Kolla vad jag skördade idag! Lite beska men fullt ätliga!

Status med B är att han blev verkad idag och hans hovar såg ut som vanligt. Han får nu gå på min utebana korta stunder och håller sig lugn så här långt.

Vicke var feberfri i morse, hade varierande feber under dagen (38,1-39) och var feberfri igen vid 18.30 (37,5).

Det är verkligen tur att han är så snäll för så många gånger om dagen som jag tempar honom så hade vem som helst kunnat lessna.

Hans bajs ser aningen bättre ut; fortfarande löst men som sagt bättre.

Såret från igår är helt oömt nu men han är fortfarande halt på det benet, dock inte lika mycket.

Alla 4 benen är fortsatt tjocka.

Jag ska köra upp nya blodprover till Helsingborgs djursjukhus imorgon bitti så får vi se om det ger något.

Ja, det är onekligen mycket nu….

När jag gjorde min sedvanliga morgoninspektion med sedvanligt ont i magen kunde jag konstatera att alla Vickes ben var tjocka idag; igår var det ju bara två.

Dessutom var han lös i magen, inte jättemycket men tillräckligt för att veterinären skulle välja att avsluta den intravenösa kuren som kan ge just denna biverkning.

Förhoppningsvis räcker de 3 injektionerna han hann få.

När veterinären bad mig springa med Vicke på hårt underlag kunde hon konstatera att han var rejält halt på vänster bak; det var han definitivt inte när hon kollade honom igår.

Eftersom han reagerade lite när hon tryckte på benets framsida klipptes benet och som ni kan se på bilden hittades dessa yttepyttesår.

Jag skulle aldrig i livet ha trott att de skulle ge någon reaktion men min tåliga och vanligtvis mycket snälla häst gick knappt att bandagera. Han lyfte benet jättehögt flera gånger och visade rejält missnöje.

Han började dessutom få feber efter att ha varit feberfri i morse så ”något” är det ju.

Jag håller nu noga koll på både hur avföring, feber och det bandagerade benet utvecklar sig- behöver jag säga hur jag mår?

Lilla ponnyn verkar fortsatt ok i alla fall.

Kolla vad Henrik såg från vardagsrumsfönstret i morse! En plommontjuv…..Som tur är äter vi själva inte plommon men dovhjortarnas framfart börjar kännas lite väl…..ska vi säga påträngande?

Med B är läget fortsatt bra, han går fortsatt normalt utan Metacam och gick/ stod på min utebana i 30 minuter idag.

Vicke är fortsatt feberfri men hade 2 svullna ben i morse, höger fram och höger bak.

Frambenet gick ner väldigt snabbt men bakbenet är fortsatt tjockt och min erfarenhet är att sådana svullnader är svåra att få bort av enbart hagvistelse/ skritt.

Tjocka ben vid anaplasmos är inte ovanligt men de får inte vara tjocka hur många dagar som helst tyckte veterinären så detta är något vi får ha koll på.

Här ser ni förresten analysen av de blodprover jag körde upp till Helsingborgs djursjukhus; ingen tvekan om diagnosen som synes:

Så här såg min kålrabbi ut i början av juni och fram tills igår hade blasten vuxit ännu mer.

I morse var den i princip uppäten; dovhjortarna tyckte gissningsvis att de ville provsmaka 🙁 !

Några rädisor var också delvis uppryckta men föll väl inte kräken i smaken för de var i alla fall intakta liksom….

….lite morötter som tydligen också bara var roliga att rycka upp.

Jag hade lite nät över alla pallkragarna men det gick absolut att klämma ner sin nos med lite god vilja så det är väl det de har gjort.

Rädisorna var i alla fall goda och Vicke åt upp ”morötterna” 🙂 .

När jag ändå festade på mina odlingar kollade jag denna låda i trädgården:

Här satte jag potatis för någon månad sedan och den växte initialt bra men därefter åt något djur upp blasten och dessutom misstänker jag att lådan står i för mycket konstant skugga så när jag beslutade mig för att kontrollera läget hittade jag ynka 2 (T V Å) minipotatisar; de 2 minsta ni ser på denna tallrik:

Nåväl; sommaren är inte slut men säkert inte dovhjortarnas ”matlekar” heller….

