I morse blev det lika tidig uppstigning som på vardagarna (runt 05.00), dels för att Soya ju får sin medicin strax därefter och dels för att jag ville hinna rida innan hagutsläppet.

Det blev ett behagligt pass i ridhuset där jag tränade på ”det sedvanliga” så jag ordar inte mer om det.

Efter någon timme hemma fick jag fotona nedan från en stallkamrat…..

….som tyckte att ”Vicke körde sin egen stil idag”.

Dock vill ägaren poängtera att ovan har mindre med gossens egna stil att göra än med det faktum att han går i hagen bredvid anläggningens ”grim-avplockare” nummer 1- Optico.

Således är det inte Vickes egna val att ibland gå utan grimma…eller…det är det ju när jag tänker efter för vid det här laget borde han ha lärt sig kompisens intentioner och hålla sig långt borta från honom 🙂 .

Efter hagintaget fick vi besök av en mångårig bloggläsare som nyligen flyttat från Sundsvall till Skåne.

Eftersom hästvärlden är så liten som jag ofta påstår att den är så visade det sig att läsaren nu står i samma stall där jag hade Archie en kortare period och där en fd stallkamrat från nuvarande anläggning nu har sin häst.

Hur som helst var det jättekul att träffas och äntligen få ett ansikte på en person som man bara skriftväxlat med genom åren och jag hoppas att vi ses snart igen.

Idag blev det också inköp av det årliga (vårliga) 10-packet penséer som sin budgetvariant till trots brukar bli fina blommor som står sig i flera månader.

Dock blev det under dagen fasansfullt kallt av ihärdig blåst och till och med några mikroskopiska snöflingor så det kändes faktiskt inte det minsta lockande att ställa sig och plantera om dessa idag.

Inga långa tyglar där inte….

Som vanligt när jag har varit hos X och tränat försöker jag hålla så mycket som möjligt av det han sagt och det vi tränat på så färskt i minne som jag kan.

Idag tänkte jag på hans ord kring traven: ”på träning kan du trava hur långsamt som helst” och att fokus ska ligga på att Vicke ska hitta sin egen balans.

X förslog också att jag skulle ha Charlotte Dujardin som ”målbild”, dvs försöka att sitta som hon gör med korta tyglar och med överlivet nästan lite i framvikt (dvs tänka framvikt men inte sitta i framvikt om ni förstår hur jag menar) hellre än den bakvikt där jag riskerar att hamna när jag vill rida fram Vicke i en bättre trav utan att han är i just denna egen-balans.

För så klart måste hästen ”gå av sig själv” även om det inte bara är jag som ibland faller i fällan att vilja hjälpa till på olika vis.

Jag tycker inte att det är helt ovanligt att man ser ryttare som med tex sitsen gungar hit och dit, pressar på med skänklarna allt vad som går osv men förutom att det inte alls SER ”estetiskt” ut så tror jag inte på den ridningen i längden. Dels vill jag ha en självgående häst och dels skulle jag inte fysiskt ORKA  baxa runt på en 600-kilos häst.

Efter ett bra galopparbete med många enkla byten och förvänd galopp med näsan uppe och framme (här tänkte jag på X ord om kortare yttersida, dvs att verkligen ha håll på yttertygeln) gick jag över till att då prova att trava så långsamt som jag kunde.

Och när det gäller att trava långsamt kände jag att det verkligen gäller att ha is i magen.

För i början travade Vicke som en kråka, antingen med korta oengagerade steg eller så försökte han att öka tempot och jag hade inte alls en bra känsla.

Jag fick verkligen aktivt tänka på att inte börja smygdriva med sätet utan att sitta helt stilla och låta honom gå och såsa sig tills vi hittade lite mer kadens allt eftersom och när han ville dra iväg för att det väl blev för jobbigt så fick jag ta halvhalt på halvhalt tills jag verkligen fick tillbaka det tempo som jag ville ha.

Hur som helst tycker jag att vi fick till det riktigt bra mot slutet och det är nog denna styrketräning som kommer att göra skillnad i framtiden för kan jag verkligen kontrollera varje steg i traven och rida med bra kadens i ett långsamt tempo så kommer jag i förlängningen att kunna ”hotta up” tempot lite utan att förlora bärigheten och utan att det blir springigt.

