Idag har vi tränat för Nina och innan vi börjar och i skrittpauserna brukar vi alltid prata lite om allt möjligt, oftast hästrelaterat.

Idag påtalade jag att helt plötsligt lagt märke till hur bra Frenchie har fyllt ut under sadeln och det är verkligen positivt då han dels såg ganska tom ut där när jag köpte honom och han dels är en väldigt smäcker häst i sig själv som kan äta massor av mat utan att bli ens aningens för tjock, tvärtom tyvärr i perioder.

Och sadeln har han ärvt av Vicke så det var en jäkla tur att han kunde ha den och att den fortfarande passar.

Vi diskuterade också det här med paddar under sadeln och jag kan ju säga att min åsikt är att om man kan ha tex både en tjock fårskinns/ ren-pad och ett normalt schabrak samtidigt så passar inte sadeln optimalt.

För jag har provat båda delarna; fick ta bort fårskinnet och bara rida med schabrak och nu när jag har renskinnet kan jag inte ha även schabraket.

Det blir på tok för tjockt under sadeln som ju ska ”omfamna” hästens kropp och inte svaja ovanpå ryggen. Och så blev det i mitt fall.

Så jag ifrågasätter hur de ”upp-paddade” sadlarna man ibland ser egentligen passar?

Behövs paddarna för att sadeln är för vid utan eller skapar ryttaren en för trång sadel för att det ser fint ut med ett fluffigt fårskinn under schabraket?

Tyvärr och vis av erfarenhet tror jag på bilden; dvs det lär komma ytterligare ”vinter” även om det just nu hörs fågelkvitter, det är plusgrader och de allt längre dagarna ger oss en känsla av annalkande vår.

Jag och Frenchie tillbringade över en timme i skogen idag och jag är så glad att min sötnos numera (tvi tvi) skrittar fram som den mest världsvana skogsmulle och inte som en tjurig ponny.

Vi använde en del av tiden till lite upptäcktsfärder på nya stigar och gudarna ska veta att det är gott om dom.

Och jag slits mellan lusten att skritta iväg in i det okända och att mera förnuftigt hålla mig på de större vägarna som till och med är farbara med bil för skulle jag ramla av och tuppa av någonstans lär jag bli svår att hitta på de smalaste stigarna.

Jag saknar uteritterna med min vän Ida när vi obekymrat lät Vicke och Jocke ta oss fram på vägar vi inte hade en aning om var de ledde men sådant måste jag vara mer försiktig med när jag är ensam.

Som det säkert inte har undgått någon är det alla hjärtans dag idag och det ”firade” Henke och jag med en rejäl lunch ute. Mer märkvärdigt behöver men inte göra det tycker jag…eller..man behöver ju inte bry sig om att uppmärksamma dagen alls om man inte känner för det.

Idag infann sig i alla fall lite vårkänsla hos mig; solen har strålat hela dagen!

Än är jag inte redo att beträda utebanan så det blev ett ridhuspass där jag konstaterade (surprise….) att bytena blir mycket bättre om hästens bakben är rakt inunder själva hästen och inte ute på vift.

Jag har även lite annat smått och gott som jag pysslar med; att inte få vingel i högeröppnan och att få tillräcklig böjning i vänsterslutan tex.

Förutom ridningen har jag även lagt tid på att besöka en ortoped som hävdar att jag inte längre lider av hälsporre utan att detta övergått till en uttrampad häl/fettkudde mot vilket det inte finns någon direkt behandling…..hurra!

Tiden och inlägg ska tydligen vara det som kan hjälpa så det är bara att fortsätta att halta omkring med smärta…underbart!

Dessutom är det ju så lätt att undvika att gå på foten…NOT.

Tycker bilden stämmer bra på mitt eget förhållande och en starkt bidragen orsak till DET är att vi har skild ekonomi.

Det tror jag stenhårt på och har alltid gjort och jag har därför heller aldrig hört något tjat kring kostnaderna för mitt hästeri i de förhållande jag varit i.

Att var och en kan göra vad den vill med sina pengar så länge de gemensamma räkningarna blir betalda funkar bäst för oss i alla fall.

Frenchie har vilodag idag och nu när dagarna blir allt längre (halleluja….) blir även hästarnas hagtid det.

När jag köpte honom var han van att tas in redan vid 15.00 men just nu får han bärga sig till 17.00 även om han oftast står och hänger vid grinden .

Idag fick jag gå emot mitt mentala tidsschema som larmade att det var hög tid att rida ut efter flera dagars ”dressyrande”.