På tal om lekar diskuterade jag midsommarfirande med en vän igår och jag konstaterade att väldigt mycket som hör denna högtid till ger mig rysningar av obehag om jag själv tvingades delta och därav hade jag varit en usel gäst om jag hade firat denna högtid med mer traditionsbundna svenskar. Henrik delar tack och lov min fullständiga aversion mot allsång, sånghäften, snapsvisor, dans runt en stång, alkohol, sill, skaldjur, lekar och gitarr-plinkande 🙂 🙂 🙂 !

Jag har nyss haft besök av veterinär som gav Vicke den andra sprutan idag- det återstår 2 eller 3 till och det är verkligen inte en behandling utan risk för komplikationer.

Men Vicke har varit feberfri sedan i morse i alla fall och det är positivt.

Skönt också att han kan gå i hagen så detta kan vara lite som en planerad viloperiod för honom.

My little pony är fortsatt på hugget när man leder honom i ridhuset, gick där i 3-4 minuter idag också, annars står han på boxvila.

Jag tycker absolut att hans fettdepåer har minskat; framför allt på halsen men även ovanför ögonen.

På en frisk häst finns det ju liksom en urgröpning ovanför själva ögat men den fanns inte tidigare hos B men kan nu kännas och ses lite i alla fall.

Jag hoppas att vi kan ta prov för Cushings nästa vecka och då ska han verkas också.

Hittade den här gamla bilden på Vicke innan han kom till mig!

Jaha…jag skulle inte ha varit så tvärsäker vad gäller ”kan Vicke ha fått en fästningsjukdom” för det är exakt det som drabbat honom; blodprovet jag körde upp till Helsingborgs djursjukhus igår visade otvetydigt på akut anaplasmos!

Och värdena var inte ”tveksamma” utan han var/ är verkligen påverkad varför veterinären tyckte att han ska behandlas även om detta sjukdomstillstånd ibland kan gå över av sig själv.

Men även om behandlingen med antibiotika intravenöst inte är helt riskfri (biverkningar som diarré och böld efter injektion kan tex förekomma) så vågade jag inte chansa på ”självläkning” då andra vittnat om hästar som fått diffusa hältor långt efteråt och även på andra vis ”inte varit sig själva”.

Vicke ser än så länge oförskämt pigg ut; han har bara en aning feber (runt 38,1), äter bra, går helt normalt osv.

Första dosen antibiotika gavs idag och det återstår 4 om inga komplikationer tillstöter.

Min lilla ponny ledde jag 2 minuter i ridhuset och han for iväg i grimskaftet som en rodeohäst så det verkar ju lovande he he. Än så länge märks det inte att vi tagit bort Metacamen med andra ord.

Det fanns tydligen någon mening med att vi inte kom iväg på någon resa i sommar; dels för att jag hade oroat ihjäl mig om jag inte själv varit hemma när allt detta hände med båda hästarna och dels för att detta kommer att kosta mer än någon resa jag någonsin gjort…..

URK URK URK …..vilken fruktansvärt hemsk dag jag har haft, dessutom efter att ha vaknat flera gånger under natten och knappt sovit.

Jag märkte igår att Vicke såg lite ”sum” ut i hagen; han stod lite för ofta och för länge vid ingången.

Han är ju ingen häst som äter hysteriskt utan kan absolut ta långa siestor men det här kändes ändå som ”för mycket” helt enkelt och när jag tempade honom vid intaget hade han 39,1 graders feber.

Allt annat var till synes bra; jag hörde rejäla tarmljud, han åt och drack, stod upp utan att skrapa eller verka vilja lägga sig och hans bajs såg helt normalt ut.

Eftersom jag ändå hade en veterinärtid idag på förmiddagen valde jag att avvakta men när jag tempade honom tidigt i morse hade febern stigit till strax över 40 grader!?!?

Jag började min vana trogen att befara vad som skulle vara något av det värsta för mig/ oss; fång även om jag inte såg några tecken på stapplig gång tex.