Idag tyckte jag att Vicke kunde få en vilodag med enbart lite utomhuspromenerande- detta efter många dagars, om inte arbete alltid så i alla fall sadelbärande.

Vädret har även idag varit soligt och fint även om det är stora temperaturskillnader på morgonen (runt 1 grad) och eftermiddagen (det tiodubbla ungefär).

Varje stallmorgon börjar med detta- frukost till katterna.

Man vet aldrig om man ska möta alla tre, en eller två av dom, det varierar verkligen från dag till dag men det är lika trevligt hur många de än är.

Gullis kan man lyfta upp och gosa med, Hatten gillar inte för mycket närkontakt och rullar hellre runt på stallgången och Skyggis; ja henne kan man få klappa lite på huvudet om man är försiktig. Verkligen 3 totalt olika personligheter…

Mmmm….när jag i morse tittade på väderleksprognosen för dagen visades bara en massa solar så jag dristade mig till att lätta på Vickes klädsel och släppa ut honom i hagen enbart iförd ett ofodrat regntäcke.

Och med facit i hand var han nog tacksam över detta; solen strålade verkligen hela dagen.

Efter jobbet åkte vi till X för att träna och där fortsatte arbetet med självbärighet och egen balans i både trav och galopp.

Jag fick instruktioner hur jag skulle tänka kring min sits (sitta stilla och inte hamna i bakvikt) och hellre rida med korta steg än försöka driva iväg Vicke ur sin balans. Lite svårt att förklara i ord men huvudsaken är att det fungerar.

X påminde mig åter om att det handlar om styrka och tid och att detta inte kan påskyndas och det vet jag ju också men det är ändå skönt att höra det från någon utomstående när man vill så mycket som jag. Men det är bara att lugna sig och träna på…

På hemvägen slog det mig hur roligt jag tycker det är med mina träningar; jag ser fram emot dom, har roligt medan de pågår och är väldigt glad efteråt.

Och det är nog något man ska fråga sig som ryttare: har jag roligt när jag tränar och om inte; VARFÖR?

Så klart kan inte alla pass, instruktörsledda eller inte ge en känslan av att sväva på moln men om man oftare tycker att det är tråkigt/ går dåligt/ undviker att träna ska man nog ta sig en rejäl funderare. Det är trots allt mycket pengar det handlar om för de flesta och varför inte investera dom optimalt?

Även när jag tränade för Christina kunde jag mitt i en träning tänka för mig själv ”åhhh så roligt detta är” och det är så det ska vara- tycker jag. Vad tycker ni?

Eftersom det låg 7 kvarlämnade bommar på marken när jag kom till ridhuset i morse bestämde jag mig snabbt för att försöka dra fördel av dessa.

Själv har jag sällan tid att dra fram ”extra-material” på vardagarna men finns det något som jag kan utnyttja så brukar jag passa på.

Efter sedvanliga galoppövningar övergick jag som vanligt till travarbetet och red över bommarna ganska många gånger och tyckte att jag denna gången fick till bra rygg-swing när Vicke travade över dessa.

Jag har ju ridit över bommar på marken många gånger förut men inte tyckt att jag fått någon direkt ”effekt” av arbetet- Vicke har mest travat igenom serien gång på gång utan att jag har känt att han har tagit i lite extra eller jobbat mer med ryggen.

Men idag insåg jag att jag tidigare har haft för kort avstånd mellan bommarna (runt 120-130 centimeter) och att det behövdes runt 1, 5 meter för att det rätta ”dragläget” skulle infinna sig.

För så är det ju; är avståndet för kort behöver hästen inte ta i och är det ganska mycket för långt får man mer en träning i att hästen LÄNGER sig vilket förvisso också kan vara bra att träna på.

Men för Vicke verkar alltså 1,5 meter var lagom om jag vill få ryggen att swinga och hästen att arbeta ”uppåt”, ska jag träna på längningar får jag nog öka avståndet mellan bommarna i alla fall ytterligare 20 centimeter. Jag får väl prova mig fram för just längningar är också något som vi behöver förbättra mycket.

