just nu rider jag som synes inte på morgonen, det som annars varit lite av mitt signum genom åren.
jag nöjer mig med ett morgonpass då jag tömkör, detta mycket beroende på att det hos oss är hoppträning i ridhuset på torsdagarna och då kan man givetvis inte stövla in med en häst som ska tömköras :=).

När det blir ljusare kanske jag rider något mer pass på morgonen men eftersom det är så pass lugnt i vårt ridhus på eftermiddagarna ser jag ingen anledning att släpa mig upp i ottan bara för att få rida i lugn och ro. Detta var ju den största anledningen till att jag var tvungen att göra så på ridskolan, där var ridhusen helt enkelt oftast upptagna efter min arbetstid.

Ja, detta var lite om vår ridning just nu, har ni frågor så ”bring them on”!