Fick tag i veterinären några timmar innan hon skulle komma och hon lyckades endast lugna mig marginellt genom att säga att fång inte brukar ge så hög feber.

När hon kom lyssnade hon på hjärta och lungor och tyckte allt verkade bra förutom febern då…

Blodprov och näsprov är tagna och jag körde själv upp några blodprov till Helsingborg för analys redan idag.

Andra prov har veterinären skickat till SVA och man kan bara hoppas att postgången inte är så usel som många hävdar.

Just nu är det Metacam och vila som gäller- sedan får vi se om febern går ner och om proverna visar något behandlingsbart.

Bland annat ska Vicke testas för borrelia vilket jag absolut inte tror att han har; jag har aldrig sett en enda fästing på honom under alla år jag ägt honom men allt är väl möjligt antar jag.

Jag lovar att uppdatera när jag vet mer!

Vad gäller ”ponnyn” kollades han som planerat och såg typ helt återställd ut!?!? Inte det minsta puls i något ben och rörde sig fint även på hårt underlag.

Jag är i sak inte förvånad för jag har hela tiden tyckt att han sett ”bra” ut så fort Metacam sattes in men det är nu, när Metacamen ska tas bort som han får bekänna färg. Så jag ropar absolut inte hej men så klart är det positivt.

Cushingprov ska tas om ett tag; jag önskar nästan att han har detta för det går att medicinera mot och då kan jag kanske våga släppa honom mer på gräs än vad jag känner att jag i dagsläget skulle våga?

Avslutningsvis blev jag lite beklämd när jag skulle hämta ut Metacamen på apoteket. Dit var det ingen kö men till Systembolaget bredvid var det en kö på minst 20 personer ute på gatan. Tänk att det är så viktigt med sprit att man ids köa på detta vis. Och ja, jag vet att det är midsommar snart….

EDIT: Vicke är nästan redan feberfri, 3 timmar efter första Metacam-dosen!?!

Livet med häst:

En halvtimme efter att man har ridit på en ökentorr utebana och vattnat sina trettioelva odlingslådor och krukor börjar det regna.

Man blir ändå glad för det har inte regnat på trettioelva dagar.

Mindre glad blir man när det efter en stund börjar mullra så man bestämmer sig för att ta in hästarna.

Ännu mindre glad blir man när man ska ta in Nilo från hagen och han blir rädd när man kommer springande och det tar x stund innan båda hästarna är inne i stallet; gissa vem som kan vrida ur sina kläder då?

Så klart slutar det att mullra nästan så fort man tagit in hästarna så efter att ha lagt alla sina kläder i tvättmaskinen är det bara att gå tillbaka till stallet och släppa ut dom igen.

Men jag önskade mig regn och fick regn…..

Ni som har läst bloggen länge vet att jag ofta påtalar att världen är full att de mest märkliga sammanträffanden och idag kom ytterligare ett bevis på detta:

Jag fick besök av Ida som var här för några veckor sedan med sin häst och liksom då skrittade vi idag ut en längre runda i skogen.

Först när vi var tillbaka vid stallet noterade vi båda mycket förvånat att vi hade exakt likadana schabrak på våra hästar!?!

Alltså, vad är oddsen för det?

Då ska det dessutom sägas att det kan gå månader utan att jag använder mitt schabrak eftersom det tillhör ”reserverna” så bara att jag tog fram det just idag var ”en chans på tusen”….

Bortsett från det märkliga sammanträffandet med schabraken konstaterade både jag och Ida hur enormt tacksamt det är att ha två så ”lätta” hästar som man i princip kan ta under armen och gå med till världens ände och tillbaka.

Dessutom går våra hästar i samma tempo vilket jag nästan har som krav för att vilja rida med andra eftersom jag varken vill sitta och ”jaga” Vicke för att han ska hålla jämna steg med sitt sällskap eller behöva bromsa eller till och med stanna honom för att den andra hästen ska hinna ikapp.