Även i morse följde jag mitt numera ganska invanda ”dressyrprogram” som börjar med galopp i olika former efter uppvärmningen och slutar med traven och eftersom jag har berättat om detta många gånger ordar jag inte mer om det.

Idag försökte jag tänka ännu mer på det som jag har fått kritik på flera gånger då jag tävlat; att Vicke stundtals går med kort hals och bakom lodplan.

Jag tycker att det är väldigt svårt att få fram halsen optimalt och med rejält stöd och så har det varit sedan dag 1 sedan jag köpte Vicke- han fäller gärna in huvudet och blir otroligt lätt i handen.

Men jag gör så gott jag kan och försöker länga ut halsen på olika vis, uppresande tygeltag när huvudet åker in är ett sätt, att rida med korta tyglar och liksom försöka ”inbjuda” till stöd längre fram och givetvis jobba mycket på att så mycket vikt som möjligt hamnar på bakbenen.

Ja, idag har jag tagit det väldigt lugnt och inte gjort många knop.

Redan igår gjorde jag upp dagens ridplaner- att vädret sedan inte blev vad jag hoppades på var dock något jag inte hade räknat med.

Således årspremiärharvade jag utebanan med min lilla harv och hoppade därefter upp på Vicke för ett pass i rejäl blåst skulle det visa sig.

Förvisso en bra träning det också- alltså att dressyrträna i blåst men efter att jag också hade skrittat ut en kvart efter passet frös jag rejält.

Det blev till att värma sig vid spisen över en grandios middag (spaghetti med köttfärssås) och därefter fortsätta att vila sig 🙂 !

I morse när jag kom till stallet möttes jag av en bedårande syn.

Johanna, som förutom undertecknad också har agerat fostermoster åt Messy hade friserat hennes hår.

Det finns säkert dom som tycker att man inte ska rycka manen på en 2 åring men jag gjorde det ju redan när hon var 1 år och ser det som lite social träning och absolut inget olämpligt.

Dessutom blev den lilla Loppan såååå fin- här beundrar Johanna sitt mästerverk 🙂 !

Sist jag red ut mötte jag en gigantisk traktor på vägen och hade sådan tur att

a) föraren respekterade min signal att sakta in och

b) jag kunde ”parkera” Vicke på en till vägen angränsande uppfart till ett hus tills traktorn hade passerat.

Hade traktorn i stället ”skenat” förbi mig på vägen gissar jag att jag inte hade kunnat sitta här och skriva detta inlägg….

Ovan påminde mig om det som jag har berört i tidigare inlägg; med ljusare dagar och finare väder följer att inte bara JAG vill vistas utomhus utan nu är det även dags för alla hemmafixare att hamra, spika, röjsåga och väsnas, för bönderna att rasta sin maskinpark och för joggare, hundägare, motorcykelförare och mopedister att synas mer.

Och efter lite tankearbete insåg jag att den bästa lösningen på frågan ”hur rider jag säkrast och lugnast ut trots ovan” är att jag ska försöka finna en uterittstid när jag helst INTE riskerar att möta allt detta.

Så i morse 6.15 lämnade jag och Vicke stallplanen och uteritten kunde inte ha blivit lugnare och behagligare.

Vi var helt solo, jag kunde trava och galoppera precis där jag kände för det och vädret stod oss dessutom bi- det var fullständigt vindstilla.

Att jag valde morgonritten kändes om möjligt ännu bättre på eftermiddagen när det hade börjat blåsa upp rejält- då var det skönt att ha ridningen avklarad och kunna åka hem efter hagintaget.

Även i morse blev det ett dressyrpass- nästan identiskt med gårdagens exklusive bommarna på marken men med samma fina känsla.

Efter jobbet och ett kort stallbesök cyklade jag med Soya i solen- det har nu alltså varit sken från den stora gula lampan varje dag sedan i söndags!!!

Igår kunde vi till och med cykla utan täcke respektive jacka men idag….

….var det liiite kyligare.

Morgnarna är fortfarande kalla och jag fick skrapa rutorna på bilen både igår och idag men bara att solen är framme och torkar upp all lera och gör allting ljusare är värt hur mycket som helst.