Idag var det dags för ett dressyrpass på egen hand och eftersom det hölls träning i ridhuset och utebanan var nyharvad valde jag den sistnämnda.

Det blåste ganska mycket men sådant har aldrig bekymrat Archie så passet förflöt utan incidenter.

Det känns som att vår ”lägsta nivå” helt klart har höjts några snäpp vilket är kul och givetvis också önskvärt så mycket och idogt som vi tränar.

Efter ridningen följde massage och stretching vilket verkar väldigt uppskattat av Archies spelevinkfasoner att döma- roligt att jag kan roa honom:)!

Ja, dagens rubrik stämde verkligen på morgonens väder för medan det kom väldigt mycket regn under gårdagkvällen så strålade solen i morse.

Jag försökte få ut Soya vid 2 tillfällen igår kväll eftersom hon inte hade varit ute sedan uteritten som ju var klar strax innan 18.00 men det var stört omöjligt.

Hon vägrade att gå utanför dörren och när jag försökte få ut henne så rusade hon in igen. Tur att hon är utrustad med en väldigt tolerant blåsa….

Allt regnet hade gjort utebanan hos NN gott och det blev ett bra pass med ”det gamla vanliga” höll jag på att säga.

Fokus låg på lite piruettarbete, skolor i trav och galopp och bytesträning och vi turades om att rida som vanligt.

På väg hem från NN mötte jag Soya och maken som var ute på promenad och det skar i hjärtat när Soya drog i kopplet och ville följa med sin häst medan maken ville gå åt motsatta hållet.

När jag kom tillbaka till stallet hade det hunnit bli översvämning i en av boxarna, en häst hade tagit itu en vattenledning och jag var mycket tacksam över att detta upptäcktes snabbt och inte hände mitt i natten- då hade det blivit till att sopa vatten i alla vinklar och vrår.

Minns en gång när jag kom till ridskolan och en häst hade tagit sönder vattenledningen som gick till hans vattenkopp. En stor stråle stod rakt ut och duschade hela hästen så det var tur att det var sommar och inte mitt i vintern.

Idag har jag för ovanlighetens skull inte haft några direkta måsten på helg-agendan.

Visst har jag städat lite, bytt sängkläder, tvättat och ryckt lite ogräs men dagen har ändå mest gått i slapphetens tecken.

Jag hann läsa ut Viveca Steens senaste bok ”I natt är du död” (bra), pyssla lite i stallet och bara relaxa.

På eftermiddagen stod uteritt med min goda vän Susanne på schemat och till henne körde jag med både häst och hund.

Eftersom vi skulle rida i skogen förutsatte jag att jag skulle kunna släppa lös Soya och det gick mycket riktigt också hur bra som helst bortsett från att stackaren blev lite myggbiten på ryggen.

Susannes häst är också hundvan och dessutom är det som vi pratade om under ridturen extremt ovanligt med hästar som medvetet och oprovocerat sparkar efter hundar.

Händer det är det oftast om hästen blir jagad/ attackerad av en hund och ett fåtal hästar kan också ”vakta hagen” och i revirsyfte jaga bort en hund som går in där.

Hur som helst fick vi en lika mysig ridtur som vi brukar ha, vi var ute i lite över en och en halv timme och skrittade mestadels på mjuka skogsvägar.

Tyvärr började det mullra oroväckande när vi var ca 10 minuter hemifrån och de sista minuterna fick vi en del regn på oss och såg också några blixtar på håll.

Jag hann inte mer än vräka in Soya i bilen och Archie i släpet förrän det brakade loss ordentligt, regnet vräkte ner i strida strömmar och det åsk-knallade rejält.

Vi körde hem i detta oväder men när vi var hemma en kvart senare hade regnet bedarrat och åskan gett sig av.

Nu är i alla fall utebanan ordentligt bevattnad och själv ligger jag ihopkurad under en filt och torkar upp.

Herre på tuppan…jag menar…täppan!

Att man lär sig mycket genom att titta på när andra rider är en oomtvistlig sanning och det bekräftades än en gång under dagens träning.

Medan NN galopperade omkring studerade jag sprången med argusögon, jämförde de båda galopperna med varandra och tittade också på hur sprången påverkades av ett lite högre respektive mer samlat tempo.