Nilo och Vicke går också bra att rida ut tillsammans även om de just nu ”bara” går i hagarna bredvid varandra.

Det har fläktat en hel del under dagen och varit molnigt längre stunder – tänk att man skulle vara så tacksam över detta! Men även om jag själv gärna solar så passar detta väder långt bättre om hästarna får bestämma, det är jag helt övertygad om.

Idag satt jag i sadeln strax innan 7 av olika anledningar.

Främst för att hinna rida innan det blev för varmt och det var ett smart drag; Vicke blev tillräckligt svettig ändå.

Hade det inte fläktat en del hade det faktiskt varit ”för varmt” under dagen men vindarna hjälpte en del.

På grund av rådande situation med my little pony är det för mig inte så konstigt om jag söker information och råd från andra som också drabbats av denna hemska sjukdom.

Och som jag kunde konstatera redan då Archie drabbades för 13 år sedan finns det vitt skilda rekommendationer, behandlingar osv.

När Archie var sjuk tyckte tex en pensionerad veterinär att det var trams att hästen hade boxvila och att man kunde gå ut och gå med den lite !?!?

Just det är väl en ytterlighet, framför allt uttalat av en veterinär, men det finns mycket annat där man kan välja vad man ska tror på.

En bekant skrev tex att hennes veterinär alltid förordar 5 veckors boxvila även om anfallet varit milt, en annan bekant vill ha ut sin ponny, som haft fång flera gånger redan efter kanske 10 dagar pga blodcirkulationen.

Jag var tvungen att kolla om jag mindes rätt men det var faktiskt så att jag galopperade (!!!) på Archie 2 månader efter diagnosen. Låter helt otroligt i efterhand men jag följde min veterinärs rekommendationer till punkt och pricka och hon tyckte dessutom att han initialt var riktig dålig så det var inte ett milt anfall enligt henne.

Just Archie fick aldrig tillbaka sin fång som han fick i november det året han var 5 och han gick i gräshagar med massor av gräs under åren som följde men det är samma sak där; en del hästar får fång i princip vad man än gör för att skydda dom!

Vad säger ni om den här Gulligullan ❤️?

Den andre gullisen, min jätteponny inledde morgonen med en ”klassiker”- han inte bara försökte smita ut ur boxen utan han gjorde det också; med yours truly hängande runt hans jättehuvud, megahals och rejäla man. Jag drog i alla delar jag kom åt och lyckades på något vis bromsa honom precis utanför stalldörrarna men sedan var det nästan lögn i helvete att få in honom i stallet.

Han var som fastfrusen – inte av någon smärta alls kändes det som utan sådan där ponny-envishet à la ”ok…du har lyckats ta fast mig men vad tänker du göra nu….”.

Eftersom jag har en hängare med grimmor precis innanför dörrarna lyckade jag på något mirakulöst sätt sträcka mig efter en grimmorna med vidhängande grimskaft och tja…sedan var den kampen över.

När Nilos ägare kom på besök en stund senare och jag berättade om debaclet konstaterade jag som många gånger förut att det är skillnad på mina barn och andras ungar för hade någon annans häst gjort dessa ständiga smitningsförsök som ibland dessutom lyckas hade jag blivit jättearg och tyckt att ägaren verkligen fick se till att uppfostra sin häst men när det handlar om världens finaste ponny….då minsann göööör det inget och han få härja som han vill för han är både gammal och charmig och tja….ni fattar…

Testade Vicke för någon månad sedan och lät boxdörren stå öppen.

Han tog ett steg ut, jag harklade mig högt och han drog genast in benet igen det lilla livet. Såg jättekul ut, ungefär som ”ouppsss…..mitt ben råkade gå iväg lite…sorry….”.

På tal om Vicke har vi klättrat lite i skogen idag, det var svalt och relativt mjukt på de smalaste stigarna (finns även breda körbara vägar som är ganska hårda) men vi hade en svärm av insekter runt Vickes huvud och hals och det gillar han inte precis.

Jag börjar verkligen sukta efter regn nu; risken är att precis allt som kan torkar sönder; gräsmattorna börjar redan anta en gulaktig ton.