Gårdagens fråga huruvida många/ vissa av oss rider på hästar som inte skulle gå igenom en veterinärbesiktning fick mig automatiskt att ställa en följdfråga; litar vi för mycket på böjproven?
Av de svar jag fick på inlägget skulle man nog kunna utläsa att majoriteten svarar JA.
En bloggkommentator, Åsa, refererade till en intressant artikel (tyvärr skriven på engelska) som också gör gällande att så är fallet:
http://www.thehorse.com/ViewArticle.aspx?ID=17028
Forskare ska enligt denna artikel ha kommit fram till (om jag förstod det hela rätt) att framför allt reaktioner på kotor kunde vara missvisande- dvs en häst kunde vara ohalt trots böjprovsreaktion i kotan osv.
Intressant är, tycker jag, att vi i Sverige använder oss så benhårt av just böjprov.
Vet att en veterinär fått mycket kritik för att han använder sig av rullband i stället och har i alla fall hört rykten om att man inte godkänner hans besiktningar inför köp eftersom han alltså inte böjer.
Just böjprovsreaktioner menar även jag att man borde vara mycket försiktig med att förlita sig helt på då jag personligen vet en häst som i många år alltid hade (har) en böjprovreaktion på ett ben samtidigt som den tävlade upp till svår dressyr fullständigt utan problem (och den hästen är uppåt 20 år idag och tävlar än).
Om jag sedan själv hade vågat köpa en häst med böjprovreaktioner är en annan fråga som jag idag inte skulle våga ge ett entydigt svar på då om inte annat försäkringsbolagen kan vara rätt så ”kinkiga” med detta.
Jag vet inte ens om de tex skulle godkänna att man köpte en häst utan böjprov av veterinär, i alla fall inte om man ville försäkra den för ett lite högre belopp. Vad tror/ vet ni?
Sedan är det väl också så som en bloggläsare, Jessica, var inne på kring förra inlägget att vi hästägare/ köpare gärna vill ha garantier så gott det går även om sådana egentligen aldrig kan lämnas.
Eftersom en häst är en så pass dyr ”vara” så vågar de flesta inte ”gambla” och ta chansen med en häst som kanske har någon röntgenförändring/ böjprovsreaktion/ whatever eller så innebär sådana ”defekter” nästan utan undantag en större eller mindre prisreduktion. Att utannonserade hästar för x antal hundratusen efter en misslyckad veterinärbesiktning sedermera säljs för typ hälften av vad säljaren tänkt från början har jag stött på mer än en gång.
Hade en fin häst kostat lika mycket (läs lite) som tex en fin hund hade situationen säkert sett helt annorlunda ut men som det är idag så kan man bli stående med en otroligt svårsåld häst som kanske egentligen hade kunnat fungera hur bra som helst bara för att ingen vågar ”chansa”.
Senaste kommentarer