Men kombinationen jakt precis utanför Ryhus (med hundar dessutom) och rejäl blåst kändes som en för farlig kombination så det fick bli ridhuset trots allt och Frenchie gick lika bra som vanligt så han verkade inte misstycka.

När jag släppte ut honom i hagen efteråt studerade jag hästarna precis när några skott brann av i närheten och, som jag också har noterat tidigare, är de helt obrydda.

Frenchie tittade lite på en bil tillhörande jaktlaget som var parkerad precis utanför hans hage och båda undrade säkert varför det gick omkring reflexklädda män inpå knuten men det var också allt.

Molly är till skillnad från hästarna inte lika obrydd av skott, smällare och dylikt men hon har sovit bort hela förmiddagen inomhus så det löste sig även för hennes del 🙂 .

Nu återstår bara en jaktdag (25/2) innan lugnet lägrar sig för säsongen och ärligt talat märker vi inte av denna aktivitet jättemycket. Och framför allt så behövs den för som ni vet vimlar det av dovhjortar och om något vildsvin också stryker med så är det väldigt tacksamt tycker jag.

Idag har Henke varit hästskötare eftersom jag har varit på en heldagsutbildning.

Jag satt i sadeln redan vid 06.10, släppte ut djuren innan jag for iväg och skickade lunch-instruktioner till min hästrädde make som skickade mig ovan bildbevis på att han hade fullföljt sitt åtagande. Good job 👌!

Så här det såg ut i Lillis hage i förrgår morse. Ingen brist på fyrfota sällskap som synes….

Molly upptäckte både renskinnet och…..

….chipsskålen igår 🙂 🙂 🙂 !

Kors i taket; idag provade jag att göra några arbetspiruetter och även om de skulle ha blivit utskrattade på tävling pga storleken (läs: gigantiska) så fanns i alla fall samlingen i galoppen där utan att det varken kändes segt eller blev några travavbrott.

All samlingsträning har med andra ord gett resultat men frågan är om jag vågar skryta lite för Nina på nästa träning ha ha ha.

För jag vet hur det kan bli; antingen lyckas jag inte alls visa dom så bra som jag tycker att jag gjorde dom hemma (mest sannolikt) eller så säger Nina att det inte alls duger pga xxxx (inte heller fullständigt otänkbart scenario 🙂  ).

Lite skämt och lite allvar men det är ju alltid kul när man får små genombrott i sin träning.

Efter träningen gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt länge; jag ”planade” ridhuset med ett hemmabyggt, enkelt redskap.

Jag harvar ridhuset flera gånger i veckan med en pinnharv men inbillar mig att det är bättre med denna ”planare” om man vill försöka hålla ridhuset just plant. Ytan är så pass liten att jag vill undvika att det skapas ojämnheter som växer sig större och större över tid.

Jag skulle även vilja djupharva ridhuset ibland så som man gör i Granelundshallen med jämna mellanrum men skulle jag tynga ner harven mer orkar inte åkgräsklipparen dra den. 

Idag har Frenchie vilodag och själv gav jag mig en vilodag från ett tilltänkt projekt; hagmockning.

Efter att ha försökt att bända loss x fastfrusna bajshögar gav jag upp och hann under tiden få flashbacks från ett stall jag stod i en kort period.

Där skulle man mocka sin hage minst en gång i veckan och gjorde man inte det fick man betala 500 kronor i böter!

Denna typen av idioti är jag verkligen glad att slippa numera; att knäcka både rygg och redskap över fastfrusen skit eller att vada ut i lera långt över anklarna för att få upp dynga blandad med detta- nej tack!

Har också läst hur folk står med pannlampor sent på kvällarna och försöker hitta bajs i vinterhagar- stackars människor!

Att man vill försöka hålla parasittryck nere och hagarna rena fattar jag absolut men kan som en tröst till de som är lika laid back som jag i perioder berätta att ingen någonsin mockade grushagarna på ridskolan jag stod i tidigare under säkert de första 15 åren jag stod där.

Då ska man veta att hästar kom och gick i en aldrig sinande ström och all gödsel låg alltså bara orörd i dessa förhållandevis små hagar.

Trots detta nollade tex min Heron de gånger jag tog träckprov på honom och avmaskningar var inte heller någon vi gjorde regelbundet eller kollektivt utan det sköttes hipp som happ om alls.

Nu menar jag verkligen inte att jag rekommenderar detta sätt på något vis men vill bara visa en motpol till den ibland lite väl hysteriska hagmockningen en del sliter med under gräsliga förhållanden på framför allt vintern.