Väldigt intressant och lärorikt som sagt och jag fick en hel del tankar om hur jag själv kan träna upp, stärka och förbättra galoppen ännu mer.

Jag kunde också konstatera att ett högre tempo inte per automatik får hästen att galoppera igenom sprången bättre- visst måste man rida fram en viss energi men det är ju inte samma sak som att ”bränna iväg” i mellangalopp tex.

Risken med att rida för mycket själv och att dessutom aldrig titta på sin egen häst är att man vänjer sig vid något som är ”fel”- det blir liksom hemtamt och vant och först då någon annan frågar ”men hur galopperar din häst egentligen” eller ”varför gör du si eller så” som man kanske/ förhoppningsvis hajar till.

Detta hände redan när jag började träna för Ebba som tyckte att Archies vänstergalopp var en riktig ”ryggknäckare” (av hennes rygg alltså) medan jag var så van och inte tyckte att galoppen var det minsta stötig.

Sedan dess har galoppen förbättrats och detta givetvis genom mycket nerlagt arbete och inget som kommit av sig själv givetvis.

Ja, gissa om jag var glad när jag möttes av ovanstående syn när jag skulle rida på ridbanan.

Som synes var den perfekt tillplattad och det var bara för mig och Archie att kliva in och riva upp allt med våra dressyrkonster :).

Idag blev det mest lösgörande arbete efter gårdagens vilodag och jag var nöjd när vi gick för att hämta Soya i bilen efter 45 minuters arbete.

Efter ytterligare 40 minuters skritt ute ansåg jag oss färdigmotionerade och sedan återstod ”bara” diverse stallpyssel som ibland tar nog så lång tid.

Och idag fick jag vara med om något som sällan händer men som nog glädjer varje hästägare när det väl sker.

En häst i stallet blev plötsligt vrålhalt igår och när jag hjälpte ägaren att undersöka den tyckte jag att båda hovarna var svala och att hästen inte reagerade hur jag än kratsade i och bankade på hoven på det framben som annars verkade väldigt ömt.

Min första tanke var nämligen hovböld eftersom hästen var så halt och otroligt och glädjande nog bekräftades detta vid dagens klinikbesök.

Just hovböld är väl det alla ”önskar sig” om hästen är halt men min erfarenhet är att det inte så ofta brukar vara så lindrigt så därför var det extra kul (missförstå mig rätt) när det nu var så idag trots att jag inte såg några klassiska tecken igår.

Om dagens träning för NN finns inte mycket nytt under solen att rapportera om, vi gjorde som vi brukade, dvs NN red i början och jag avslutade.
 
Våra övningar med att få Archie att byta galopp med mjuka ben fortsatte, vi önskar ”flowigare” byten utan stopp/ hack och det går framåt tycker jag.
 
Över lag såg Archie fin ut och kändes likadan och höjdpunkten kom när några hanverkare dök upp och började bonka och banka med något i ett intilliggande förråd.
 
Detta störningsmoment hade säkert gjort att vissa mer elektriska hästar hade hoppat ur brallorna och att resten av passet hade blivit mer eller mindre förstört men tack och lov påverkar sådant bara Archie positivt- när han blir lite uppspelt går han ändå fortfarande att kontrollera och han blir bara ”extra härlig” och inte det minsta ”otäck” att rida på.
 
Hanverkarna bad om ursäkt för att de ”störde” men jag försäkrade dom om att det absolut inte gjorde någonting och frågade samtidigt NN:
 
”Tror du vi kan boka in dom (hantverkarna) nästa träning OCKSÅ?”
 
En av mina bästa träningar hos Ebba hade jag när Mattias Jansson samtidigt gick och skottade ridhuset för fulla muggar- jag har sällan suttit på en så positivt laddad Archie som då och han spänstade på som aldrig förr.      
 
Jag brukar skoja med Lina som ibland följer med på tävlingar och säga ”Var inte rädd för att tappa en cola-burk på läktaren eller ramla ner för trapporna” just för att jag tycker att sådana oväntade händelser bara gör Archie finare men eftersom jag nu har outat detta ska ni se att han på nästa tävling kommer att dö av förskräckelse bara han ser en myra på marken.